Högkänslig – när man känner lite mer än man kanske visar

Ibland har jag funderat på varför jag känner så mycket. Varför vissa saker stannar kvar i huvudet långt efter att andra verkar ha gått vidare. Varför jag kan tänka på något som sagts, vrida och vända på det och fundera över vad personen egentligen menade. Varför jag ibland känner av stämningar i ett rum utan att någon ens behöver säga ett ord. Är det bara jag som fungerar så, eller finns det fler där ute som känner igen sig?

Jag har börjat fundera mer på det här med högkänslighet. Att vara en person som kanske tar in lite mer, känner lite djupare och ibland behöver längre tid för att sortera allt som händer både runt omkring och inuti. Och vet ni vad? Det är inte alltid så enkelt. Att känna mycket är både en gåva och en utmaning.

Jag kan vara glad, skratta, skoja och bjuda på mig själv, men samtidigt bära på tankar som ingen annan ser. Jag kan verka hur vanlig och vardaglig som helst på utsidan, medan det pågår ett helt möte med styrelsen i huvudet. 

Tankar om livet, familjen, framtiden, sådant som hänt och sådant som kanske aldrig ens kommer att hända. Hjärnan verkar liksom inte alltid förstå det där med att ta rast!

Jag kan bli berörd av små saker. Ett vänligt ord, en omtänksam handling eller någon som faktiskt ser hur en annan människa mår. Men jag kan också påverkas av hårda ord, dålig stämning och känslan av att något inte riktigt står rätt till. Ibland önskar jag att jag bara kunde skaka av mig saker och gå vidare. Inte tänka så mycket. Inte känna efter så mycket. Bara låta vissa saker passera utan att ta med dem hem i huvudet. Men riktigt så fungerar jag inte alltid. Jag känner mycket, men det betyder inte att jag är svag.

Det finns en föreställning om att den som är känslig lätt går sönder. Att man är skör, överdrivet känslosam eller tar åt sig av precis allt. Men jag tror att många missar en viktig sak.

Man kan vara känslig och samtidigt stark. Man kan gråta över något som gör ont och ändå fortsätta kämpa. Man kan vara den som lyssnar på andra, ställer upp och försöker förstå, samtidigt som man själv har dagar då man knappt vet var man ska börja reda i sina egna känslor.

Livet är ju inte bara glada dagar och fina bilder. Det är vardag, ansvar, familj, oro, kärlek, trötthet och allt det där mitt emellan. Och ibland blir det helt enkelt mycket.

Jag är mamma, fru, mormor och framför allt en människa som också försöker hitta rätt i sitt eget liv. Jag har mina tankar, mina känslor och mina dagar när jag känner att jag har hur mycket som helst att ge. Sedan har jag andra dagar när jag mest vill dra ner tempot, få lite lugn omkring mig och bara få vara. Det borde väl ändå få vara okej? När man känner av andra – men glömmer sig själv.

En sak jag funderar på är hur lätt det kan vara att lägga märke till hur andra mår, samtidigt som man inte alltid stannar upp och frågar sig själv samma sak.

Hur är det egentligen med mig? Jag tror att många som känner mycket kan känna igen sig i att vilja förstå andra. Att försöka se saker från flera perspektiv, fundera över varför människor beter sig som de gör och ibland hitta förklaringar även när någon har gjort en besviken.

Man vill inte döma för snabbt. Man vill förstå. Men någonstans där behöver man också komma ihåg sig själv. Att förstå en annan människa betyder inte att man måste acceptera allt. Att vara omtänksam betyder inte att man alltid måste ställa upp. Och att ha ett stort hjärta innebär inte att man ska bära allas bekymmer på sina egna axlar. Det har jag tänkt mycket på.

Jag kan bry mig om människor utan att kunna lösa deras problem. Jag kan älska min familj över allt annat och ändå behöva tid för mig själv. Jag kan finnas där för andra utan att alltid ha alla svar. För jag är inte mer än människa, även om jag ibland verkar tro att jag borde klara precis allt.

