För första gången har jag sjukskrivit mig utan intyg

I morgon händer något som faktiskt aldrig har hänt tidigare – jag har valt att sjukskriva mig utan intyg.

Det är inget beslut jag har tagit lättvindigt. Tvärtom. Jag har funderat fram och tillbaka, känt efter, försökt bita ihop och hoppas att det ska bli bättre. Men sanningen är att jag har så fruktansvärt ont i min axel att det nu påverkar hela överarmen. Värken finns där hela tiden och vissa rörelser är nästan omöjliga att göra utan att det hugger till ordentligt.

Jag väntar fortfarande på remissen till ortopeden, men jag har kommit till en punkt där jag känner att jag inte längre kan utföra mitt arbete på ett säkert sätt.

Och när jag säger säkert, då menar jag framför allt för pensionärerna som jag arbetar med. De förtjänar att få den hjälp och det stöd de behöver utan att jag riskerar att min axel plötsligt ger upp mitt i en situation där jag måste hjälpa till. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om någon kom till skada för att jag inte lyssnade på kroppens tydliga signaler.

Som alltid pratade jag först med min man om situationen. Vi diskuterade fram och tillbaka, och till slut kom vi båda fram till att det klokaste är att jag stannar hemma. Inte för att ge upp, utan för att försöka få hjälp. Min plan är att kontakta vården och sjukgymnasten för att få råd, behandling eller någon form av vägledning kring hur jag ska hantera den här smärtan.

Jag är inte den person som brukar klaga när jag har ont. De som känner mig vet att jag oftast kör på ändå. Jag försöker bita ihop, göra det som behöver göras och fokusera framåt. Men den här gången är det annorlunda.

Den här värken önskar jag faktiskt inte ens min värsta fiende – om jag nu ens har någon sådan. Den påverkar sömnen, humöret, energin och vardagen på ett sätt som är svårt att beskriva för den som inte upplevt det själv.

Jag vet att jag inte är ensam om att leva med smärta. Det finns många människor som kämpar med värk, sjukdomar och olika utmaningar varje dag. Men just nu handlar det här om mig. Om min kropp. Om mina gränser. Och kanske också om att våga inse att man inte alltid måste vara stark genom att kämpa vidare.

Ibland är det starkaste man kan göra att stanna upp, lyssna på kroppen och be om hjälp.

Så i morgon blir jag hemma. Med förhoppningen att det är ett steg närmare svar, behandling och förhoppningsvis en axel som någon gång får må bra igen.