Att sätta gränser – även när det skaver

Ibland finns det egentligen inga ord. Bara en känsla av tomhet som infinner sig när man möts av negativitet – särskilt när man befinner sig på en plats som borde vara förknippad med trygghet och familj.

Samtidigt har något förändrats i mig. 

Jag har kommit till en punkt i livet där jag inte längre låter andras åsikter, tolkningar eller negativa känslor definiera mig. Det är faktiskt en styrka jag är stolt över. Förut hade jag tagit åt mig, analyserat sönder situationer och burit på andras frustration.

Idag väljer jag annorlunda.

Jag tänker inte längre bära det som inte är mitt.

Om någon vill svartmåla mig eller placera mig i rollen som det “svarta fåret” får det stå för dem.

Jag vet vad jag har gjort, jag vet vilka val jag har tagit – och framför allt vet jag att jag har gjort det som är bäst för mig och min familj. Och någonstans måste det få räcka.

Att sätta ner foten och säga “Nu är det nog” är inte detsamma som att vilja bråka. Tvärtom. Det är ett sätt att värna om sin energi. Jag vill inte fastna i konflikter om småsaker när livet rymmer så mycket viktigare saker.

Ibland lever människor i sin egen bubbla, där den egna sanningen är den enda som existerar. Och då är det svårt att nå fram, hur mycket man än försöker. 

Men jag har insett att det inte är min uppgift att förändra någon annans verklighetsbild.

Min uppgift är att ta hand om mitt liv.

Så jag tänker fortsätta leva som jag gör. I harmoni så gott det går, mitt i vardagens utmaningar, tillsammans med min familj. Andra får göra sina val. Jag gör mina.

Och just nu känns det faktiskt som frihet.