Äntligen någon som lyssnar

Äntligen har jag fått hjälp av min ”husläkare”. Han är verkligen en helt underbar läkare. En sån där läkare som faktiskt tar sig tiden att lyssna på sina patienter, ställer frågor och försöker förstå hela bilden. Tänk om det fanns fler som honom, då tror jag faktiskt att vården skulle kunna se väldigt annorlunda ut.

I går var jag hos honom igen och den här gången blev det en kortisonspruta i axeln. Jag ska vara helt ärlig – jag var lite nervös innan. Man har ju hört både det ena och det andra om hur ont det ska göra. 

Men vet ni? Det gick faktiskt mycket bättre än jag hade föreställt mig. Visst kändes det, men det var absolut inte så farligt som jag hade hört. Det gick snabbt och plötsligt var det över.

Nu är det bara att vänta och se om sprutan gör det den ska och förhoppningsvis lugnar ner allt som bråkat där inne. 

Jag har ju haft problem med den här förbaskade axeln sedan maj. Det är alltså flera månader av smärta, begränsningar, dålig sömn och en högerarm som mest känts som att den varit på semester utan att fråga mig först. Så nu hoppas jag verkligen att vi har hittat en bra lösning på det här eländet.

Jag längtar efter att kunna börja använda armen mer normalt igen. Att kunna träna upp rörligheten, göra olika rörelser och sakta men säkert få tillbaka styrkan.

För jag saknar faktiskt min högerarm. Det låter kanske konstigt att säga så men när något man alltid tagit för givet plötsligt inte fungerar som det brukar, då inser man hur mycket man använder det. Att klä på sig, duscha, sova, lyfta saker, sträcka sig, göra vardagliga småsaker – sådant man aldrig ens tänker på annars.

Så nu håller jag tummarna. Måtte den här lilla sprutan bli början på slutet för det här axeleländet.