Nettans Ventil

Det finns platser som fastnar i hjärtat på ett alldeles särskilt sätt. För mig var det Sandstugan i Kisa just en sådan plats.  Vår lilla stuga var omgiven av skog & fågelsång hade blivit mer än bara en tillflyktsort, den var vårt andningshål, vår samlingspunkt & vårt hem på sommaren. Här vaknade jag till solens strålar genom trädkronorna, till doften av kaffe på verandan & till stillheten som bara landsbygden kan bjuda på.  Dagarna fylls av bad, bärplockning, svampplockning & små utflykter, långa kvällar där samtalen aldrig tycks ta slut. Farfars fina lampa i gäststugan  Min farfar gjorde denna fina skylt Jag vill också passa på att rikta ett varmt tack till alla som gjorde vår tid på Sandstugan minnesvärd, till grannar som alltid bjöd på ett leende &...

Det känns tomt ibland.  Det finns stunder då man plötsligt känner avsaknaden av vänner lite extra. Kanske när man hör ett skratt som påminner om någon man delat tusen minnen med lr när man bläddrar i gamla bilder & inser hur mycket som förändrats.  Vänskap är som ett hem, tryggt, välbekant och fyllt av värme. När det saknas, lämnas ett tomrum efter sig. Jag saknar de där spontana samtalen, de långa kvällarna när man kunde prata om allt och inget, känslan av att någon förstod mig utan att jag behövde förklara.  Idag är det tystare, även om jag har människor runt mig, så är det inte samma sak. Men samtidigt försöker jag påminna mig om att saknaden också är ett bevis på något fint, att jag haft vänner som verkligen betydde mycket för mig.  Kanske finns det en chans att vägarna möts igen. Ibland räcker det faktiskt med ett litet hej för att öppna dörren på nytt. Saknaden är så ful ibland. Den gör mig liten, den gör mig svag. Men den betyder också att jag en gång hade...

Idag hände något som jag har tänkt på så länge men som ändå kom så fort. Vi stod på skolgården med ryggsäckar som nästan var större än barnen själva. Mitt hjärta slog lite extra hårt för idag var ingen vanlig dag.  Mitt barn började 1:an. Tyras första dag  Det är en speciell känsla. På något sätt känns det som igår vi gick till förskolan hand i hand, pratade om legobyggen & mellis. Nu står vi här, redo att ta nästa steg. En ny klass, en ny fröken, nya rutiner – ett helt nytt kapitel. Jag kände både stolthet & en liten klump i magen. Kommer någon att ta min barns hand om det känns ensamt ? Kommer hon våga räcka upp handen i klassrummet ?  Alla dessa tankar som bara en mamma kan ha, blandat med vetskapen om att mitt barn faktiskt är starkare & modigare än jag ibland inser. Att släppa taget lite mer idag gjorde ont men det var också vackert. För jag vet att just här, just nu, börjar ett nytt kapitel i hennes liv. Här ska hon lä...

I morgon börjar vårt lilla hjärta i 1:an! Hur kan tiden gå så fort? Det känns som igår vi höll en liten hand på förskolan & i morgon står hon där med ryggsäck & stolthet i blicken. Det pirrar i magen både av oro och stolthet men mest av allt en enorm glädje över att få följa med på den här nya resan. Nu väntar bokstäver, matte, skratt och nya vänner. För oss som står bredvid är det lätt att känna både stolthet & oro. Kommer det gå bra? Kommer de trivas, hitta vänner & känna trygghet?  Det är stora frågor men kanske behöver vi påminna oss själva om att barn ofta är starkare & modigare än vi tror. Nu väntar en vardag med läxor, bokstäver, matte och många nya lärdomar. Men också skratt, vänskap och minnen som kommer följa med långt fram i livet. Så i morgon börjar ett nytt kapitel, både för henne & för oss. & jag kunde inte vara stoltare.  Min fina ettaklassare,jag vet att hon kommer fixa det här galant! Mitt tips t...

Jag är så trött just nu att det känns som att någon lagt en filt över hela hjärnan. Inte den där mysiga sortens filt heller, utan mer som en tung, blöt filt som trycker ner allt. Tröttheten är lurig. Den smyger sig på, gör mig seg i tanken, långsam i kroppen & ibland nästan lite ledsen. Allt känns mer ansträngande när energinivån är på noll. Det är skönt att veta att tröttheten inte bara är “jag som är seg”  utan att det faktiskt finns en orsak & en lösning. Jag ser fram emot att känna hur energin sakta smyger tillbaka. Att orka göra mer än det absolut nödvändigaste. Att inte behöva planera in en tupplur efter att ha gått ut med soporna. Så nu står burken med järntabletter på köksbänken & påminner mig varje morgon:   Det här är början på vägen tillbaka. Det tar ju lite tid innan kroppen hinner fylla på lagret men redan nu känns det som att jag har en liten gnista mer ork än förra veckan. Just nu handlar allt om tålamod & att ge kroppen det den ...

Just nu känns det som om jag går runt med ett nästan tomt batteri. Inte den där vanliga tröttheten som försvinner med en kopp kaffe eller en natts sömn – utan den sortens trötthet som sitter djupare som om någon skruvat ner ljusstyrkan på hela mig. Det är svårt att förklara för den som inte varit där. Jag vaknar & känner mig redan trött. Minsta lilla ”måste” känns som ett berg. Diskmaskinen, mejlen, ett sms som väntar på svar – allt väger mer än det borde. Jag kan fortfarande le, prata & skratt men inombords känns det som om jag går på reservkraft. För utåt ser allt ganska ”normalt” ut. Jag är på jobbet, jag betalar räkningarna, jag svarar på frågor, men inuti finns en konstant längtan efter att bara få stanna.  Trycka på paus, ligga kvar under täcket & låta världen snurra vidare utan mig ett litet tag.  Jag försöker vara snäll mot mig själv, släppa kraven på att vara effektiv, produktiv, social.  Men det är svårt när hela samhället är...