Varför jag bloggar

Ibland frågar jag mig själv varför jag fortsätter att blogga. Varför jag gång på gång återvänder till tangenterna, öppnar upp mig och låter tankarna få ta form i ord. Svaret är egentligen ganska enkelt: jag bloggar både för mina nära och kära – och för mig själv.

Det här har blivit min lilla plats i världen. Ett hörn av internet där jag kan få vara precis som jag är. Här får jag skriva om stort och smått, om vardagens rytm och livets små ögonblick som annars lätt försvinner.

Jag bloggar för att de som står mig nära ska kunna följa vårt liv här i Kosta, även när avstånd, tid eller vardagsstress gör det svårt att ses så ofta som man skulle vilja. Genom mina ord kan de få en liten glimt av hur vi har det – vad vi gör, vad vi tänker på, hur dagarna rullar.

Samtidigt vet jag inte alltid vem som faktiskt läser. Kommentarerna lyser med sin frånvaro, men statistiken visar att ni finns där. Ni som tittar in, läser, kanske ler åt något jag skriver eller bara följer med i våra liv på avstånd. 

Jag ser inte era ansikten, men jag känner ändå en värme i att någon väljer att dela en stund av sin dag med mina ord. Det betyder mer än ni tror.

Jag har bloggat i många år nu. I början var det mest en rolig grej, något jag gjorde lite halvt på skämt, utan att riktigt reflektera över varför men någonstans på vägen förändrades det. Jag förändrades. 

Jag började känna ett lugn när jag skrev, en trygghet. Det är som om bloggen blivit en ventil där jag får släppa ut allt som virvlar i huvudet – tankar, känslor, minnen, planer, oro, glädje. Ett sätt att bearbeta livet medan det pågår.

Det är också därför jag inte följer några regler för hur ofta jag ska skriva. Vissa dagar kommer orden av sig själva och jag skriver flera inlägg på en gång. Andra dagar,  ja, då är det tyst. Då behöver jag vila, tänka, leva lite först. För mig har det blivit viktigt att låta skrivandet följa mitt mående, inte tvärtom.

Och det här är viktigt att säga: jag bloggar inte för att bli någon influenser, någon som jagar likes eller klick. Det har aldrig varit min drivkraft. Jag bloggar för att det känns bra i själen. 

För att få skriva av mig. För att dokumentera livet medan det händer. För att ibland finns det känslor som inte får plats någon annanstans än just här.

Så tack till dig som läser – oavsett om vi känner varandra eller inte. 

Tack för att du finns i tystnaden, för att du följer med i våra dagar och för att du låter mina ord få landa hos dig. Det gör den här platsen ännu lite varmare.