När hostan hinner ikapp – men livet rullar vidare

Jag slapp inte undan den där hemska hostan som Tyra har haft i några dagar nu. I natt var det min tur att hosta upp lungorna (eller ja, så kändes det i alla fall). Jag känner mig febervarm och har ont i kroppen – och i knoppen.

Ändå kör jag på. 

Det finns liksom ingen tid att vila. Julen ska plockas ner, och jag har fått ner två kartonger redan, men det är fortfarande mycket kvar. För varje år växer vår samling av tomtar och julsaker, och jag inser mer och mer att vi verkligen skulle behöva bättre kartonger med lock till allt.

Snart är det nytt år också, och vi ska fira hos svärföräldrarna. Hur man mår då återstår att se. Jag hoppas verkligen att jag känner mig bättre tills dess så att man orkar vara med hela dagen.

På lördag ska vi dessutom ha kalas för Tyra. Några av hennes vänner kommer hit och firar henne, vilket såklart ska bli jätteroligt. Men innan dess väntar storstädning – huset ska bli fint igen.

Ibland känns det som att man städar jämt. Ändå blir det stökigt snabbare än man hinner blinka. Jag tycker knappt att jag gör något annat än att städa, fylla diskmaskinen, tvätta och plocka här hemma.

Men i dag får det bli annorlunda. I dag tänker jag ta allt i min egen takt, för jag känner mig verkligen sjuk. Ingen stress, inga måsten. Bara göra det jag orkar – och det får vara gott nog.