Nettans Ventil

Då var höstlovet äntligen här! Vi börjar dagen på bästa möjliga sätt, nämligen med mys i sängen framför tv:n. Ibland behöver man inte så mycket mer än en lugn morgon, lite närhet och att få dra sig en stund innan dagen drar igång på riktigt. Men även om det är höstlov så finns det några måsten som väntar. Köket behöver städas och tvättmaskinen lär få jobba lite. Ni vet, det där eviga hushållsarbetet som aldrig verkar ta slut, hur mycket man än gör.  Men vi tar det i vår egen takt! I morgon väntar dessutom biomys på Folkets Hus igen! De visar två gratisfilmer under höstlovet, och båda är filmer som TyraMyra gillar. Sådant uppskattar man lite extra! Att kunna hitta på roliga saker tillsammans utan att det behöver kosta en massa pengar. För mig är det inte alltid de stora utflykterna som betyder mest, utan de små stunderna tillsammans som blir fina minnen. Nya lakan och lite höstmys i sovrummet. I går bäddade vi rent i sängen med våra nya, gråa och mjuka sängkläder från Jysk. Alltså, ...

Idag vaknade vi upp till en helt magisk, men också ganska spöklik morgon här i Kosta. Dimman ligger verkligen som ett tjockt, vitt täcke över precis allt. Det kändes lite mystiskt att promenera fram och tillbaka till skolan i dag med Tyra. Det är i stunder som denna som det verkligen syns och känns att oktober är en riktig höstmånad. Konturerna av husen och träden liksom suddas ut, och plötsligt blir den vanliga skolvägen till ett litet äventyr. Oktober tar ju ofta med sig en hel del regn och rusk, men den bjuder också på dagar som denna. Det finns något visst med det här täta diset som är så otroligt mystiskt. Man ser bara några meter framför sig, och med ens börjar fantasin skena iväg lite – man vet ju faktiskt inte vad som lurar där ute i dimman! Nu har jag i alla fall landat inomhus igen, tänt lite ljus och värmt mig efter morgonpromenaden. Ska tillbaka till skolan i dag för att skriva prov innan höstlovet tar fart, ska bli skönt att få en vecka att återhämta sig, man känner att en...

Det finns en sida av mig som inte alltid syns. En sida som inte alltid går att förklara med ord, och som kanske är svår för andra att förstå om man inte själv har upplevt det. Min värk. Min kropp. Kylan som kryper in och får allt att kännas lite tyngre. Jag har haft värk länge, på olika ställen i kroppen. Händer, fingrar, höfter, nacke och rygg. Ibland är det en molande värk som bara ligger där i bakgrunden, och ibland tar den betydligt större plats. När kylan kommer känns det som att kroppen reagerar ännu mer. Jag blir frusen, stel och öm, och det som kanske var hanterbart ena dagen kan kännas betydligt jobbigare nästa. Och det är inte alltid lätt att förklara för någon annan. För hur förklarar man en värk som inte alltid syns utanpå, men som känns desto mer inuti? Hur förklarar man att man kan vara trött fast man har vilat? Att man kan bli tystare, mer lättirriterad eller behöva dra sig undan lite när kroppen inte riktigt samarbetar? Det handlar inte om att jag vill vara sur. Inte om...

Ibland har jag funderat på varför jag känner så mycket. Varför vissa saker stannar kvar i huvudet långt efter att andra verkar ha gått vidare. Varför jag kan tänka på något som sagts, vrida och vända på det och fundera över vad personen egentligen menade. Varför jag ibland känner av stämningar i ett rum utan att någon ens behöver säga ett ord. Är det bara jag som fungerar så, eller finns det fler där ute som känner igen sig? Jag har börjat fundera mer på det här med högkänslighet. Att vara en person som kanske tar in lite mer, känner lite djupare och ibland behöver längre tid för att sortera allt som händer både runt omkring och inuti. Och vet ni vad? Det är inte alltid så enkelt. Att känna mycket är både en gåva och en utmaning. Jag kan vara glad, skratta, skoja och bjuda på mig själv, men samtidigt bära på tankar som ingen annan ser. Jag kan verka hur vanlig och vardaglig som helst på utsidan, medan det pågår ett helt möte med styrelsen i huvudet.  Tankar om livet, familjen, fram...

