I morse när jag drog upp rullgardinen möttes jag av ett helt annat landskap än dagen innan. Allt var täckt av ett tjockt, mjukt lager snö – en riktigt vit fredag. Det är fascinerande hur världen kan förändras så snabbt över en natt. Träden stod tysta med sina tunga vita kronor, taken var som pudrade med florsocker och luften kändes sådär krispigt klar som bara snödagar kan bjuda på.
När jag tittade ut såg jag också våra fantastiska snöröjare rulla fram med sina maskiner. Dom jobbar verkligen för fullt sådana här dagar, timme efter timme, för att gator och vägar ska vara framkomliga. Det är lätt att glömma hur mycket arbete som faktiskt ligger bakom det där som vi tar för givet – att kunna ta sig till jobbet, affären eller hundrastningen utan att pulsa i vallgravar av snö. Man får ha en extra dos tålamod och förståelse för dom, för de gör verkligen allt dom kan när vintervädret slår till med full kraft.
Cleo däremot, ja, hon var mindre imponerad av den här vinterchocken. I morse när vi gick ut för att rasta henne försvann hon nästan helt i snön. Hon plumsade fram med tveksamma steg, och vid varje djupare snödriva vek hon av blicken som om hon tyst anklagade mig för att ha hittat på allt det här. Snön nådde henne ändå upp till magen – och hon är ju inte direkt förtjust i när något är kallt, blött eller okontrollerbart.
Jag tänker att vi får ta en extra liten runda senare idag, så hon hinner vänja sig vid allt det vita. Som tur är har vi beställt en varm och gosig jacka till henne. Den är på väg, och jag tror (eller åtminstone hoppas) att den kommer göra snöäventyren lite mer uthärdliga för hennes del.
Så ja – vintern är här, vare sig man är redo eller inte. Och även om den innebär lite extra arbete, lite mer planering och ett visst mått av huttrande, så finns det också något magiskt i den. I lugnet, ljuset och det långsamma tempot som snön bjuder in till.
Nu ska jag fixa en kopp varm kaffe och se hur snön fortsätter falla. Det är något väldigt rogivande med det.
Kommentarer
Skicka en kommentar