Nettans Ventil

Nu är den där tiden på året här igen. Löven faller, regnet piskar mot fönstret och ärligt talat – hösten är ju ofta grå och tråkig. Det är lätt att dras med i det gråa humöret när mörkret smyger sig på allt tidigare för varje dag. Men vet ni vad? Det finns faktiskt en hel del saker man kan göra för att få hösten att kännas lite mysigare. Som ni vet brukar jag ju lägga ut lite tips här på sidan, och självklart tänkte jag göra det även nu inför hösten. Som vanligt är valet helt fritt om man vill ta till sig det eller inte, men för mig personligen gör de här små sakerna en enorm skillnad för vardagsmåendet. Här är mina bästa tips för att maxa höstmyset: Tänd upp i mörkret. Det absolut enklaste knepet. Fram med doftljus, ljusslingor och levande ljus. Det mjuka skenet förändrar hela atmosfären i ett rum på två sekunder. Investera i en rejäl filt. Hösten är den officiella säsongen för att kura ihop sig i soffan. Unna dig en riktigt mjuk, stor filt och ett par tjocka favoritsockor. Flytta i...

Nu kanske det låter lite hemskt, men jag hoppas faktiskt att de hittar något fel. Inte för att jag vill ha något fel, såklart, utan för att jag vill få ett svar på varför min axel fortsätter att bråka och framför allt kunna få rätt hjälp och behandling. Det är så frustrerande att ha ont och samtidigt inte riktigt veta vad som är fel. Det stora problemet är att det är min högra axel som är ”trasig” – och jag är högerhänt. Det märks verkligen i vardagen när så många saker helt plötsligt blir svårare än de borde vara. Samtidigt finns det en annan sak som snurrar i huvudet: skolan. Jag har nyligen börjat min andra termin och just den här terminen är det dessutom studier på heltid. Jag vill verkligen inte missa någonting och vill så gärna klara av allt som jag har framför mig. Men hälsan måste gå först. ❤️ Hur mycket jag än vill fixa skolan och hålla tempot uppe så är prio ett att jag blir frisk och får ordning på axeln. Allt annat får helt enkelt komma i andra hand ett tag, även om det kän...

Nu känns det verkligen som att hösten är på väg med stormsteg. Regn och blåst har tagit över, och den där härliga sommarvärmen känns plötsligt ganska långt borta. Sol och bara ben byts mot kyligare luft, tjockare kläder och ett och annat paraply som får kämpa mot vinden. Men trots det så tycker jag faktiskt att hösten är ganska mysig ändå. Det är nu de tjocka tröjorna, höstjackorna, kängorna och alla mysiga halsdukar får komma fram ur garderoben igen. Och när man väl kommit hem från kylan väntar det bästa – att tända några ljus, krypa upp under en varm filt med en kopp te och kanske slå sig ner med en riktigt bra bok. Det finns något speciellt med hösten. Tempot känns lite lugnare och hemmet blir ännu mer av en plats där man vill vara. Kvällarna framför tv:n får ibland lämna plats åt en bok, lite musik eller bara en stunds stillhet. Men en sak jag fortfarande inte riktigt tycker om är mörkret – eller kanske snarare det som kan dölja sig i mörkret. Här där vi bor finns det egentligen in...

I dag var det dags att börja skolan igen för mig. Första dagen är alltid lite småkaosartad – det ska gås igenom massor av information, datorer ska delas ut, adresser ska samlas in och det är mycket nytt att hålla koll på. Men trots allt gick det faktiskt riktigt bra! Även om armen bråkade lite så känner jag mig ändå taggad på att börja studera igen. Det ska bli roligt att komma igång, även om jag vet att det kommer innebära lite mer plugg även hemma. Mitt schema ser lite olika ut under veckan. På måndagar har jag två lektioner, men sedan blir det två timmars väntan på bussen hem. Tisdagar och onsdagar är det fulla skoldagar, medan fredagar är lediga. Det känns ändå som ett ganska bra upplägg. En sak jag tycker känns extra skönt är att det inte blir alldeles för långa dagar, varken för mig eller TyraMyra. Varannan vecka är dessutom mannen ledig torsdag och fredag, så det finns lite mer möjlighet att få ihop vardagen om jag skulle behöva åka till skolan ändå. Det känns faktiskt ganska br...

Ibland kommer den där saknaden efter min gamla hemstad – Norrköping. Jag kan sakna de där promenaderna runt Strömmen, att gå inne på stan och fönstershoppa, eller bara slå sig ner på något av alla mysiga caféer och ta en go fika. Det är sådana små saker som plötsligt kan väcka en massa minnen. Jag saknar också närheten till familjen som bor kvar i Norrköping. Att bara kunna träffas när man ville, och framför allt att kunna träffa barnbarnen när som helst. Den närheten betyder mycket, och ibland känns avståndet lite extra. Även om vi trivs väldigt bra här där vi bor nu, finns det ändå en liten saknad inom mig efter Norrköping. Det är ju trots allt staden där jag är född och uppvuxen. Den är en del av mig, mina minnen och min historia.  Men det finns faktiskt saker jag inte saknar. Jag saknar inte stressen, alla höga ljud eller tempot som ständigt pågår. Det känns som att alla stressar till någonting. Alla har bråttom, alla ska någonstans och det är nästan som att människor springer ...

