Händelsen härom dagen har satt sina spår

Händelsen härom dagen har verkligen satt sina spår i mig. Just nu är det okej, men det är långt ifrån bra. Jag känner mig helt dränerad, tom på energi och maktlös inför det som skedde.

Det är svårt att sätta ord på alla känslor som snurrar runt inom mig. Chocken har lagt sig något, men kvar finns en sorg, en oro och en känsla av att jag fortfarande försöker förstå allt som hände. 

Jag vet inte riktigt hur man ska bete sig eller bemöta ett utåtagerande humör som plötsligt triggas igång av någonting. Jag försöker alltid göra mitt bästa, försöker möta människor med förståelse och respekt, men ibland räcker inte det heller till.

Samtidigt kan vi inte leva våra liv på tå. Vi kan inte ständigt anpassa oss efter någon annans humör eller beteende. Livet fortsätter, oavsett vad som händer runt omkring oss. Vardagen måste fungera. Rutiner ska hållas, ansvar ska tas och pusslet med familj, arbete och allt däremellan måste fortsätta gå ihop.

Det som känns allra viktigast för mig just nu är att något liknande aldrig får hända igen.

Jag kommer aldrig att glömma paniken, smärtan och ledsamheten som Tyra visade när allt utspelade sig. Den blicken kommer att stanna hos mig länge. 

Som förälder finns det få saker som gör så ont som att se sitt barn rädd, ledsen eller otrygg. Där och då lovade jag både mig själv och min man att jag ska göra allt jag kan för att skydda vår familj från att hamna i en sådan situation igen.

Det spelar ingen roll att den berörda personen också är familj. Jag måste sätta gränser. Jag måste våga stå upp för det som är rätt, även när det gör ont.

Och det gör ont.

Det är fruktansvärt svårt och ledsamt att behöva ta sådana beslut. Ingen önskar att relationer ska hamna här. Ingen vill behöva skapa avstånd eller sätta hårda gränser mot människor man egentligen bryr sig om. Men ibland kommer man till en punkt där man måste sätta ner foten och säga ifrån.

Nu räcker det.

Inte av ilska. Inte av hämnd. Utan av kärlek till dem man har ansvar för.

Just nu försöker jag hitta tillbaka till lugnet inom mig själv. Jag försöker landa i allt som hänt och fokusera på det som faktiskt betyder något här och nu. På min familj. På Tyra. På vår trygghet och vår vardag.

Jag vet att jag inte tjänar någonting på att fastna i grubblandet. Om jag låter tankarna älta allt om och om igen kommer jag bara att må sämre. Och när jag mår dåligt påverkar det också min förmåga att vara den mamma som Tyra behöver.

Därför väljer jag att försöka gå vidare, även om det tar tid.

Vissa sår läker inte över en natt. Vissa händelser lämnar avtryck som tar tid att bearbeta. Men jag vet också att jag är starkare än jag tror, och att det viktigaste just nu är att skapa trygghet, lugn och stabilitet för min familj.

Det är där mitt fokus måste ligga.

Och det är där det kommer att stanna.