När kylan återvänder och tiden springer ifrån oss

I dag fick vinterskorna, mössan och den tjocka halsduken komma fram igen. Den där välkända ritualen som alltid känns som ett tydligt tecken på att hösten inte längre håller emot, att vintern faktiskt är här. Jag har ju så lätt för att frysa, så jag klär alltid gärna på mig lite extra – hellre för varm än att huttra mig genom dagen. Men med kylan kommer också något annat, något jag kanske inte välkomnar lika mycket: värken i mina leder. 

Den blir alltid lite sämre när temperaturen sjunker, stelheten känns mer påtaglig, och kroppen protesterar på sitt eget sätt. Men jag vet hur jag ska hantera det nu. Jag har hittat mina rutiner, mina knep, och jag försöker lyssna på kroppen i stället för att kämpa emot.

Och mitt i allt detta går tankarna tillbaka. För i dag slog det mig – det är ett helt år sedan. Ett år sedan Tyra opererades och fick senan under tungan klippt. Ett år. Hur kan tiden både kännas långsam och snabb på samma gång? Det är nästan svårt att förstå att det redan har gått så länge, när jag fortfarande så tydligt kan minnas känslorna från den dagen.

Jag minns hur nervös och rädd jag var, trots att alla sa att det var ett enkelt ingrepp. För när det handlar om ens barn, då finns inga ”enkla ingrepp”. Allt känns stort, viktigt och lite skrämmande. Jag minns när vi satt bredvid henne innan hon skulle sövas, hur hennes lilla hand låg i min och hur jag gjorde allt jag kunde för att hålla ihop. Inombords var jag så nära att bryta ihop, men jag höll mig för hennes skull. För hon skulle känna sig trygg, inte känna min oro.

Och så som hon klarade det. Vår älskade lilla skrutta. Så tapper, så stark. Det är märkligt hur barn ofta är modigare än vi vuxna. Hon vaknade upp, lite omtöcknad men ändå med den där mjuka blicken som får hela hjärtat att smälta. Och nu, ett år senare, ser vi resultatet. Hur mycket lättare allt har blivit för henne. Hur självklart det känns. Som om hon alltid varit just så här.

Det är märkligt hur vissa dagar fastnar lite extra. Dagar som formar oss, som påminner oss om vad som spelar roll och hur mycket vi klarar, även när det känns som att känslorna ska rinna över. Ibland är livet kyligt och stelt, precis som mina leder på vintern. Men så finns det också värmen. Den som kommer från minnen, från barnens små händer, från tacksamheten över att vi tog oss igenom något svårt tillsammans.

Och just i dag, när jag drar halsduken tätare kring nacken och kliver ut i kylan, känns den där värmen extra tydligt. Ett år har gått. Ett år av utveckling, lättnad och tacksamhet. Och även om vintern alltid kommer med sina utmaningar, så kommer den också med påminnelser om allt vi redan klarat.

Vår starka, fina Tyra. Och vi. Vi klarar det här också.