Min hjärna behöver ibland semester från sig själv. Alltså, om tankar gav lön hade jag förmodligen kunnat gå i pension vid det här laget. 

Det är så mycket som ska hinnas med, tänkas på och hållas reda på. Vardagen rullar på, dagarna går fort och ibland känns det som att man knappt hunnit landa i en sak innan nästa redan står och knackar på dörren. Och när det äntligen blir tyst omkring mig, då passar hjärnan på att ta upp allt jag inte hunnit tänka färdigt på under dagen. Tack för den, liksom!

Jag tror att jag behöver bli bättre på att acceptera att jag inte alltid kan vara på topp. Att jag inte måste svara direkt, lösa allt på en gång eller vara tillgänglig för alla hela tiden. Ibland behöver jag lugn. Ibland behöver jag prata. Ibland behöver jag skriva av mig. Och det är faktiskt en av anledningarna till att jag tycker om att blogga.

Här får tankarna ta plats. Här kan jag sätta ord på sådant som snurrar i huvudet och sådant som kanske inte alltid är så lätt att förklara högt. Bloggen har blivit lite av min egen bok, min ventil och mitt sätt att sortera livet.

Jag behöver inte ha ett färdigt svar på allt. Jag behöver inte skriva som om jag har förstått hela livet. Jag får vara mitt i det.

Det finns också något fint i att känna mycket. Mitt i allt det där jobbiga vill jag inte glömma det fina.

Att kunna bli genuint glad för små saker. Att känna värme när familjen är samlad. Att bli berörd av omtanke. Att vilja förstå människor och att lägga märke till sådant som kanske passerar obemärkt förbi hos andra. Det finns mycket fint i det också. Men jag vill lära mig att ta hand om den sidan av mig utan att låta den ta all min energi.

För högkänslighet är inte en diagnos i sig, och att känna igen sig i vissa drag betyder inte automatiskt att man är högkänslig. Det är snarare ett sätt att beskriva hur vissa människor upplever och bearbetar intryck och känslor.

Och oavsett vilken etikett man använder tänker jag att det viktigaste är att förstå sig själv lite bättre. Vad får mig att må bra? Vad tar min energi? När behöver jag säga nej? Och varför är det ibland så mycket lättare att visa förståelse för andra än för sig själv?

Det är frågor jag själv får fundera vidare på. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag känner. Jag vill inte bli kallare bara för att världen ibland kan kännas hård. Jag vill inte sluta bry mig bara för att människor ibland gör en besviken. Men jag vill bli bättre på att skydda min egen energi. Att sätta gränser utan dåligt samvete. Att förstå att jag inte måste förklara mig för alla och att alla inte heller kommer att förstå mig.

Och framför allt vill jag komma ihåg att mina känslor får finnas utan att de behöver styra precis allt. Jag är fortfarande jag. Med mina styrkor, mina svagheter, mitt skratt, mina tårar, mina funderingar och mitt ibland alldeles för aktiva huvud.

Jag försöker inte vara perfekt. Jag försöker bara förstå mig själv lite bättre för varje dag som går. För livet är redan tillräckligt komplicerat utan att man ska behöva spela någon annan än den man är. Så kanske är det dags att sluta se känsligheten som något man måste dölja och i stället lära sig vad man behöver för att må bra med den. För det är faktiskt okej att känna mycket i en värld där så många försöker låtsas att ingenting berör dem. 

Och du som läser det här – känner du igen dig?

Är du också en sådan som tänker mycket, känner av stämningar, tar åt dig av ord och ibland behöver dra dig undan för att få lite lugn i huvudet? Eller är du en sådan som kan lägga saker bakom dig och gå vidare utan att analysera sönder precis allt?

Berätta gärna. Ibland är det skönt att veta att man inte är ensam om hur man fungerar. Med hjärtat först, alltid.