NÀr sanningen inte lÀngre fÄr plats bakom stÀngda dörrar
Jag vill börja med att sĂ€ga att det hĂ€r Ă€r ett Ă€rligt och kanske rĂ„tt inlĂ€gg. Jag skriver inte för att fĂ„ medlidande, utan för att dela min upplevelse. För att skapa förstĂ„else för vad jag har gĂ„tt igenom — och varför jag har valt att inte lĂ€ngre ha kontakt med vissa mĂ€nniskor i mitt liv. Det hĂ€r Ă€r min historia, mina kĂ€nslor, mina sĂ„r och min styrka. En mamma som inte var dĂ€r nĂ€r det betydde som mest Jag vĂ€xte upp med en mamma som var nĂ€rvarande nĂ€r det passade henne, men frĂ„nvarande nĂ€r jag som mest behövde en trygg vuxen. UtĂ„t visade hon en sida av sig sjĂ€lv, men bakom stĂ€ngda dörrar fanns en helt annan verklighet. Den dĂ€r genuina vĂ€rmen, omtanken, nĂ€rheten som mĂ„nga förknippar med sin mamma — den fick jag aldrig uppleva. Jag önskade sĂ„ lĂ€nge att fĂ„ samma sorts trygghet, att ha en mamma som var den vuxna och som visade kĂ€rlek pĂ„ ett naturligt sĂ€tt. Men den önskan förblev just bara det: en önskan. NĂ€r barndomen krossades NĂ€r jag var tolv Ă„r förĂ€ndrades allt. Mitt liv gick...
Kommentarer
Skicka en kommentar