Lite nya insikter, mycket på gång och en axel som aldrig ger sig

Det händer en del just nu, både på gott och ont. Vardagen rullar på, även om det ibland känns som att det är lite väl många bollar i luften samtidigt.

Mannen och jag har varit på en utbildning via BUP som riktar sig till föräldrar med barn som har en NPF-diagnos. Nu har vi ju fortfarande inte fått någon tid för en utredning för Tyra, men vi får ändå möjlighet att delta i kursen, vilket jag tycker känns väldigt bra.


Jag känner att det är nyttigt att få lite nya råd, tips och tankar kring hur vi kan bemöta Tyra i olika situationer och i vardagen. En del saker har varit sådana där små aha-upplevelser, medan annat mest har fått en att tänka: Jaha, det är så man kan se på det också! Man lär sig hela tiden, och som förälder vill man ju göra sitt bästa för att förstå och hjälpa sitt barn på bästa sätt. 

Skolan då, Just nu är det ganska tufft med studierna. Det är prov här och där och det känns som att det är mycket som ska hinnas med på en och samma gång. Men jag kämpar på och fixar det ändå, även om hjärnan ibland går på högvarv och energin inte alltid riktigt hänger med.


Det som däremot börjar bli lite stressande är min APL-plats. Jag har fortfarande ingen praktikplats och på måndag är det tänkt att praktiken ska börja. Så just nu håller jag tummarna för att det ska lösa sig i sista minuten och att jag får en akut plats någonstans. Det är inte direkt något man behöver lägga till på listan över saker att oroa sig för just nu.

Och så var det den där axeln, ja, den är ungefär som vanligt. Eller kanske snarare som vanligt eländig.

Igår drog Cleo till i kopplet och det högg till ordentligt i hela armen och musklerna. Idag känns det fortfarande, musklerna spänner sig och värker och ibland känns det nästan som att armen domnar bort. Jag börjar fundera på om det kan vara någon nerv som kommer i kläm, men jag vet faktiskt inte. Det frustrerande är att jag inte känner att jag får den hjälp jag egentligen skulle behöva. Det blir mest sjukgymnastik och nya övningar, trots att jag fortfarande har så pass stora begränsningar och besvär.


Jag vill ju bara få tillbaka funktionen i min arm och kunna använda den utan att behöva tänka på varje liten rörelse. Det är faktiskt ganska tröttsamt att hela tiden behöva anpassa sig efter en axel som inte vill samarbeta. Men ja, det är väl bara att fortsätta framåt. 

Vi har föräldrautbildningen att ta med oss, skolan att kämpa vidare med, en APL-plats som förhoppningsvis löser sig och en axel som fortfarande lever sitt eget lilla liv.

Ibland önskar man att det bara kunde flyta på lite enklare. Inte för att allt måste vara perfekt, men för att man faktiskt skulle behöva lite medvind emellanåt. En dag i taget, helt enkelt. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Fem fredag

När sanningen inte längre får plats bakom stängda dörrar

Fredagsmys & Fredagsfrågor