Vad är normalt egentligen? Vem sätter gränser för hur vi ska leva, känna och vara?

"Det där är inte normalt."

Det är ett uttryck vi slänger ur oss utan att egentligen tänka på vad vi säger. Men har du någonsin stannat upp och funderat över vad ordet normalt faktiskt betyder?

Vem bestämde vad som är normalt? När gjordes den överenskommelsen? Och varför känns det ibland som att vi människor lägger mer energi på att passa in än på att faktiskt leva?

Jag tror att vi föds fria från alla de där osynliga reglerna. Som små barn skrattar vi högt, gråter när vi är ledsna, dansar när vi hör musik och ställer tusen frågor utan att skämmas. Vi funderar inte över om vi är för mycket, för högljudda, för känsliga eller för annorlunda.

Sedan händer något.

Vi börjar jämföra oss. Vi lär oss vad som förväntas av oss. Vi får höra hur en "duktig" människa ska vara. Vi ser hur andra lever och börjar tro att det finns en mall för hur livet ska se ut.

Man ska gå i skolan, utbilda sig, skaffa jobb, hitta en partner, köpa bostad, få barn, göra karriär, resa lagom mycket, träna lagom ofta, vara social men inte för social, visa känslor men inte för mycket, vara stark men samtidigt sårbar. Och helst ska allt se perfekt ut på utsidan.

Men vem har egentligen bestämt att just det är rätt sätt att leva?

Det märkliga är att vi lever i en värld med över åtta miljarder människor, och ändå verkar vi tro att det bara finns ett "normalt" sätt att vara.

Vi är olika av en anledning.

En del människor hämtar energi bland andra. Andra behöver tystnad och ensamhet för att må bra. Någon älskar rutiner, någon annan får livsglädje av spontanitet. Vissa vill bilda familj tidigt, andra aldrig. En del finner mening i ett prestigefyllt arbete, medan andra hellre prioriterar tid, lugn och frihet.

Ingen av dem lever fel.

Ändå dömer vi ofta både oss själva och andra.

Vi ifrågasätter den som väljer bort barn. Den som skiljer sig. Den som byter karriär mitt i livet. Den som lever ensam. Den som känner för mycket. Den som känner för lite. Den som inte följer normen.

Varför?

Kanske för att det okända skrämmer oss. Kanske för att människor genom historien alltid har sökt trygghet i att tillhöra gruppen. Att sticka ut har inte alltid varit säkert. Men idag är det ofta våra olikheter som driver världen framåt.

Alla stora förändringar började med någon som vågade göra annorlunda.

Om ingen hade ifrågasatt normerna skulle kvinnor fortfarande sakna många rättigheter. Människor skulle fortfarande dömas för vem de älskar. Många sjukdomar skulle fortfarande vara tabu att prata om. Psykisk ohälsa skulle fortfarande gömmas bakom stängda dörrar.

Förändring börjar alltid med någon som vågar säga:

"Jag håller inte med."

Och ändå är vi så rädda för att själva vara den personen.

Sociala medier har dessutom gjort jämförelsen ännu svårare. Vi ser människors bästa ögonblick varje dag. Leenden, resor, framgångar, nyrenoverade hem, vältränade kroppar och lyckliga familjer.

Men vi ser sällan oron bakom leendet.

Vi ser inte sömnlösa nätter.

Vi ser inte sorgen, ångesten, konflikterna eller självtvivlet.

Ändå jämför vi vår verklighet med någon annans väl valda ögonblick.

Inte konstigt att många känner sig otillräckliga.

Jag tror att en av livets största friheter är att sluta fråga:

"Vad tycker andra om mig?"

Och istället börja fråga:

"Vad tycker jag om mitt eget liv?"

För i slutändan är det faktiskt bara du som ska leva med dina val.

Ingen annan vaknar i din kropp.

Ingen annan bär dina tankar.

Ingen annan känner din glädje eller din smärta.

Varför skulle då någon annan få avgöra vad som är rätt för dig?

Det betyder förstås inte att allt är rätt bara för att det känns rätt. Vi lever tillsammans med andra människor, och våra handlingar påverkar omgivningen. Respekt, omtanke och ansvar är viktiga värden. Men hur vi väljer att leva våra liv – så länge vi inte skadar någon annan – borde inte behöva godkännas av omvärlden.

Kanske är det största problemet att vi har gjort normalitet till ett mål.

Men tänk om normalitet egentligen bara är ett genomsnitt?

Och vem vill egentligen leva ett genomsnittligt liv om det innebär att man måste gömma delar av sig själv?

Jag tror att världen blir vackrare när människor vågar vara sig själva.

När den blyga vågar ta plats.

När den känsliga slutar be om ursäkt för sina tårar.

När den kreativa vågar följa sina idéer.

När den som känner sig annorlunda inser att det kanske inte är hen det är fel på – utan normen som är för trång.

Vi behöver fler människor som vågar leva äkta istället för perfekt.

Fler som vågar säga:

"Det här är jag."

För kanske är det just där friheten börjar.

Inte när vi passar in.

Utan när vi slutar försöka.

Så nästa gång någon säger att något inte är normalt, kanske den viktigaste frågan inte är om det är normalt.

Kanske borde vi istället fråga:

Är det vänligt?

Är det respektfullt?

Gör det livet bättre – både för mig och för andra?

Om svaret är ja... då kanske det är fullt tillräckligt.

För sanningen är att vi bara får ett liv. Ett enda.

Att leva det utifrån någon annans definition av vad som är normalt är kanske det mest onormala vi kan göra.

Så våga vara den du är.

Våga känna det du känner.

Våga leva det liv som känns sant för dig.

För världen behöver inte fler kopior.

Den behöver fler människor som vågar vara original.