Nettans Ventil

Det finns platser som fastnar i hjärtat på ett alldeles särskilt sätt. För mig var det Sandstugan i Kisa just en sådan plats.  Vår lilla stuga var omgiven av skog & fågelsång hade blivit mer än bara en tillflyktsort, den var vårt andningshål, vår samlingspunkt & vårt hem på sommaren. Här vaknade jag till solens strålar genom trädkronorna, till doften av kaffe på verandan & till stillheten som bara landsbygden kan bjuda på.  Dagarna fylls av bad, bärplockning, svampplockning & små utflykter, långa kvällar där samtalen aldrig tycks ta slut. Farfars fina lampa i gäststugan  Min farfar gjorde denna fina skylt Jag vill också passa på att rikta ett varmt tack till alla som gjorde vår tid på Sandstugan minnesvärd, till grannar som alltid bjöd på ett leende &...

Det känns tomt ibland.  Det finns stunder då man plötsligt känner avsaknaden av vänner lite extra. Kanske när man hör ett skratt som påminner om någon man delat tusen minnen med lr när man bläddrar i gamla bilder & inser hur mycket som förändrats.  Vänskap är som ett hem, tryggt, välbekant och fyllt av värme. När det saknas, lämnas ett tomrum efter sig. Jag saknar de där spontana samtalen, de långa kvällarna när man kunde prata om allt och inget, känslan av att någon förstod mig utan att jag behövde förklara.  Idag är det tystare, även om jag har människor runt mig, så är det inte samma sak. Men samtidigt försöker jag påminna mig om att saknaden också är ett bevis på något fint, att jag haft vänner som verkligen betydde mycket för mig.  Kanske finns det en chans att vägarna möts igen. Ibland räcker det faktiskt med ett litet hej för att öppna dörren på nytt. Saknaden är så ful ibland. Den gör mig liten, den gör mig svag. Men den betyder också att jag en gång hade...

Idag hände något som jag har tänkt på så länge men som ändå kom så fort. Vi stod på skolgården med ryggsäckar som nästan var större än barnen själva. Mitt hjärta slog lite extra hårt för idag var ingen vanlig dag.  Mitt barn började 1:an. Tyras första dag  Det är en speciell känsla. På något sätt känns det som igår vi gick till förskolan hand i hand, pratade om legobyggen & mellis. Nu står vi här, redo att ta nästa steg. En ny klass, en ny fröken, nya rutiner – ett helt nytt kapitel. Jag kände både stolthet & en liten klump i magen. Kommer någon att ta min barns hand om det känns ensamt ? Kommer hon våga räcka upp handen i klassrummet ?  Alla dessa tankar som bara en mamma kan ha, blandat med vetskapen om att mitt barn faktiskt är starkare & modigare än jag ibland inser. Att släppa taget lite mer idag gjorde ont men det var också vackert. För jag vet att just här, just nu, börjar ett nytt kapitel i hennes liv. Här ska hon lä...

I morgon börjar vårt lilla hjärta i 1:an! Hur kan tiden gå så fort? Det känns som igår vi höll en liten hand på förskolan & i morgon står hon där med ryggsäck & stolthet i blicken. Det pirrar i magen både av oro och stolthet men mest av allt en enorm glädje över att få följa med på den här nya resan. Nu väntar bokstäver, matte, skratt och nya vänner. För oss som står bredvid är det lätt att känna både stolthet & oro. Kommer det gå bra? Kommer de trivas, hitta vänner & känna trygghet?  Det är stora frågor men kanske behöver vi påminna oss själva om att barn ofta är starkare & modigare än vi tror. Nu väntar en vardag med läxor, bokstäver, matte och många nya lärdomar. Men också skratt, vänskap och minnen som kommer följa med långt fram i livet. Så i morgon börjar ett nytt kapitel, både för henne & för oss. & jag kunde inte vara stoltare.  Min fina ettaklassare,jag vet att hon kommer fixa det här galant! Mitt tips t...

Jag är så trött just nu att det känns som att någon lagt en filt över hela hjärnan. Inte den där mysiga sortens filt heller, utan mer som en tung, blöt filt som trycker ner allt. Tröttheten är lurig. Den smyger sig på, gör mig seg i tanken, långsam i kroppen & ibland nästan lite ledsen. Allt känns mer ansträngande när energinivån är på noll. Det är skönt att veta att tröttheten inte bara är “jag som är seg”  utan att det faktiskt finns en orsak & en lösning. Jag ser fram emot att känna hur energin sakta smyger tillbaka. Att orka göra mer än det absolut nödvändigaste. Att inte behöva planera in en tupplur efter att ha gått ut med soporna. Så nu står burken med järntabletter på köksbänken & påminner mig varje morgon:   Det här är början på vägen tillbaka. Det tar ju lite tid innan kroppen hinner fylla på lagret men redan nu känns det som att jag har en liten gnista mer ork än förra veckan. Just nu handlar allt om tålamod & att ge kroppen det den ...

