Nettans Ventil

Ibland frågar jag mig själv varför jag fortsätter att blogga. Varför jag gång på gång återvänder till tangenterna, öppnar upp mig och låter tankarna få ta form i ord. Svaret är egentligen ganska enkelt: jag bloggar både för mina nära och kära – och för mig själv. Det här har blivit min lilla plats i världen. Ett hörn av internet där jag kan få vara precis som jag är. Här får jag skriva om stort och smått, om vardagens rytm och livets små ögonblick som annars lätt försvinner. Jag bloggar för att de som står mig nära ska kunna följa vårt liv här i Kosta, även när avstånd, tid eller vardagsstress gör det svårt att ses så ofta som man skulle vilja. Genom mina ord kan de få en liten glimt av hur vi har det – vad vi gör, vad vi tänker på, hur dagarna rullar. Samtidigt vet jag inte alltid vem som faktiskt läser. Kommentarerna lyser med sin frånvaro, men statistiken visar att ni finns där. Ni som tittar in, läser, kanske ler åt något jag skriver eller bara följer med i våra liv på avstånd....

I går tog vi oss en liten utflykt till Nybro – en sådan där lagom spontan dag som börjar med “vi åker väl och handlar lite” och slutar med att man går runt på loppisar och myser i flera timmar. Svärmor var med, och det blev en riktigt trevlig tur.  Vi strosade runt bland gamla böcker, udda tallrikar, virkade dukar och allt sådant där som bara loppisar kan bjuda på. Det är något rogivande med att gå och rota bland andras minnen, på jakt efter sina egna små fynd. Hemresan började lugnt och fint tills det absolut inte var det längre. Helt från ingenstans kom en stor älg travande längs vägkanten. Den sortens älg som får bilen att kännas väldigt liten och väldigt ömtålig. Jag hann bara tänka “nu smäller det” men min man är snabb som en katt – han väjde, höll bilen i kontroll och vi klarade oss.  Älgen var så nära att jag var säker på att den skulle ta backspegeln på min sida. Efter att vi passerat dundrade den över vägen bakom oss. Hjärtat slog några extra slag, milt uttryckt men v...

I morse när jag drog upp rullgardinen möttes jag av ett helt annat landskap än dagen innan. Allt var täckt av ett tjockt, mjukt lager snö – en riktigt vit fredag. Det är fascinerande hur världen kan förändras så snabbt över en natt. Träden stod tysta med sina tunga vita kronor, taken var som pudrade med florsocker och luften kändes sådär krispigt klar som bara snödagar kan bjuda på. När jag tittade ut såg jag också våra fantastiska snöröjare rulla fram med sina maskiner. Dom jobbar verkligen för fullt sådana här dagar, timme efter timme, för att gator och vägar ska vara framkomliga. Det är lätt att glömma hur mycket arbete som faktiskt ligger bakom det där som vi tar för givet – att kunna ta sig till jobbet, affären eller hundrastningen utan att pulsa i vallgravar av snö. Man får ha en extra dos tålamod och förståelse för dom, för de gör verkligen allt dom kan när vintervädret slår till med full kraft. Cleo däremot, ja, hon var mindre imponerad av den här vinterchocken. I morse när vi ...

Idag vaknade vi upp till ett riktigt vinterlandskap här i Kosta, och även om snön kom lite hastigt och oväntat kändes det nästan mysigt att pulsa ut i kylan. När vi lämnade Tyra vid skolan hade alla barnen snöbollskrig, så kul att snön har kommit och att barnen får leka I den.  Vi och svärmor passade på att ta en sväng i Växjö för att handla lite, och vilken tur vi hade – vi fyndade verkligen! Det blev ett par riktigt fina lyktor och dessutom en enorm tomte som vi inte kunde låta bli. Några småsaker till Tyra fick också följa med hem i påsen. När vi hade hämtat Tyra från fritids landade vi alla i soffan för en lugn eftermiddag. Det är något med den där övergången från vardagsrus till hemmamys som verkligen känns i hela kroppen – speciellt en dag när det är kallt och vitt utanför. Under tiden satte mannen upp våra julgardiner i vardagsrummet, och vilken stämning det blev! Bara att tända en lampa eller två och låta de röda gardinerna glöda mot det blå vinterljuset utanför gjorde hela...

Det är något visst med den allra första snön. Den där stunden när det vita, tysta täcket äntligen lägger sig över allt som varit grått, blött och trött. Det är som att världen stannar upp och andas ut – och vi med den. Men sanningen är att samtidigt som många jublar över snöflingorna som dansar från himlen, så är det inte lika lätt för alla av oss att ta emot vintern med öppna armar. Jag älskar snön. Ljuset den ger, lugnet, känslan av nystart. Men kylan, den är inte min vän. Min värk gör sig alltid extra påmind just den här årstiden, som om kroppen vill protestera mot varje minusgrad. Och som om det inte vore nog så halkade jag imorse, precis efter att jag lämnat Tyra på skolan. På vår egen gård dessutom! Typiskt .  Jag slog i huvudet och hann få den där korta, skrämmande känslan av “hur illa blev det nu?” Som tur var kändes det inte lika farligt som jag först trodde. Jag är öm och har lite huvudvärk, men jag ringde 1177 och fick lugnande besked. Så länge jag inte kräks eller börja...

Oj, vad kyligt det var i morse! Men vilken magisk soluppgång Tyra och jag fick njuta av på vägen till skolan – himlen var sådär rosa-orange som nästan känns lite overklig. Jag skickade med termobyxorna till skolan, men jag misstänker starkt att de kommer ligga orörda i hennes hylla hela dagen.  Här hemma har jag tagit det lugnt, men pysslat lite i köket och fixat på köksön. Skönt att göra något i sin egen takt när morgonstressen lagt sig. Just nu hoppas vi verkligen på snö. Det blir så mycket ljusare ute, och man piggnar liksom till av det. Och såklart – det är ju hur kul som helst att leka i snön med Tyra. Jag är också väldigt nyfiken på hur Cleo kommer reagera första gången hon får pulsa runt i ett vitt täcke. Hon fryser redan nu varje gång vi är ute, så en varm jacka eller något liknande står definitivt på inköpslistan. Nu väntar vi bara på att första snöflingan ska falla