Jag saknar faktiskt min högra arm

Man känner sig faktiskt ganska ”handikappad” utan två fungerande armar. Inte för att jag plötsligt har glömt hur man gör saker, utan för att så mycket av det man gör varje dag helt enkelt inte fungerar som vanligt.

Ta bara det där med att tvätta håret. Hur svårt kan det vara? Jo, när höger axel inte samarbetar får man tänka om. Jag får stå upp och ner och tvätta håret på ett sätt som förmodligen ser helt galet ut, bara för att avlasta axeln. Och det finns så mycket annat.

Saker jag tidigare gjort utan att ens tänka på det kräver nu planering, tålamod och ibland hjälp. Att klä på sig, fixa håret, bära saker, sträcka sig efter något eller bara använda högerarmen som vanligt, det är inte längre en självklarhet. Jag saknar faktiskt min högra arm. 

Det låter kanske konstigt, eftersom den ju är där. Men den fungerar inte som den brukar. Och nu förstår jag lite mer hur begränsande det kan kännas när en del av kroppen inte fungerar som man är van vid. Jag kan förstås inte säga att jag vet exakt hur det är att leva med ett permanent funktionshinder, men den här tillfälliga begränsningen har gett mig en liten inblick i hur frustrerande och tufft det kan vara. Det är riktigt jobbigt.

Läkningsprocessen kan dessutom bli lång. Det kan ta upp till nio månader innan axeln är helt återställd. Nio månader… det känns som en evighet när man står mitt i det och bara längtar efter att kunna använda armen normalt igen. Men vägen dit är framåt. 

Jag ska börja träna med gummiband så fort kroppen tillåter det. Sakta ska styrkan tillbaka. Rörelserna ska tillbaka. Förhoppningsvis ska jag steg för steg få tillbaka den där friheten i armen som jag tidigare tog för given.

Vissa dagar känner jag mig som världens gnällkärring. Jag kan nästan höra mig själv: ”Aj, idag gör det ont igen.” ”Den där rörelsen gick inte.” ”Nu ilar det i armen.” Och så vidare, men samtidigt försöker jag påminna mig själv om att jag faktiskt får ha dåliga dagar också. Det är inte gnäll att säga att något gör ont när det faktiskt gör ont. Det ilar genom hela överarmen ibland och vissa gånger gör det riktigt jäkla ont. Som tur är går de värsta ilningarna oftast över ganska snabbt.

Kvällarna är nog värst. Då ska kroppen försöka komma till ro och muskler och nerver slappnar av, samtidigt som värken gärna passar på att göra sig extra påmind.

Så här hemma har vi fått en liten kvällsrutin. Jag smörjer eller rättare sagt mannen smörjer med ICE och värmande kräm. Sedan blir det värktabletter och förhoppningsvis en natt med lite bättre sömn. För just sömnen påverkas också när armen inte vill vara med.

Så nu räknar jag ner.

Inte till jul. Inte till Novent, utan till nästa kortisonspruta.

Och samtidigt försöker jag ta en dag i taget, lyssna på kroppen och göra det jag kan. Jag längtar efter att få tillbaka min högerarm på riktigt.

Att kunna använda den utan att tänka. Att kunna göra små vardagliga saker utan att planera hur armen ska hållas. Att bara kunna vara som vanligt igen men tills dess får jag fortsätta kämpa. Sakta men säkert, framåt ska jag.