Nettans Ventil

Att vara förälder till ett barn med NPF kan ibland vara både fantastiskt, utmanande och, ja, ganska kaosigt!  Det som fungerar för ett barn fungerar inte alltid för ett annat. Men ibland kan små förändringar i vardagen göra stor skillnad. Några tips: 🫟 Förbered förändringar – berätta vad som ska hända och gärna i vilken ordning. 🫟 Ge förvarning – "10 minuter kvar", "5 minuter kvar" kan göra övergångar lättare. 🫟 Prata kort och tydligt – när känslorna stormar är långa förklaringar sällan hjälpsamma. 🫟 Bekräfta känslan först – "Jag ser att du är jättearg" kan fungera bättre än "Sluta skrika!" 🫟 Använd humor och lek – tandborstning, påklädning och städning blir ibland lättare om man gör en liten lek av det. 🫟 Skapa en lugn plats – någonstans där barnet kan dra sig undan och återhämta sig. 🫟 Beröm det som fungerar – uppmärksamma små framsteg, inte bara det som blev fel. 🫟 Välj dina strider – allt behöver inte bli en diskussion. Och kanske vik...

Nu ni, nu händer det verkligen spännande, men också väldigt läskiga saker i mitt liv!  I dag fick jag mitt körkortstillstånd! Förstår ni?! Jag får börja övningsköra med min man! Det känns nästan lite overkligt. Jag har aldrig suttit bakom en ratt i hela mitt liv. Inte ens lite. Så första gången jag ska sätta mig där framme kommer nog bli en upplevelse jag sent kommer glömma.  Jag vet inte när vi ska våga oss ut första gången, men jag kan redan nu känna nervositeten komma krypande. Jag kommer förmodligen sitta där med båda händerna krampaktigt runt ratten och tänka: "Okej, hur svårt kan det egentligen vara?"  Och mannen då, han får helt enkelt ta ett djupt andetag, hålla sig lugn och komma ihåg att jag faktiskt är nybörjare.  Samtidigt som jag är livrädd är jag faktiskt riktigt taggad. Tänk att jag kanske, för första gången i mitt liv, ska lära mig köra bil! Det är ett stort steg för mig och något jag aldrig trodde att jag skulle våga ge mig på. Första gången kommer j...

Vilken helg vi har haft! En sån där helg som innehåller lite av allt – glädje, skratt, mys och kvalitetstid tillsammans. I lördags fick TyraMyra träffa en av sina stora idoler – Robin Bengtsson! Ni kan ju tänka er lyckan! Hon fick dessutom ansiktsmålning, dansa med apan Andy och självklart avslutades det hela med en stor glass. En riktig toppendag för vår lilla tjej!  Och jag fick minsann också med mig något hem – en riktigt snygg tröja i en av höstens färger.  Jag börjar verkligen komma in i höstkänslan nu, och det känns faktiskt ganska mysigt. Gårdagen blev betydligt lugnare. Vi firade svärmor lite i förskott och hade en mysig dag tillsammans. TyraMyra fick dessutom riktig farmortid, vilket hon uppskattade massor. De pysslade, spelade spel och bara hade det mysigt tillsammans. Sådana stunder är verkligen värdefulla.  Så kom måndagen och vardagen gjorde entré igen. Tillbaka till rutiner, skola och allt som hör vardagen till. Idag hade jag en väldigt kort skoldag för att ...

Kära lilla Jeanette, Jag tänker ofta på dig. På den lilla flickan du var. Ibland undrar jag hur det egentligen kändes för dig. Vad du tänkte när de vuxna runt omkring dig bråkade och kämpade om saker som var alldeles för stora för ett barn att förstå. Om du någon gång satt tyst och försökte lista ut vad som skulle hända härnäst. Vem skulle du vara hos? Var skulle du bo? Skulle du behöva flytta igen? Skulle någon fråga dig vad du ville? Jag önskar att jag kunde komma tillbaka till dig. Inte för att ändra allt som hände. Det kan jag tyvärr inte. Men för att sätta mig bredvid dig när du var liten och säga de ord som jag tror att du behövde höra. Det här är inte ditt fel. Du har inte gjort någonting fel. Du behöver inte välja sida. Du behöver inte försöka förstå de vuxna. Du behöver inte vara duktig, tyst eller stark för att förtjäna kärlek. Du är bara ett barn. Ett litet barn som hamnade mitt i en vårdnadstvist. Mitt i vuxnas beslut, känslor och konflikter. Ett barn som kanske inte alltid...

