När tanken på slutet gör ont

Varje gång jag tänker på att livet en dag kommer ta slut drabbas jag av en våg av ångest. Det gör fysiskt ont i bröstet, som om någon trycker luften ur mig. Andningen blir tung, huden kallsvettig. Kroppen reagerar som om faran är här och nu – fast tanken egentligen handlar om något som ligger någon gång långt fram i tiden.

Det märkliga är att jag vet att jag inte kan göra något åt det. Livet kommer ta slut en dag. Ingen vet när. Det kan ske när man minst anar det, och just den ovissheten kan kännas nästan outhärdlig.

Men det som skrämmer mig mest är inte själva döden. Det är tanken på att lämna alla jag älskar kvar. Att de ska stå där med sorg, saknad och ett tomrum där jag en gång fanns. Att försvinna från deras vardag. Att inte finnas vid deras sida längre.

Och den här ångesten blir inte mindre med åren – den växer. Ju mer livet fylls av människor, minnen och kärlek, desto mer finns att förlora. Det finns inget botemedel mot den insikten. Kanske är det något man inte ska försöka bota, utan lära sig leva med.

För mitt i allt det tunga finns en annan sanning: just därför blir livet så otroligt värdefullt.

När man verkligen förstår att tiden är begränsad förändras perspektivet. 

Små stunder blir större. En kopp kaffe tillsammans. Ett skratt vid middagsbordet. Ett meddelande mitt på dagen. Närheten. Samtalen. Vardagen.

Kanske är det inte meningen att vi ska bli fria från dödsångest. Kanske är den där för att påminna oss om att leva – på riktigt.

Att säga det där man tänker säga.

Att krama lite längre.

Att inte vänta med det som betyder något.

Jag vet att den här ångesten nog alltid kommer finnas där. 

En stilla påminnelse i bakgrunden om att livet inte varar för evigt. Och kanske är det just därför varje minut med dem jag älskar är så oändligt värdefull.

Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att min rädsla för döden egentligen inte handlar om döden. Den handlar om kärlek.

För om jag inte hade älskat livet så mycket hade tanken på att förlora det inte gjort så ont. Om jag inte hade haft människor som betyder allt för mig hade jag inte varit rädd för att lämna dem. Ångesten är på något sätt ett kvitto på hur starkt jag känner.

Det är en märklig paradox: det som ger livet mening är också det som gör tanken på slutet så svår. Vi pratar sällan om dödsångest öppet. Ofta känns det som något man borde kunna “hantera” i tysthet. 

Men sanningen är att många bär på den här rädslan. Den kan komma på kvällen när det blir tyst. I bilen på väg hem. Mitt i ett lyckligt ögonblick, när hjärnan plötsligt viskar: Det här kommer inte vara för alltid.

Och just då kan lyckan nästan kännas skrämmande.

En del av ångesten handlar också om ovissheten. Vi människor vill ha kontroll. Planera. Veta vad som väntar. Men livet fungerar inte så. 

Det går inte att förbereda sig på allt, och definitivt inte på slutet.

Det finns något djupt obekvämt i att inte veta hur lång tid man har.

Fem år? Fem decennier? Imorgon?

Den tanken kan få världen att kännas ostadig under fötterna.

Men kanske är det också det som gör att livet aldrig blir självklart. Att varje dag faktiskt är en gåva, även när den känns helt vanlig.

Jag tror inte att mod är att sluta vara rädd. Jag tror att mod är att fortsätta leva fullt ut trots rädslan.

Att boka resan.

Att börja på det där projektet.

Att skratta högt.

Att älska människor utan att hålla tillbaka, trots att man vet att allt en dag kommer förändras.

Det är lätt att tänka att dödsångest bara är mörk och tung. Men ibland kan den fungera som en kompass. Den pekar mot det som betyder mest.

Den säger: Det här är viktigt. Det här vill du inte förlora.

Och kanske är det just därför vi ska luta oss ännu mer in i livet.

Rädslan för att lämna ett tomrum hos dem man älskar är så stark. Men kanske lämnar vi inte bara tomhet efter oss.

Vi lämnar minnen. Skratt.

Ord som sagts i rätt ögonblick.

Stunder som aldrig försvinner.

Vi lämnar spår i människors liv.

Kanske är det så livet fortsätter – inte genom att vara oändligt, utan genom att sprida sig vidare i andra människor.

Och mitt i allt detta finns en stillsam tanke som ibland känns lite tröstande:

Vi kan inte göra livet oändligt, men vi kan göra det djupt.