När huvudet känns som en spänd hjälm

Det finns dagar då huvudet känns som att det sitter i ett skruvstäd. En dov, tryckande känsla som börjar i nacken & sakta kryper upp över tinningarna. Jag vet att det bara är spänningshuvudvärk – inget farligt – men det kan ändå suga musten ur mig fullständigt.

För mig triggas det ofta av långa timmar framför tv lr telefonen för lite pauser, för lite kaffe & ibland av att jag går runt & spänner axlarna utan att ens märka det. Stressen i sig gör inte saken bättre – tvärtom blir det lätt en ond cirkel.

Det som brukar hjälpa är det mest självklara men också det jag glömmer bort först: att andas djupt, ta en vila på dagen, rulla axlarna & faktiskt sträcka på mig. Ibland behöver jag bara en stunds tystnad, bort från skärmar och intryck. Andra gånger kan en varm dusch eller lite lätt massage i nacken göra stor skillnad.

Jag försöker också påminna mig själv om att vara snäll mot kroppen i förebyggande syfte: bättre hållning, regelbundna pauser, lite mer rörelse under dagen. Det låter enkelt men kräver faktiskt en del träning att få in som rutin.

Spänningshuvudvärken påminner mig om något viktigt: att kroppen & sinnet hänger ihop. När jag ignorerar signalerna säger kroppen ifrån – & det hörs, bokstavligt talat, i huvudet.

Det börjar som ett litet moln bakom ögonen. Jag tänker: “det går nog över.” Men det gör det sällan. Istället växer trycket, långsamt men envist tills hela huvudet känns som en hjälm som sitter för hårt.

Jag blir irriterad, på smärtan, på kroppen men mest på mig själv. Det är just det som gör mig så trött, att jag vet bättre men ändå låter det hända.  

När det blir så här försöker jag backa, släppa taget lite. Släppa kraven på att prestera, släppa känslan av att jag måste orka. Lägga mig ner, blunda, låta tystnaden fylla rummet.

Det går alltid över till slut, men jag önskar jag kunde vara bättre på att lyssna innan det går så långt.

Kanske är huvudvärken min kropps sätt att ropa: ”Hallå, nu räcker det. Du behöver mig lika mycket som jag behöver dig.”