Sjukskriven – nu väntar ovissheten

I dag blev jag sjukskriven i fyra veckor. Det känns både märkligt och lite tungt att ta in, men just nu finns det egentligen inget annat val än att vila axeln och försöka ta det så lugnt som möjligt.

Jag var hos ortopeden, och hon valde att skicka en remiss för en ultraljudsundersökning. Misstanken är att en sena i axeln antingen är skadad eller till och med helt av. Det känns overkligt att ens skriva de orden.

Om det visar sig att senan är helt av väntar troligtvis en operation för att försöka laga den. Om det inte är så allvarligt kan behandlingen istället bli kortisonsprutor i axeln. Pest eller kolera, känns det som. Ingen av lösningarna känns särskilt lockande, men samtidigt vill jag bara bli av med smärtan och få tillbaka en fungerande axel.

Det som känns allra märkligast är att jag "bara" är 46 år och redan får höra att axeln är så pass utsliten. Att allt detta började efter att vår hund gjorde ett kraftigt ryck i kopplet känns nästan ofattbart. Ett ögonblick kan verkligen förändra så mycket.

Samtidigt försöker jag se det positiva mitt i allt. Jag är faktiskt tacksam över att vården tar det här på allvar. Att de inte bara skickar hem mig med värktabletter och hoppas att det ska gå över, utan verkligen fortsätter att undersöka vad som är fel och letar efter den bästa lösningen.

Nu väntar några veckor av vila, tålamod och ovisshet. Jag hoppas innerligt att undersökningen ger svar och att nästa steg blir början på vägen tillbaka. För just nu längtar jag mest efter att kunna använda min arm utan smärta och få tillbaka en vardag som fungerar igen.