Kommunens skolbudget sviker – barn och personal betalar priset

Kommunens ekonomi för skolan är under all kritik. Det som just nu pågår är inte en tillfällig svacka eller ett enskilt sparpaket, utan en långvarig nedmontering av skolans förutsättningar. 

Bakom siffror, budgetrader och politiska beslut finns en verklighet som varje dag utspelar sig i klassrum, korridorer och personalrum – och det är barnen och personalen som betalar priset.

De ekonomiska besluten har lett till omfattande omstruktureringar i verksamheten. Roller förändras, ansvar flyttas och arbetsuppgifter läggs på personal som redan är hårt belastad. Fritidspedagoger tvingas kliva in som lärare i vissa klasser, inte för att verksamheten utvecklas, utan för att det saknas resurser att anställa behörig personal i tillräcklig omfattning. 

Detta sker ofta utan rimliga förutsättningar, planeringstid eller tydliga uppdrag. Det är inte en fråga om kompetens eller engagemang hos personalen – det är en konsekvens av ekonomisk kortsiktighet.

Samtidigt saknas det tillräckliga resurser för elever som behöver dagligt och kontinuerligt stöd. Barn med särskilda behov får inte alltid det stöd de har rätt till enligt lag och styrdokument. Specialpedagogiska insatser, elevassistenter och anpassningar blir något man får ”prioritera bort” när budgeten inte håller. 

Det innebär att elever riskerar att hamna efter i sin utveckling, känna otrygghet och i värsta fall tappa tilliten till skolan som en trygg plats.

För personalen är situationen allt annat än hållbar. Arbetsbelastningen är extrem och arbetsdagarna är ofta fyllda av stress, snabba omprioriteringar och ständig brist på tid. Personalen går på knäna, inte för att de saknar vilja, utan för att kraven är orimliga i förhållande till resurserna. När bemanningen är för låg finns ingen marginal – varje frånvaro märks direkt.

Konsekvensen blir ökande sjukskrivningar. Stressrelaterad ohälsa breder ut sig och varje sjukskrivning leder till ännu större belastning för de som är kvar. Det skapas en ond cirkel där arbetsmiljön försämras, kontinuiteten för eleverna bryts och kvaliteten i undervisningen påverkas negativt. Det här är inte ett personalproblem – det är ett systemfel.

På sikt riskerar denna utveckling att få allvarliga konsekvenser. När skolan ständigt befinner sig i krisläge urholkas dess grunduppdrag. Undervisningen får stå tillbaka för brandsläckning, tryggheten hotas och likvärdigheten mellan elever försämras. En kommun som inte förmår prioritera skolans ekonomi riskerar att skapa ökade klyftor, där de mest sårbara barnen drabbas hårdast.

Det mest allvarliga är kanske att detta sker trots att vi vet bättre. Vi vet att tidiga insatser lönar sig. Vi vet att en god arbetsmiljö för personalen är avgörande för elevernas lärande. Vi vet att skolan är en av samhällets viktigaste investeringar. Ändå fortsätter besparingarna.

Att satsa på skolan är inte en kostnad – det är ett ansvar. Kommunen måste ta sitt uppdrag på allvar och säkerställa att skolans resurser motsvarar verklighetens behov, inte bara budgetens ramar. Barn har bara en skoltid. Den går inte att göra om. Frågan är om kommunen är beredd att ta konsekvenserna av att låta ekonomin gå före barnens framtid.