När kylan kryper in och värken tar mer plats – men inte bestämmer över mig

Det finns en sida av mig som inte alltid syns. En sida som inte alltid går att förklara med ord, och som kanske är svår för andra att förstå om man inte själv har upplevt det.

Min värk. Min kropp. Kylan som kryper in och får allt att kännas lite tyngre.

Jag har haft värk länge, på olika ställen i kroppen. Händer, fingrar, höfter, nacke och rygg. Ibland är det en molande värk som bara ligger där i bakgrunden, och ibland tar den betydligt större plats. När kylan kommer känns det som att kroppen reagerar ännu mer. Jag blir frusen, stel och öm, och det som kanske var hanterbart ena dagen kan kännas betydligt jobbigare nästa.

Och det är inte alltid lätt att förklara för någon annan.

För hur förklarar man en värk som inte alltid syns utanpå, men som känns desto mer inuti?

Hur förklarar man att man kan vara trött fast man har vilat? Att man kan bli tystare, mer lättirriterad eller behöva dra sig undan lite när kroppen inte riktigt samarbetar?

Det handlar inte om att jag vill vara sur. Inte om att jag är på dåligt humör för sakens skull. Och absolut inte om att jag vill vara besvärlig.

Ibland har jag helt enkelt mindre ork att hantera allt runt omkring när kroppen redan kräver så mycket av mig.

När kylan förändrar mer än temperaturen

Jag har alltid tänkt att kyla är kyla. Man tar på sig en extra tröja, tjockare strumpor och försöker hålla värmen. Men för mig kan kylan vara så mycket mer än kalla händer och fötter.

Den kan göra att jag känner mig frusen inifrån, att värken blir mer påtaglig och att kroppen känns tyngre att bära runt på. Jag kan bli tröttare, mindre tålig och få svårare att hitta den där vanliga energin.

Och mitt beteende kan förändras.

Jag kanske blir tystare. Kanske svarar jag kortare än jag egentligen vill. Kanske behöver jag mer lugn, mer värme och lite mer tålamod från både mig själv och andra.

Det är inte alltid jag själv hinner förstå varför jag reagerar som jag gör. Ibland märker jag bara att allting känns lite mer övermäktigt.

Och när man redan försöker få vardagen, familjen och allt annat att gå ihop, då kan även små saker kännas stora.

Okunskapen gör ibland nästan lika ont

Det svåraste är kanske inte alltid själva värken, utan att inte riktigt veta varför den finns där eller vad den beror på.

Att leva med värk utan att ha alla svar väcker frågor. Är det bara så här kroppen fungerar? Är det något mer bakom? Varför har jag ont så ofta? Och varför känns det ibland värre när det blir kallt?

Jag vill förstå min kropp. Jag vill kunna sätta ord på det jag känner och få hjälp att reda ut vad som faktiskt ligger bakom.

För det är skillnad på att veta att man har ont och att förstå varför man har ont.

Jag vill inte behöva gissa mig fram eller bara acceptera att det är så här. Jag vill bli lyssnad på, få ställa mina frågor och få hjälp att hitta svar.

Samtidigt vet jag att andra inte alltid kan förstå det de aldrig själva har upplevt. Jag begär inte att någon ska känna min värk åt mig. Men jag önskar att man kunde möta mig med lite mer förståelse och lite mindre antaganden.

Man ser kanske en kvinna som pratar, skrattar, fixar hemma och försöker få vardagen att fungera. Men man ser inte alltid vad det kostar efteråt. Jag tänker inte låta värken bestämma allt. Och här kommer den där sidan av mig som vägrar ge upp.

För även om jag har ont, även om jag fryser och även om kroppen vissa dagar känns som en gammal bil som behöver startkablar, så tänker jag inte låta värken bestämma över hela mitt liv. 

Jag vill fortsätta leva. Göra saker med familjen. Vara mamma, mormor och fru. Studera, skratta, hitta på saker och njuta av de stunder som faktiskt ger mig glädje.

Jag kanske behöver anpassa mig. Jag kanske behöver vila oftare, ta saker i en annan takt eller acceptera att jag inte orkar allt på samma sätt som tidigare. Men att anpassa sig är inte samma sak som att ge upp.

Jag kan ha ont och ändå vara envis. Jag kan vara trött och ändå ha drömmar. Jag kan behöva vila utan att ha slutat kämpa.

Att inte låta värken begränsa mig betyder inte att jag ska ignorera kroppen eller köra över mina egna behov. Det betyder att jag vill hitta ett sätt att leva där värken får finnas, men inte får ta över precis allting.

Jag behöver lyssna på kroppen, även de dagar jag helst skulle vilja säga åt den att skärpa sig lite.

Till dig som finns omkring mig

Om jag blir tystare när kylan kommer, om jag verkar mer lättirriterad eller inte riktigt är mig själv, försök att komma ihåg att det kan finnas mer bakom än det du ser. Fråga hellre hur jag mår än att dra egna slutsatser.

Jag behöver inte alltid råd, lösningar eller någon som talar om för mig hur jag borde göra. Ibland behöver jag bara bli trodd när jag berättar att jag har ont.

Och till mig själv vill jag säga: Du behöver inte bevisa din styrka genom att orka allting. Du får ha dåliga dagar. Du får vara less. Du får tycka att det är orättvist. Du är fortfarande du, även de dagar kroppen inte riktigt hänger med.

Jag vet inte exakt vad som ligger bakom all min värk. Jag vet inte heller hur mycket kylan påverkar just min kropp eller vad framtiden kommer att innebära. Men jag vill fortsätta söka svar, lära känna min kropp och hitta sätt att må så bra som möjligt.

För jag är mer än min värk. Jag är en människa med känslor, drömmar, humor, envishet och en vardag som ska levas.

Och ja, jag kommer säkert att fortsätta klaga på kylan också. För vem har egentligen bestämt att man ska frysa så fort hösten knackar på dörren? Men jag tänker inte sluta leva bara för att kroppen ibland gör det svårare.

Värken är en del av min vardag. Kylan kan göra den tyngre. Men det är fortfarande jag som vill bestämma riktningen i mitt liv.

En dag i taget. Med lite mer värme, lite mer förståelse och en stor portion envishet.