Nu börjar sommaren lida mot sitt slut och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på allt som har hänt. Och vilken sommar det har varit egentligen. En sån där sommar som innehållit nästan allt. Skratt, glädje, utflykter, familjetid och fina minnen. Men också smärta, oro och en sorg som fortfarande sitter djupt i hjärtat. Vi har verkligen försökt att ta vara på sommaren och göra saker tillsammans. Det har blivit små resor, utflykter och spontana äventyr. Vi har varit i Norrköping och Rejmyre, besökt Kolmården, varit på Ölands djurpark och tagit oss till IKEA-museet i Älmhult. Och även om man ibland kan känna att man inte gjort tillräckligt, så inser jag när jag tittar tillbaka att vi faktiskt har hunnit skapa många fina minnen tillsammans. Det behöver inte alltid vara stora resor eller dyra äventyr. Ibland är det just de där små stunderna som man kommer att minnas allra mest. Att åka iväg tillsammans. Att skratta åt något fånigt. Att se glädjen i Tyras ögon när vi hittar på något rolig...

Just nu känns det faktiskt som att min kropp har fått nog och försöker säga ifrån på alla sätt den kan. Axeln gör fortfarande ont och värken börjar verkligen tära på mig. Det är inte bara själva smärtan i axeln, utan allt runt omkring. Att försöka hitta en ställning i sängen som fungerar, vakna flera gånger och känna att man aldrig riktigt får den sömn man behöver. När klockan sedan ringer är det bara att gå upp och försöka fungera som vanligt, trots att kroppen egentligen känns helt slut. Och mitt i allt detta pluggar jag heltid. Jag vill verkligen klara min utbildning. Jag vill gå till skolan, hänga med på lektionerna, göra mina uppgifter och känna att jag kommer framåt. Jag har sett fram emot att plugga och utbilda mig, och jag vill verkligen inte att min axel ska sätta käppar i hjulet för mig. Men just nu känns det som att jag försöker kämpa på medan kroppen drar i handbromsen. För lite sömn, ständig värk och ett heltidsplugg på det. Hemma väntar också vardagen, med allt vad familj...

I fredags hände det som inte fick hända. En tragisk olycka tog vår älskade Moses till katthimlen alldeles för tidigt.  Det känns fortfarande så overkligt och tomt. Vi begravde honom i skogen, en plats som kändes helt rätt för vår fina Moses. Han trivdes som allra bäst ute i naturen, när han inte låg inne och myste med sin favoritperson, TyraMyra.  I går försökte vi göra något roligt tillsammans och åkte till Folkets Hus för att träffa Anki & Pytte. TyraMyra älskade det! Hon fick till och med en liten pratstund med Pytte, även om hon blev så blyg att orden nästan helt försvann.  Hon fick i alla fall en autograf på tröjan som vi köpte, och det blev ett fint minne från dagen. I dag har vi haft loppis, och det gick faktiskt riktigt bra! Vi fick sålt en hel del och planerar redan att ha loppis snart igen. Det finns fortfarande mycket kvar, och vi ska dessutom fylla på med fler saker som kan få nya hem. Just nu är TyraMyra hos en kompis och leker. De har lekt nästan hela da...

Nu har jag äntligen fått besked om min axel. Efter alla undersökningar, smärta, oro och väntan står det klart att det inte blir någon operation i nuläget. Istället ska jag få gå till sjukgymnast/fysioterapeut och försöka bygga upp axeln igen. Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt vad jag känner. En del av mig är lättad över att slippa en operation och allt vad det innebär. Samtidigt finns fortfarande oron där, tänk om det inte blir bättre? Jag vill ju så gärna kunna använda min arm normalt igen, utan smärta och utan att behöva tänka på varje liten rörelse. Planen nu är alltså att ge axeln en chans att läka och stärkas med hjälp av behandling och träning. Det kommer säkert inte gå över en natt, och jag får nog ha tålamod – något som inte alltid är min starkaste sida.  Men jag försöker ändå känna hopp. Operation är inte alltid den enda lösningen, och förhoppningsvis kan sjukgymnastiken hjälpa mig att få tillbaka både styrkan och rörligheten i axeln. Så nu börjar nästa kapitel...

Fy satan vad ont det gjorde! 😭 Tåget var först försenat, så jag fick gå riktigt fort från stationen till sjukhuset för att hinna fram till rätt avdelning i tid. När jag väl kom fram fick jag komma in direkt till röntgen. Jag fick byta om till en särk och sedan lägga mig på britsen. Men att ligga på det sättet som de behövde att jag skulle ligga var nästan omöjligt. Axeln och värken sa ifrån direkt, och jag trodde på riktigt att jag skulle svimma av smärtan. Till slut fick jag lägga mig lite på sidan för att försöka underlätta det hela. Jag försökte andas mig igenom smärtan, men fy fan… det gjorde så jäkla ont att tårarna kom där jag låg inne i tuben. Det var verkligen en av de värsta undersökningarna jag varit med om och jag önskar den inte ens till min värsta fiende. Efteråt hade jag så ont att jag knappt kunde ta på mig kläderna, men på något sätt gick det. Jag tog mig tillbaka till stationen och köpte en kaffe och en macka innan jag hoppade på tåget hem igen. Resten av dagen har ja...