I går blev det riktigt tufft här hemma. Ett sådant där dygn som man helst hade velat slippa uppleva, men som ibland bara sköljer över familjen utan förvarning.
Det började med ett mindre tjafs med Tyra, men slutade i ett fullständigt kaos med storasyster. Skrik, panik, tårar och känslor som svämmade över åt alla håll. Till slut blev situationen så ansträngd att storasyster sov hos sonen i natt för att alla skulle få lite andrum.
I dag känner jag mig helt slut. Inte bara i kroppen utan också i huvudet och hjärtat. Det känns som att all energi som fanns i vår familj tog slut på en och samma gång. Jag vet inte hur många gånger jag brutit ihop under gårdagen och även under morgonen. När man lever mitt i stormen försöker man hålla ihop för allas skull, men ibland räcker inte krafterna till.
Det finns många som aldrig kommer att förstå hur kaosartat livet kan bli när man lever nära någon med en NPF-diagnos. Det är inget man kan förklara fullt ut för den som aldrig upplevt det själv. Det är ofta bara andra familjer som lever med samma utmaningar som verkligen förstår känslan av maktlöshet, oron och den ständiga beredskapen.
Det svåraste är att man aldrig riktigt vet vad som kommer att trigga nästa utbrott. Det kan vara en lukt, ett minne, en kommentar eller något som för andra verkar helt obetydligt. På bara några sekunder kan situationen förändras och växa till något mycket större än någon hade kunnat ana. Ett utbrott skadar ofta mer än man tror, både för den som är mitt i det och för alla runt omkring.
I dag har vi därför valt att låta TyraMyra få en lugn hemmadag. Gårdagen blev helt enkelt för mycket för henne. Hon hade svårt att hantera allt som hände med storasyster och det tog lång tid innan hon kunde komma till ro igen. Om jag ska vara ärlig tog det lång tid för mig också. Känslorna låg utanpå huden och det har varit svårt att hitta tillbaka till lugnet.
Ord är märkliga. De går inte att ta på, men de kan ändå göra så ont. Ibland skapar de sår som är djupare än man först förstår. Sår som tar lång tid att läka, om de ens läker helt. Man kan förlåta, man kan försöka gå vidare, men det som sagts går inte att göra ogjort.
Minnet bär med sig allt. Ärren finns kvar även när vardagen rullar vidare. Ibland känns de knappt alls, och ibland gör de sig påminda när man minst anar det. Då svider det fortfarande.
Nu försöker vi landa efter gårdagens kaos. Ta en timme i taget. Andas ut. Hitta tillbaka till tryggheten och lugnet igen. För livet går vidare, även efter de tuffaste dagarna.
Men jag tror också att det är viktigt att ge sig själv tillåtelse att känna efter. Att inte stressa fram läkningen. Att acceptera att vissa kvällar lämnar spår efter sig och att det är okej att behöva tid för att bearbeta dem.
Så i dag väljer vi lugnet. Vila. Återhämtning. Och förhoppningsvis lite ny kraft inför morgondagen.
För ibland är det faktiskt det enda man kan göra.
Kommentarer
Skicka en kommentar