Till dig som känner dig ensam på skolgården

Till dig som står lite vid sidan av på skolgården. Till dig som kanske äter din lunch ensam, sitter tyst i klassrummet eller låtsas att du inte bryr dig när de andra springer iväg tillsammans. Till dig som känner att du inte riktigt passar in.




Och till dig som har en NPF-diagnos, eller kanske ännu inte fått någon förklaring till varför världen ibland känns lite svårare för just dig. 

Jag vill att du ska veta en sak: 

Det är inget fel på dig.

Du kanske tänker och känner på ett annat sätt. Du kanske behöver mer tid, mer lugn eller tydligare rutiner. Du kanske blir trött av ljud, människor och alla oskrivna regler som andra verkar förstå utan att ens tänka på dem. Det gör dig inte konstig. Det gör dig till dig.



Jag vet att skolgården kan kännas som världens ensammaste plats när man ser andra hitta sina kompisar så enkelt. Men försök att komma ihåg att det du ser just nu inte är hela din framtid.

De barn som inte ser dig idag kommer inte vara de enda människorna du möter i livet. En dag kommer du att träffa människor som tycker om dig precis som du är. Människor som förstår dina egenheter, skrattar med dig, lyssnar på dig och aldrig får dig att känna att du måste ändra på dig för att få vara med.


Så håll ut lite till. ❤️

Du behöver inte bli någon annan för att passa in. Du behöver inte vara högljudd för att höras. Du behöver inte ha hundra vänner för att vara värdefull. Du räcker. Precis som du är.

Och till alla vuxna som ser ett ensamt barn på skolgården – gå fram. Säg hej. Fråga hur dagen är. Bjud in.


Ibland kan ett litet ”Vill du vara med?” vara början på något som förändrar ett barns hela dag. Och kanske, om vi har tur, även deras tro på sig själva. ❤️

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fem fredag

När sanningen inte längre får plats bakom stängda dörrar

Hur reagerar en narcissist när de inte längre kan kontrollera dig?