Ibland behöver man inte åka långt bort för att få en riktigt härlig äventyrsdag tillsammans. Det kan räcka med att packa in familjen i bilen, bestämma sig för ett mål och helt enkelt se vart dagen tar vägen. Idag blev det en sådan dag – en liten utflykt söderut med många intryck, roliga upptäckter och en hel del nostalgi på köpet. Vi drog söderut mot Älmhult och dagens första mål var IKEA Museum. Jag har varit på IKEA många gånger genom åren, men att få se historien bakom företaget och hur allting började var faktiskt riktigt intressant. Det var nästan som att kliva rakt in i olika delar av sin egen barndom. Att gå runt bland gamla möbler från olika årtionden väckte minnen till liv. Ni vet den där känslan när man ser en möbel och plötsligt tänker: ”Men den där hade vi ju hemma!” Eller en möbel som man minns från någon släktings hem, sitt gamla flickrum eller kanske från barndomens vardagsrum. Det är något speciellt med gamla saker. De berättar inte bara historien om hur de såg ut och a...

Till dig som står lite vid sidan av på skolgården. Till dig som kanske äter din lunch ensam, sitter tyst i klassrummet eller låtsas att du inte bryr dig när de andra springer iväg tillsammans. Till dig som känner att du inte riktigt passar in. Och till dig som har en NPF-diagnos, eller kanske ännu inte fått någon förklaring till varför världen ibland känns lite svårare för just dig.  Jag vill att du ska veta en sak:  Det är inget fel på dig. Du kanske tänker och känner på ett annat sätt. Du kanske behöver mer tid, mer lugn eller tydligare rutiner. Du kanske blir trött av ljud, människor och alla oskrivna regler som andra verkar förstå utan att ens tänka på dem. Det gör dig inte konstig. Det gör dig till dig. Jag vet att skolgården kan kännas som världens ensammaste plats när man ser andra hitta sina kompisar så enkelt. Men försök att komma ihåg att det du ser just nu inte är hela din framtid. De barn som inte ser dig idag kommer inte vara de enda människorna du möter i livet. ...

Det var ett tag sedan jag var med på Fem fredagsfrågor, men nu är det äntligen dags igen!  Jag tycker verkligen att det är så roligt att få svara på de här frågorna – ibland blir det enkla och vardagliga svar, ibland får man tänka till lite extra. Och vem vet, kanske lär ni känna mig lite bättre på köpet.  Så nu kör vi igång igen!  Det ska bli riktigt kul att svara på veckans fem frågor och dela med mig av mina tankar, funderingar och lite av livet som det ser ut just nu. Häng med – nu kör vi Fem fredagsfrågor igen! Hur känns det nu när augusti är här? Lite vemodigt att sommaren är slut men hösten är mysig.  Vad vill du hinna njuta av innan augusti är slut? Av det vackra vädret innan höstvädret kommer.  Vad har du blivit bättre på under sommaren? Lyssna på kroppen, stanna upp & andas. Blir det någon kräftskiva i år? Nej det blir inte det tyvärr då jag är skaldjursallergisk.  Vad är en avkopplande sak du gjort i sommar? Jag har läst väldigt mycket. Just ...

Det händer en hel del just nu, både stora saker och sådant som kanske inte alltid syns på utsidan. Jag har ju börjat skriva på min bok om mitt liv. Det känns både spännande, läskigt och lite overkligt att faktiskt ha tagit steget och börjat. Jag vet att det är en lång resa kvar innan den är färdig och innan jag känner att jag är riktigt nöjd med den, men någonstans måste man ju börja. Och jag har börjat. Jag vill få ner min historia på mitt sätt. Det är mitt liv, mina upplevelser och mina minnen. Vissa delar är jobbiga att skriva om, andra känns fina att få tillbaka till. Jag vet redan nu att det kommer bli många timmar framför datorn, många funderingar och säkert en hel del tårar längs vägen. Men jag vill göra det här. ❤️ Samtidigt fortsätter min axel att bråka med mig. I torsdags var jag på ultraljudsundersökning och eftersom jag är så pass begränsad i min rörlighet kunde de inte riktigt bedöma allt som de hade önskat. Undersökningen visade bland annat förändringar i senorna och en m...

I många år har jag burit på en tanke. En tanke som kommit och gått, men som aldrig riktigt försvunnit. Tanken på att skriva en bok om mitt liv. En bok om hur det var att växa upp mitt i en långdragen vårdnadstvist. Om hur det känns att ha en mamma som inte fanns där på det sätt ett barn behöver. Om ett liv som kantats av våld, hårda ord, svek och händelser som satt djupa spår. Det är ingen lätt bok att skriva. Bara tanken på att öppna dörren till alla minnen gör mig både rädd och förväntansfull på samma gång. Jag har funderat mycket på hur jag skulle göra. Jag tänker inte nämna några namn, för mitt syfte är inte att hänga ut någon. Istället kommer jag skriva om människorna i mitt liv som "mamma", "pappa", "farfar", "syster", "bror" och andra som haft betydelse längs vägen. Jag kommer säkert ta hjälp av AI ibland när orden inte riktigt vill hitta fram eller när jag behöver hjälp att formulera vissa delar. Men historien är fortfarande min...