Jag är inte bäst på att höra av mig till nära och kära, det tänker jag inte sticka under stolen med. Men jag är inte heller helt tyst eller känslokall. Jag hör av mig när jag kan, på det sätt jag orkar och hinner med. Ibland blir det ett sms, ibland ett telefonsamtal och ibland på något annat sätt. Men jag finns här, även om det kanske inte alltid märks så mycket. Livet kommer liksom emellan ibland. Dagarna springer förbi i en rasande fart och plötsligt har det gått längre tid än man tänkt sig sedan man hörde av sig till någon. Inte för att man inte bryr sig, inte för att man har glömt bort någon, utan för att vardagen helt enkelt tar sin plats. Just nu har jag väldigt mycket omkring mig. Jag ska få ihop studierna, ta hand om hemmet, finnas där för TyraMyra och samtidigt försöka få vardagen att fungera. Vi hjälps åt som familj, och det är jag tacksam för, men det betyder inte att allt automatiskt blir enkelt. Att läsa en hel gymnasiekurs på så kort tid som jag gör är tufft. Det är myck...

Kära sommaren, tack för den här gången!  Du bjöd på både glädje, förändringar, nya minnen och en hel del att stå i. Det har varit en sommar med flytt, ett nytt hem att landa i och försöka göra till vårt eget. Kartonger, rensning, saker som ska hitta sina platser och ett hem som ibland ser ut som om en mindre tornado dragit fram. Men vet ni vad? Vi bor här, och det är faktiskt huvudsaken!  Sommaren har också handlat om familjen, de små stunderna tillsammans och allt det där som kanske inte alltid blir som man tänkt sig. Livet har en tendens att kasta in lite oväntade saker när man minst anar det, och den här sommaren har verkligen inte varit något undantag. Vi har försökt hitta vår plats i allt det nya, landa i vardagen och skapa ett hem där vi trivs. Ett hem som inte behöver vara perfekt, där allt inte måste vara färdigt och där livet får synas i både högarna, skratten och de där små ögonblicken som betyder så mycket. Och nu står hösten här och knackar på dörren.  Välkomm...

Vi har ingen direkt bestämd stil här hemma. Vi kör helt enkelt på det vi tycker om, det som passar in och det som känns rätt för oss. Det behöver inte vara perfekt, trendigt eller se ut som i någon inredningstidning. Det ska vara vårt hem, vår vardag och vår egen stil. Visst kan det vara kaos här hemma ibland, men hallå… vi bor ju faktiskt här! Det är ett hem där livet pågår, där saker hamnar lite överallt och där det inte alltid ser städat och undanplockat ut. Så är det ibland, och det får faktiskt vara okej. Men om vi ska vara helt ärliga så vet vi båda att en rejäl rensning skulle behövas. Det finns saker som vi behöver gå igenom, sådant som kan slängas och annat som kanske kan säljas vidare. Varför samla på sig saker som bara står och tar plats när någon annan kanske kan få glädje av dem? Vi har dessutom ett bra förråd i källaren som vi ska försöka få ordning på. Tanken är att organisera det ordentligt, så att vi får koll på vad vi faktiskt har där nere. För visst är det typiskt at...

När jag startade min blogg för många år sedan var det för att få utlopp för mina tankar och känslor. Jag behövde någonstans att skriva av mig, få ut allt som snurrade i huvudet och sätta ord på sådant som ibland kunde vara svårt att prata om. På den tiden kunde jag skriva långa texter, nästan som dikter eller noveller, där jag beskrev mina känslor, tankar och funderingar. Orden blev mitt sätt att bearbeta livet, förstå mig själv och få lite ordning i allt som pågick inom mig. Sedan dess har bloggen förändrats många gånger. Den har handlat om allt och ingenting, om vardagen, livet, glädjen och de där stunderna som inte alltid är så enkla. Jag har skrivit om mitt liv, men länge har jag ändå hållit en del av mig själv bakom en stängd dörr. På senare tid har det förändrats. Jag har börjat öppna mig mer och vågar dela med mig av sådant som jag tidigare kanske hade valt att hålla för mig själv. Jag skriver mer om min barndom, mina erfarenheter, mina tankar och om livet i stort. Om sådant som...

Jag måste erkänna att jag är så trött på allt som har med sjukstugan att göra just nu.  Nu vill både jag och TyraMyra återgå till vardagen igen. Vi vill tillbaka till skolan, träffa kompisar, vara delaktiga och få tillbaka våra vanliga rutiner. Det känns som att vi har varit inne i den här sjukbubblan alldeles för länge nu. Även om vi båda har varit krassliga till och från så har det såklart funnits mysiga stunder också. Vi har tittat på film, ätit gott, lekt lite och bara varit tillsammans. Men vi har knappt varit utanför dörren på flera dagar, förutom när vi gått ut med Cleo. Och jag försöker verkligen passa på att andas in lite frisk luft när Cleo behöver gå ut. Det gör faktiskt gott. TyraMyra behöver också komma ut och få lite luft, men just idag får det vänta. Det är disigt, grått och regnigt ute – inte direkt något väder som lockar till en längre promenad. Mitt lilla mål är att TyraMyra ska försöka gå till skolan imorgon. Men vi får helt enkelt se hur det blir. Febern har ju ...