Just nu känns det som om jag går runt med ett nästan tomt batteri. Inte den där vanliga tröttheten som försvinner med en kopp kaffe eller en natts sömn – utan den sortens trötthet som sitter djupare som om någon skruvat ner ljusstyrkan på hela mig. Det är svårt att förklara för den som inte varit där. Jag vaknar & känner mig redan trött. Minsta lilla ”måste” känns som ett berg. Diskmaskinen, mejlen, ett sms som väntar på svar – allt väger mer än det borde. Jag kan fortfarande le, prata & skratt men inombords känns det som om jag går på reservkraft. För utåt ser allt ganska ”normalt” ut. Jag är på jobbet, jag betalar räkningarna, jag svarar på frågor, men inuti finns en konstant längtan efter att bara få stanna.  Trycka på paus, ligga kvar under täcket & låta världen snurra vidare utan mig ett litet tag.  Jag försöker vara snäll mot mig själv, släppa kraven på att vara effektiv, produktiv, social.  Men det är svårt när hela samhället är...

Det börjar alltid likadant. Ett lite konstigt ansiktsuttryck, "“Jag mår illa”, säger mitt barn & jag känner hur hela kroppen går i beredskapsläge.  På sekunder har jag gjort en mental checklista: hinken är framme & tvättmaskinen är på standby. När barn är sjuka på det här sättet, blir världen väldigt liten. Det finns inga möten, inga planer, inga deadlines – bara nästa glas med utslagen cola vitt bröd, & en liten kropp som somnar utmattad mot kudden i soffan.  Det finns något märkligt fint mitt i eländet, man får vara nära på ett sätt som vardagen annars sällan tillåter. Vi hinner prata om drömmar, läsa böcker mellan varven. Jag får hålla en varm, svettig liten hand som litar på att jag fixar allt & även om jag vet att det bara är ett virus som härjar, känns det nästan som att jag och mitt barn slåss mot en gemensam fiende – vi är ett team. När allt är över lovar jag mig själv: nästa gång ska jag vara mer förberedd. Men inner...

Jag märker det varje år – det börjar med att jag tar på mig en extra kofta på kvällen, & innan jag vet ordet av sitter jag insvept i en filt med en kopp rykande te framför mig. Hösten är här, den smyger sig på som en gammal vän jag inte sett på länge. Det är något med höstens ljus. Mjukare, lite mer förlåtande. Träden brinner i färger av guld, orange & rött – som om naturen ger oss en sista fest innan allt blir stilla och grått. Jag älskar att promenera när löven knastrar under skorna & luften känns frisk & lite fuktig. Hösten får mig alltid att tänka till. Jag funderar på året som gått, vad som fått mig att le & vad som tagit energi. Precis som träden släpper sina löv, försöker jag släppa sånt som inte längre gör mig gott. Hösten är min tid för små stunder av stillhet. För att virka, läsa en bra bok eller bara sitta & låta tankarna vandra & kanske är det just i den där stillheten som jag hittar lite mer av mig själv varje år.

Klockan är 07:30 när jag kliver in genom ingången. Jag byter snabbt om, hänger namnskylten på tröjan & tar dagens schema. Ett djupt andetag – nu kör vi. I arbetskläder   Morgonrutinerna Första timmarna går åt till att hjälpa de boende upp ur sängen, klä på sig & komma igång med dagen. Någon vill prata en stund innan frukosten, en annan vill ha radion på medan vi fixar morgontoaletten. Det är i de små stunderna – ett skratt, en tacksam blick – som jag känner hur viktigt mitt arbete är. Förmiddagspass Efter frukosten hjälper jag till med mediciner, dokumenterar i journalsystemet & stöttar kollegorna vid lyft och förflyttningar.  Middag med vårdtagare  Gemenskap & trygghet Under dagen finns tid för gemensamma aktiviteter. Vi sitter & ser på tv då vi har vårdtagare som inte riktigt klarar av att gå på promenader. Vi diskuterar om livet, familjen & andra tankar som vårdtagarna har. Ibland om vädret tillåter går vi ut & njute...

I skolans korridorer & på rasterna pågår mer än bara lek & prat. Där finns också barn som står lite vid sidan av, som inte riktigt hittar sin plats i gemenskapen.  Ensamhet i skolan är ett problem som kan vara osynligt för vuxna men väldigt påtagligt för barnet. Varför blir barn ensamma? Det finns många orsaker: Ny i klassen & ännu inte hittat vänner, olika intressen eller personlighet som inte matchar majoriteten Tidigare mobbning eller utanförskap, språkbarriärer eller kulturella skillnader Blyghet eller social ångest. Hur påverkar det barnet? Ensamhet kan leda till: Lägre självkänsla,sämre skolresultat, ökad risk för psykisk ohälsa & mindre motivation att gå till skolan.  Vad kan skolan göra? Ha vuxna som aktivt rör sig bland eleverna på raster & fångar upp de som är ensamma Skapa aktiviteter som uppmuntrar samarbete mellan olika grupper Ha klassdiskussioner om vänskap, inkludering & respekt Erbjuda stödgrupper eller fadderver...