En bok påbörjad, en axel som krånglar och en stor liten tjej ❤️

Det händer en hel del just nu, både stora saker och sådant som kanske inte alltid syns på utsidan.

Jag har ju börjat skriva på min bok om mitt liv. Det känns både spännande, läskigt och lite overkligt att faktiskt ha tagit steget och börjat. Jag vet att det är en lång resa kvar innan den är färdig och innan jag känner att jag är riktigt nöjd med den, men någonstans måste man ju börja.

Och jag har börjat.

Jag vill få ner min historia på mitt sätt. Det är mitt liv, mina upplevelser och mina minnen. Vissa delar är jobbiga att skriva om, andra känns fina att få tillbaka till. Jag vet redan nu att det kommer bli många timmar framför datorn, många funderingar och säkert en hel del tårar längs vägen. Men jag vill göra det här. ❤️

Samtidigt fortsätter min axel att bråka med mig.

I torsdags var jag på ultraljudsundersökning och eftersom jag är så pass begränsad i min rörlighet kunde de inte riktigt bedöma allt som de hade önskat. Undersökningen visade bland annat förändringar i senorna och en misstanke om en partiell skada på den bursala delen av supraspinatussenan.

På vanlig svenska betyder det ungefär att det verkar finnas en delskada på en sena i axeln – men den är inte av helt. Det är åtminstone det jag försöker hålla fast vid just nu.

Nu väntar jag istället på en magnetröntgen, MR, för att få en tydligare bild av vad som faktiskt är fel och hur pass omfattande skadan är. Sedan får vi helt enkelt se vad nästa steg blir.

Jag hoppas verkligen på det bästa och framför allt på att jag får ordentlig hjälp, för så här kan jag inte ha det!

Jag kan knappt klä på eller av mig själv utan att det gör så jefla ont. Jag kan inte sätta upp håret ordentligt och att tvätta håret har blivit ett helt projekt. Sådant som man normalt gör utan att ens tänka på det har plötsligt blivit saker jag måste fundera på hur jag ska kunna göra.

Det är inte hållbart i längden.

Så nu håller jag tummarna för att MR-tiden kommer snart och att jag därefter får en plan framåt. Jag vill bara kunna använda min arm igen utan att varje liten rörelse ska göra ont.

Mitt i allt detta går tiden alldeles för fort.

Snart börjar vår lilla skrutta tvåan! ❤️

Herregud, hur blev hon så stor?

Det känns som att det var alldeles nyss hon var liten och samtidigt har hon hunnit växa så otroligt mycket som person. Vi är så stolta över henne och över hur hon kämpar sig fram genom livet.

Det är inte alltid lätt när huvudet är fullt av funderingar, benen har alldeles för mycket kryp i sig och det är svårt att sitta still. Vardagen kan bli en utmaning på många olika sätt, men hon fortsätter framåt och gör sitt bästa.

Just nu väntar vi på tid för hennes utredning. Väntan är lång, och ibland önskar man förstås att allt kunde gå lite snabbare. Men samtidigt får det ta den tid det tar. Det viktigaste är att det blir så bra som möjligt för henne och att hon får den hjälp och det stöd hon behöver.

Så just nu befinner vi oss lite i ett vänteläge.

Jag väntar på MR för min axel.

Vi väntar på tid för hennes utredning.

Och någonstans däremellan försöker jag skriva min bok, vara mamma, vara fru och få vardagen att gå ihop.

Det är mycket på en gång, men det är också livet.

Och även om vissa dagar är tunga så försöker jag ta en dag i taget. ❤️