Jag finns här, även när jag inte hör av mig

Jag är inte bäst på att höra av mig till nära och kära, det tänker jag inte sticka under stolen med. Men jag är inte heller helt tyst eller känslokall. Jag hör av mig när jag kan, på det sätt jag orkar och hinner med. Ibland blir det ett sms, ibland ett telefonsamtal och ibland på något annat sätt. Men jag finns här, även om det kanske inte alltid märks så mycket.

Livet kommer liksom emellan ibland. Dagarna springer förbi i en rasande fart och plötsligt har det gått längre tid än man tänkt sig sedan man hörde av sig till någon. Inte för att man inte bryr sig, inte för att man har glömt bort någon, utan för att vardagen helt enkelt tar sin plats. Just nu har jag väldigt mycket omkring mig. Jag ska få ihop studierna, ta hand om hemmet, finnas där för TyraMyra och samtidigt försöka få vardagen att fungera. Vi hjälps åt som familj, och det är jag tacksam för, men det betyder inte att allt automatiskt blir enkelt.

Att läsa en hel gymnasiekurs på så kort tid som jag gör är tufft. Det är mycket information, olika ämnen, uppgifter och deadlines att hålla reda på. Och ovanpå allt detta väntar en fem veckors APL. Det är mycket att ta in, mycket att hinna med och många gånger känns det som att hjärnan går på högvarv även när jag egentligen borde vila.

Den inre stressen jag känner är enorm ibland, jag försöker hålla ihop alla delar av livet, göra det jag ska och finnas där för dem som behöver mig. Samtidigt är jag inte hundra procent frisk heller. Min högra axel begränsar mig fortfarande rejält, och ibland känns det nästan som att jag saknar min högra arm. Sådant som tidigare var självklart kräver plötsligt mer energi, tålamod och planering.

Det är inte alltid lätt att få andra att förstå hur mycket som faktiskt pågår bakom kulisserna.

 

Man kanske ser att jag inte hör av mig så ofta, men man ser inte alltid stressen, smärtan, tröttheten eller allt jag försöker få ihop under en och samma dag.

Därför vill jag bara säga en sak till er som står mig nära: ha tålamod med mig. 

Jag finns här, även när det är lite tyst från mitt håll. Jag bryr mig om er, även om jag inte alltid är den som ringer först eller skickar det där meddelandet så ofta som jag kanske borde.

Jag försöker bara ta mig igenom den här perioden, en dag i taget. Försöker göra mitt bästa med de förutsättningar jag har just nu, utan att gå sönder av alla krav jag ställer på mig själv.

Ibland räcker inte tiden till allt. Ibland räcker inte orken heller. Och det måste faktiskt få vara okej.

 För kärlek och omtanke mäts inte enbart i hur ofta man hör av sig. Ibland finns omtanken där ändå, mitt i tystnaden, mitt i vardagskaoset och mitt i allt det där som livet kastar på en.

Så nej, jag har inte glömt bort er. Jag har inte slutat bry mig. Jag försöker bara få ihop livet just nu. Och jag hoppas att ni kan ha lite förståelse för det. 

En dag i taget, ett andetag i taget och med förhoppningen om lite mindre stress framöver.