Saknaden efter min gamla hemstad ❤️

Ibland kommer den där saknaden efter min gamla hemstad – Norrköping.

Jag kan sakna de där promenaderna runt Strömmen, att gå inne på stan och fönstershoppa, eller bara slå sig ner på något av alla mysiga caféer och ta en go fika. Det är sådana små saker som plötsligt kan väcka en massa minnen.

Jag saknar också närheten till familjen som bor kvar i Norrköping. Att bara kunna träffas när man ville, och framför allt att kunna träffa barnbarnen när som helst. Den närheten betyder mycket, och ibland känns avståndet lite extra.

Även om vi trivs väldigt bra här där vi bor nu, finns det ändå en liten saknad inom mig efter Norrköping. Det är ju trots allt staden där jag är född och uppvuxen. Den är en del av mig, mina minnen och min historia. 

Men det finns faktiskt saker jag inte saknar.

Jag saknar inte stressen, alla höga ljud eller tempot som ständigt pågår. Det känns som att alla stressar till någonting. Alla har bråttom, alla ska någonstans och det är nästan som att människor springer fram genom livet.

Och alla sirener! Det känns ibland som att de hörs dygnet runt. Räddningstjänst, polis och ambulans avlöser varandra. Det är verkligen inte många lugna stunder i en stad som Norrköping.

Så egentligen är det lite märkligt. Jag saknar staden – men inte stressen. Jag saknar närheten – men inte tempot. Jag saknar promenaderna, fikat, stan och familjen – men jag uppskattar verkligen lugnet vi har här.

Kanske är det just så det är med en gammal hemstad. Man behöver inte vilja flytta tillbaka för att sakna den. Norrköping kommer alltid att vara en del av mig, även om mitt hem numera finns någon annanstans.