När längtan efter fler vänner blir större än rädslan att fråga

Ibland tänker jag på hur roligt och mysigt det hade varit att ha andra barnfamiljer att umgås med. Att kunna hitta på spontana saker tillsammans, åka på små utflykter, grilla en sommarkväll eller kanske till och med resa ihop. Att få skapa minnen tillsammans – både för oss vuxna och för barnen.

Men sanningen är att vi är ganska ensamma. Vi har inga barnfamiljer som vi umgås med, och det känns faktiskt lite sorgligt ibland. Tänk så många fina stunder och minnen man hade kunnat skapa tillsammans.

Jag älskar tanken på barn som leker och skrattar tillsammans, medan vi vuxna sitter med en kopp kaffe, pratar, skrattar och bara trivs i varandras sällskap. Sådana stunder blir minnen som barnen bär med sig långt upp i vuxen ålder.

Det här är faktiskt en önskan som både jag och min man delar. Vi skulle så gärna vilja lära känna fler familjer, gärna med barn i ungefär Tyras ålder. Men vi känner inte riktigt några, och även när man gör det känns steget till att faktiskt börja umgås ganska stort. Hur tar man egentligen det där första steget?

Jag tror också att det är extra viktigt för oss att hitta människor som förstår vardagen. Som inte blir avskräckta av skrik, trots eller kaos. Som vet att vissa barn är mer aktiva än andra, har en enorm vilja och ibland behöver lite extra tålamod. Människor som inte dömer, utan bara förstår – för att de själva lever med samma verklighet.

Ibland känns det nästan som att det svåraste inte är att vilja ha fler vänner, utan att faktiskt hitta dem.

Hur gör man egentligen för att få fler vänner i livet? Hur hittar man andra barnfamiljer att umgås med? Jag är säker på att vi inte är ensamma om att känna så här.

Kanske sitter det någon annan familj där ute och tänker precis samma sak. ❤️