Jag är också en människa – sluta ta mig för given!

Nu känner jag faktiskt att jag behöver få skriva av mig ordentligt, för det här är något som har gnagt inom mig ett bra tag. Jag är så trött på att omgivningen tar för givet att jag alltid ska vara den som stannar hemma med TyraMyra, medan andra kan planera in olika tillställningar, träffar och sociala aktiviteter precis som de vill.

Hallå, jag finns faktiskt också! Jag kan också vilja komma ut, träffa människor, umgås och vara en del av det sociala livet. Det är inte bara min man som ska kunna gå iväg och träffa folk för att han har ett "killgäng" att umgås med. Jag har också ett behov av att få komma utanför hemmets fyra väggar och göra saker utan att alltid behöva vara mamma som stannar hemma.

Visst, jag har inte längre någon speciell person här i Kosta som jag umgås med på samma sätt som tidigare. Men betyder det att jag ska bli bortglömd? Absolut inte! Jag kan fortfarande följa med på olika evenemang, tillställningar och träffar. Jag tycker också om att vara social, träffa lokalfolket här i Kosta och få känna att jag är med i gemenskapen.

Sedan har vi det här med besök. Varför är det så självklart att vi alltid ska ta oss till andra? Vi ska köra, åka och anpassa oss för att andra vill träffas. Men hur ofta är det någon som tänker på att komma hem till oss? Ta en fika, sitta ner en stund och bara umgås? Jag tänker inte tjata till mig besök. Jag tänker inte behöva bjuda in mig själv eller be människor att komma hit gång på gång. Men jag tycker faktiskt att det är ganska tråkigt när det alltid förväntas att vi ska komma till andra.

Vägen hem till oss är faktiskt lika lång för alla andra som vägen till er är för oss. Det är ingen enkelriktad väg där bara vi förväntas stå för resandet och initiativet. Jag har också känslor. Jag kan också bli ledsen, besviken och känna mig bortprioriterad. Jag märker när människor tar mig för given, när ingen verkar fundera över vad jag vill eller när det bara förutsätts att jag ändå är hemma.

Det är lätt att tänka att jag aldrig följer med, att jag alltid är hemma eller att jag inte är intresserad av att hitta på saker. Men har någon egentligen funderat över varför det blivit så?

Jag vill inte behöva välja mellan att vara mamma och att få vara mig själv. Jag älskar att vara mamma till TyraMyra, men jag är så mycket mer än mamma. Jag är också en kvinna, en fru, en vän och en egen person med behov, önskemål och känslor.

Jag vill också få klä upp mig, komma ut, skratta, prata strunt, träffa människor och skapa minnen utanför hemmet. Jag vill inte alltid behöva vara beroende av att min man eller dotter följer med för att jag ska kunna göra något. För jag finns också. Jag känner också. Och jag tänker inte längre låtsas som att det inte gör ont när jag blir tagen för given.

Ibland behöver man faktiskt säga ifrån. Inte för att skapa konflikter, utan för att man helt enkelt har fått nog av att alltid vara den som förväntas förstå, anpassa sig och ställa upp. Min tid, mina känslor och min vilja att vara delaktig är precis lika mycket värda som någon annans.