En lugn helg – men kroppen säger ifrån

Helgen har varit ganska lugn och mysig, och vi fick faktiskt till ett besök på Gekås. Ett av målen med resan var att hitta lite nya kläder till TyraMyra, och det lyckades vi med. Vi hittade en hel del som hon själv gillade och som fick följa med hem. 

Jag tror faktiskt att vi får spara och planera in ett besök till framöver, för då behöver vi fokusera lite mer på vintern. Hon har redan skor, vantar och mössa, men jacka och termobyxor behöver nog införskaffas – och kanske en overall också. Det är ju lika bra att vara ute i god tid innan kylan kommer. 

Men samtidigt som helgen varit fin så är det en annan del av livet som känns betydligt tyngre just nu. Axeln och tröttheten.

Jag börjar faktiskt undra om tröttheten hänger ihop med axeln och all värk. Jag sover till och från om nätterna eftersom jag aldrig riktigt vet hur jag ska ligga. Så fort jag hamnar lite fel börjar det ila ner genom hela armen och då är det bara att försöka hitta en ny position.

Kortisonsprutan har hjälpt lite, och det är jag såklart tacksam för. Men just nu känns det som att det kanske behövs mer innan jag ens är i närheten av att känna mig som mig själv igen. Jag gör mina övningar och tränar armen som jag ska, men fy fan vad ont det gör ibland. Det är inte lite ont heller. Det kan göra så jävla ont att tårarna bara sprutar här hemma. Och vissa dagar kommer den där jobbiga tanken: Tänk om jag aldrig blir 100 % bra igen?

Jag vet att jag kanske inte ska tänka så, och jag försöker verkligen hålla fast vid att det kommer bli bättre. Men när man har ont dag efter dag, sover dåligt och samtidigt är trött precis hela tiden är det svårt att alltid vara positiv.

Mitt i allt detta går faktiskt skolan bra. 

Jag kan studera en del hemifrån de dagar då värken eller tröttheten blir för stor, och det gör enorm skillnad. Jag trodde faktiskt att jag skulle ligga efter vid det här laget, men det gör jag inte. Än så länge hänger jag med, och det känns som en liten seger.

Så just nu försöker jag ta en dag i taget.

Lite Gekås, lite familjemys, lite plugg – och väldigt mycket tålamod med en axel som uppenbarligen bestämt sig för att vara årets största pain in the ass. 

Förhoppningsvis kommer dagen då jag kan säga: "Nu gör det inte ont längre." & jäklar vad jag längtar efter den dagen.