Vem skyddar barnen när ingen lyssnar?

Mitt hjärta går sönder varje gång jag läser om barn som far illa i Sverige.

Barn som tvingas bort från den trygga och stabila föräldern och placeras hos en person som skapar rädsla, oro och otrygghet. Barn som skriker efter hjälp men inte blir hörda. Barn som placeras av myndigheter trots att varningssignaler finns där framför alla — men ändå ignoreras.

Fallet Albin

Hur kan det få fortsätta? Vem skyddar egentligen barnen? Vem lyssnar på barnen?

Det finns många människor där ute som kämpar varje dag för dessa barns rättigheter. Människor som försöker få regeringen, myndigheter och beslutsfattare att vakna upp. Som försöker få dem att förstå att barn inte är papper i ett ärende eller siffror i ett system. Det handlar om liv. Om små människor med känslor, rädsla och behov av trygghet.

Det finns också professionella människor inom olika myndigheter som faktiskt ser vad som händer. Som ser riskerna. Som ser det mörka som kan ske när barn placeras fel och på fel grunder. Men trots att fakta ibland ligger öppet på bordet händer det ändå att barn inte får den trygghet de behöver tex Henrik Wahlström

Och det gör ont.

Det gör ont att läsa om barn som lever i rädsla. Barn som inte vågar sova. Barn som känner ångest inför att behöva lämnas till någon de inte känner sig trygga med. Barn som försöker berätta sanningen men möts av tystnad eller misstro.

Det gör också ont att se hur den trygga och kärleksfulla föräldern ibland står helt maktlös. En förälder som kämpar, dokumenterar, ber om hjälp och försöker skydda sitt barn — men ändå inte blir lyssnad på.

Hur kan ett samhälle som säger sig värna barns rättigheter låta detta ske?

Sverige måste börja ta barns röster på allvar. Inte bara i teorin, utan i praktiken. Barn känner trygghet. Barn vet ofta vem som ger kärlek och vem som skapar rädsla. Självklart måste varje situation utredas noggrant och rättssäkert, men när barn gång på gång berättar att de är rädda måste någon lyssna.

Det räcker inte att reagera efteråt.

Det räcker inte med ursäkter när skadan redan är skedd.

Regeringen måste agera nu! — inte senare, inte när ännu ett barn hunnit fara illa, inte när ännu en tragedi redan inträffat.

För då är det för sent.

Barn ska aldrig behöva vara de som betalar priset för vuxnas misstag, brister i systemet eller myndigheters oförmåga att lyssna.

Varje barn har rätt till trygghet.

Varje barn har rätt att bli hört.

Varje barn har rätt att känna sig säker.

Och vi som vuxna har ett ansvar att aldrig sluta kämpa för dem.