Föräldraskapet

Ibland undrar jag om alla andra bara låtsas ha koll, eller om det faktiskt är så att vi alla går runt och improviserar, lite snyggt paketerat som “vardag”.

Det finns två versioner av mig som förälder. Den jag tror att jag är och den jag faktiskt är en tisdag. Jag vet inte riktigt när det hände.

När jag gick från att tro att jag skulle “fixa det här” till att mest försöka hålla ihop. Det pratas mycket om kärleken i föräldraskapet. Och den är där. Hela tiden.

Men det finns också en trötthet, en tyngd, en ensamhet ibland —som vi inte alltid vågar sätta ord på. Kanske för att vi tror att vi är ensamma i den känslan.

Men jag tror inte det. Jag tror att vi är många som bär på exakt samma tankar — vi är bara bättre på att dölja dem än att dela dem. 

Här är några frågor jag ställt till mig själv på sistone — och svaren som kom, vare sig jag ville eller inte.

Känner jag att jag räcker till som förälder?

Nej. Inte helt. Inte så som jag tänker att man “borde”.

Varifrån kommer den känslan egentligen?

Från mig själv, absolut. Men också från allt runtomkring. Från bilder, råd, berättelser om hur det ska vara.

Jämför jag mig med andra?

Ja. Hela tiden, om jag ska vara ärlig. Och jag ligger alltid lite efter i mitt eget huvud.

Känner jag press att göra rätt? Ja. Som att varje beslut spelar roll på ett sätt som nästan blir övermäktigt.

Vad är jag egentligen rädd för?

Att inte räcka till. Att missa något. Att det ska märkas, fast jag inte ser det nu.

Hur ofta känner jag mig otillräcklig?

Oftare än jag vill erkänna. I små stunder — varje dag.

Vad pratar vi inte om?

Hur ensamt det kan kännas i allt detta.

Hur man kan vara mitt i en familj — och ändå känna sig otillräcklig. 

Vad skulle hända om vi var mer ärliga med varandra?

Kanske skulle pressen lätta lite.

Kanske skulle vi känna oss mindre ensamma i allt det här.

Vad försöker jag påminna mig själv om?

Att mitt barn inte behöver en perfekt förälder.

Bara en verklig.

Vad händer om jag släpper lite av kraven?

Det blir tystare i huvudet. Lite lättare att andas.

Vad är viktigast, om jag skalar bort allt annat?

Att mitt barn känner sig älskat. Inte perfekt uppfostrat. Inte optimerat.

Bara älskat.

Det är inte tröttheten som är svårast.

Inte heller logistiken eller alla måsten.

Det är känslan av att aldrig riktigt räcka till.

Att stå där mitt i vardagen och undra om man gör rätt.

Om man ger tillräckligt.

Om det man gör idag kommer märkas imorgon.

Jag älskar mitt barn mer än allt.

Och ändå finns det stunder då jag bara vill få vara ifred en stund.

Och direkt efter kommer skulden.

Jag trodde att föräldraskap handlade om att veta.

Men det mesta handlar om att gissa, hoppas — och fortsätta ändå.

Kanske är det just det som är grejen.

Inte att vara säker.

Utan att stanna kvar, även när man tvivlar.

Och kanske, är det tillräckligt.