Ska jag våga skriva boken om mitt liv?

I många år har jag burit på en tanke. En tanke som kommit och gått, men som aldrig riktigt försvunnit. Tanken på att skriva en bok om mitt liv.

En bok om hur det var att växa upp mitt i en långdragen vårdnadstvist. Om hur det känns att ha en mamma som inte fanns där på det sätt ett barn behöver. Om ett liv som kantats av våld, hårda ord, svek och händelser som satt djupa spår.

Det är ingen lätt bok att skriva. Bara tanken på att öppna dörren till alla minnen gör mig både rädd och förväntansfull på samma gång.

Jag har funderat mycket på hur jag skulle göra. Jag tänker inte nämna några namn, för mitt syfte är inte att hänga ut någon. Istället kommer jag skriva om människorna i mitt liv som "mamma", "pappa", "farfar", "syster", "bror" och andra som haft betydelse längs vägen.

Jag kommer säkert ta hjälp av AI ibland när orden inte riktigt vill hitta fram eller när jag behöver hjälp att formulera vissa delar. Men historien är fortfarande min. Det är mina minnen, mina känslor och mina upplevelser. Ingen kan skriva min historia åt mig.

Den här boken handlar inte om att människor ska tycka synd om mig. Det är faktiskt det sista jag vill.

Jag vill skriva den för den som sitter där hemma och känner sig ensam. För den som tror att livet aldrig kommer bli bättre. För den som lever i en svår situation och behöver höra att det faktiskt går att ta sig igenom, även om vägen är lång.

Om min berättelse kan få bara en enda människa att känna hopp, styrka eller mod att bryta sig loss från något destruktivt, då har boken redan gjort mer än jag någonsin kunnat önska.

Jag minns inte allt i detalj. En del minnen har bleknat med åren, medan andra fortfarande är kristallklara. Det finns händelser som etsat sig fast för alltid, både de smärtsamma och de fina.

För livet består ju inte bara av mörker. Mitt liv har också innehållit människor som funnits där, stunder av glädje, skratt och kärlek. Därför vill jag att boken ska spegla hela livet – både det som gjorde ont och det som gav mig kraft att fortsätta.

Jag har fortfarande inte bestämt mig till hundra procent. Men jag känner att längtan efter att skriva blir starkare för varje år som går.

Kanske är det dags att sluta tänka "en dag" och istället börja skriva första kapitlet.

För ibland börjar de viktigaste berättelserna med ett enda modigt beslut.