Att känna allt lite mer än andra

Jag har alltid varit överkänslig. Reagerat starkt på händelser, oavsett om det varit något privat eller något som skett i världen omkring mig. Jag känner mycket, tänker mycket och bär ofta med mig både känslor och minnen längre än vad många kanske gör.

Jag har nära till tårar. Oftast handlar det om glädje — sådana där stunder som träffar rakt i hjärtat och får känslorna att svämma över. Men jag kan lika gärna känna sorg över något jag ser på ett tv-program eller läsa något som påverkar mig djupt. För vissa kanske det verkar överdrivet, men för mig är det naturligt. Det är så jag fungerar.

Och vet ni? Jag har börjat acceptera det mer och mer.

Jag är en känslomänniska. En person som känner in människor, stämningar och situationer på djupet. Jag kan förlåta, men såren finns ofta kvar länge. Vissa läker fint med tiden medan andra lämnar ärr som alltid kommer finnas där. Minnena av det som hänt försvinner aldrig helt, även om smärtan ibland bleknar.

Samtidigt finns det något fint i att känna mycket. Det betyder att jag bryr mig. Att människor och relationer betyder något på riktigt för mig.

Traditioner är också viktiga för mig. Jag tycker om det där trygga och familjära — att försöka samla familjen vid högtider, äta middagar tillsammans och hålla fast vid sådant som skapar gemenskap. Men livet förändras. Två av barnen bor på annan ort och även om sonen bor närmare så har alla sina egna liv, sina egna rutiner och måsten. Det är inte alltid lätt att få ihop allt längre.

Och kanske är det just därför traditionerna känns ännu viktigare. De blir som små hållpunkter i livet. Något att hålla fast vid när tiden går fort och vardagen drar åt olika håll.

Jag har också alltid varit en person som lyssnar mer än jag pratar. Jag tar in, observerar och känner av. Men på senare tid försöker jag bli bättre på att öppna upp och faktiskt våga prata om det jag känner. Det är inte alltid lätt när tilliten fått sig törnar genom livet.

För när man blivit sårad tillräckligt många gånger börjar man automatiskt skydda sig själv.

Men jag försöker påminna mig om att alla människor inte vill en illa. Många vill faktiskt väl. Ibland handlar missförstånd och sårande ord mer om okunskap än om ondska. Det försöker jag bära med mig, även de dagar då det känns svårt att tro på.

Livet har lärt mig mycket den hårda vägen. Jag har fått kämpa mer än jag kanske velat visa utåt. Men mitt i allt har jag också insett att jag är starkare än vad jag själv trott. Även när jag känt mig som svagast har jag fortsatt framåt.

Samtidigt ska jag vara ärlig — jag har fortfarande en lång väg kvar att gå. Jag är långt ifrån den person jag en gång var, och kanske kommer jag aldrig tillbaka dit heller. Men kanske handlar livet inte om att bli den man var igen, utan om att hitta en ny version av sig själv som också får vara okej.

Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag vill i livet. Men mitt självförtroende är ibland svajigt och min hjärna kan spela mig ett spratt. Vissa dagar snurrar jobbiga tankar runt mer än vanligt och då känns allt lite tyngre. Men jag har också lärt mig att tankar kommer och går. De stannar inte för alltid.

Och kanske är det just det som är styrka.

Inte att aldrig falla. Utan att fortsätta resa sig, om och om igen, trots allt man känner.