Hur länge ska skolan orka?

Jag försöker förstå situationen som skolan befinner sig i just nu. En situation som har uppstått på grund av omfattande sjukskrivningar och en pågående omstrukturering. Men hur mycket jag än försöker, så går det inte att blunda för konsekvenserna – framför allt inte för våra barn.

Det är inte alla barn som drabbas lika hårt, men en del gör det. Många barn möter ständigt nya lärare, roterande personal och brist på kontinuitet. I vissa fall är det fritidspersonal som kliver in som lärare under skoldagen, för att sedan stressa vidare till fritids och fortsätta arbeta där. Det säger sig självt att detta inte är hållbart – varken för barnen eller för personalen.

Personalen går på knäna. De gör allt de kan för att skapa trygghet och ge våra barn en bra utbildning, trots extrem arbetsbelastning och brist på resurser. Frågan är: hur många fler ska behöva bli sjukskrivna innan kommunen reagerar? För så här kan det inte fortsätta i längden.

Jag har valt att starta en Messenger-grupp för föräldrar på vår skola, i hopp om att vi tillsammans kan lyfta problemen och få kommunen att lyssna. Tyvärr har många valt att lämna gruppen eller ta bort det de skrivit. Jag har svårt att förstå varför. Vill man inte stå upp för skolan? För personalen? För våra barn? Förändring kräver engagemang, även när det känns obekvämt.

Själv tänker jag inte sluta ifrågasätta. Jag tänker fortsätta stötta skolans personal och rektor i detta – även om jag ärligt talat inte tror att rektorn fullt ut visste vad hen gav sig in på. Att leda en skola under dessa förutsättningar, med ekonomisk press och organisatoriska förändringar, är ett otroligt tufft uppdrag.

Barnen trivs i skolan, och det är viktigt att säga. Men samtidigt blir de förvirrade när lärare byts ut, när tydliga strukturer saknas och när det inte finns tillräckliga resurser – inte ens för de barn som verkligen behöver extra stöd.

Det här handlar inte om gnäll. Det handlar om ansvar.

Jag vill att kommunen tar detta på allvar. Det handlar om våra barn, deras utbildning och deras framtid. Och det borde vara allas angelägenhet.