Värken fortsätter

Jag hade verkligen hoppats att jag skulle kunna skriva att det blivit bättre, men tyvärr är det tvärtom. Värken i axeln fortsätter och känns faktiskt bara värre för varje dag som går.

Jag försöker ändå röra på axeln så mycket jag klarar av, även om det gör ont. Jag vill inte att den ska bli helt stel, men det är en svår balans när varje rörelse kan göra riktigt ont. Den brännande känslan i axeln och armen finns där hela tiden och påminner mig om att något inte står rätt till.

Just nu känner jag också att jag inte kan jobba. Det handlar inte bara om att jag har ont, utan om säkerheten för mina brukare. Jag vill aldrig utsätta någon för en risk. När jag får de där plötsliga huggen i axeln och armen tappar jag greppet om saker, och då kan jag inte hjälpa eller stötta på ett tryggt och säkert sätt. För mig är det självklart att sätta deras säkerhet först.

På tisdag ska jag träffa en fysioterapeut och jag hoppas verkligen att hon kan hjälpa mig att ta reda på vad som är fel. Jag vet inte om en fysioterapeut kan sjukskriva mig, men just nu känns det faktiskt som att det skulle behövas – åtminstone tills axeln blivit så pass bra att jag kan arbeta utan att riskera min egen eller andras säkerhet.

Det känns frustrerande att allt detta började efter att vår älskade Cleo drog till ordentligt i kopplet. Man tänker inte att en sådan händelse ska kunna orsaka så här mycket smärta, men uppenbarligen kan det göra det.

Nu återstår bara att hoppas att jag och sjukvården tillsammans kan få bukt med det här. Jag vill inget hellre än att bli smärtfri och kunna återgå till vardagen igen, men just nu behöver kroppen få den hjälp och den tid den verkar kräva.

Håll gärna tummarna för att besöket hos fysioterapeuten på tisdag leder till svar – och framför allt till en plan som faktiskt hjälper.