Det tog stopp - kroppen sa ifrån

Jag gjorde det, jag lyssnade och diskuterade med min man. Jag lyssnade på kroppens signaler i dag och sa ifrån mig allt i dag, ska dock studera hemifrån. I alla fall det jag orkar.

Jag måste börja lyssna på kroppen mer, inte hjärnans röst men kroppens röst. Jag kan inte göra allt men jag kan göra någonting. Ska även lära mig att inte ta åt mig av allt alla andra säger utan bara ta det med en nypa salt och göra min grej oavsett. 

Det är dock väldigt svårt men jag lär mig för varje dag som går och jag tror att jag är på god väg att bli  bättre på det. Jag lyssnar och diskuterar med min man och oftast är det han som får mig på bättre tankar och får mig att inte lyssna på andra så mycket om vissa saker. 

Som i dag tex när min kropp bara skriker åt mig att - "Bromsa!!, det är för mycket nu" - Om jag någonsin ska bli kvitt denna täppa och hosta måste jag välja att ta en dag där jag bara tar hand om mig själv och försöker bli kry, jag vet att hostan kan sitta i en lång tid men jag måste ju ändå försöka. Just nu är varmt te och nässprejen min bästa vän, nackdelen med nässprej att den bränner ordentligt i näsan pga. sår man fått då man har snutit sig för mycket. 

Jag är nog som alla kvinnor lr ja dom flesta i alla fall, att man prioriterar familjen, barnen och annat innan man tar hand om sig själv. Man kommer i andra hand lr tredje lr fjärde.. ja ni förstår vad jag menar i alla fall. Det är sällan jag tänker på mig själv, jag har blivit bättre men ändå inte riktigt okej än. 

Jag tror inte man någonsin kommer bli bäst på att prioriterar sig själv lr att lyssna på kroppen. I dagens samhälle och dess krav det för med sig så kan man inte göra det. Samhället har alldeles för höga krav på oss människor, vi ska hinna med så mycket på väldigt kort tid och det ska gå fort, det ska vara noggrant och man ska tillfredsställa så många - i alla fall inom vårdyrket, där jag jobbar men även i det privata livet. 

I vår familj har vi kommit överens om att vi tar det som det kommer, vi löser det ändå. Vi är bara människor, inga robotar som går på automatik. En sak i taget men ibland blir det mer och vi får vi lösa det ändå. Och när det tar stopp, då tar det stopp. Det är då man måste stanna upp och andas, dra i handbromsen lite.