Nettans Ventil

Tänk att tiden går så fort. I går var det faktiskt tio år sedan jag och min man blev ett par. Ett helt decennium av skratt, prövningar, äventyr, vardag och allt däremellan. När jag ser tillbaka inser jag hur mycket vi har vuxit både som individer och tillsammans.  Vi har delat glädje som fyllt hjärtat och sorg som gjort ont – men i varje situation har vi hållit varandra nära. Det är något väldigt fint med det. För varje dag som går känns det som att vår kärlek bara blir starkare och djupare, och det är en känsla som jag är så tacksam för. Första kortet jag såg på mannen som stal mitt hjärta.  Julen närmar sig med stormsteg och jag har redan hunnit slå in en del julklappar. Några få återstår – och de ska snart inhandlas så allt är redo. Jag har en bra känsla inför årets julafton. Den behöver inte vara perfekt, det viktiga är att den blir äkta, varm och fylld av det som betyder mest: närvaro och kärlek. Snön däremot… den har som vanligt bestämt sig för att försvinna lagom till a...

I dag har jag, mannen, svärmor och en god väninna varit i Kalmar för en liten heldagstur. Det var så skönt att komma iväg allihop, bara strosa runt och ta dagen som den kom. Vädret var sådär lagom höstfriskt, så det passade perfekt för en shoppingrunda. Ett av dagens viktigaste uppdrag var att hitta vinterskor till Tyra. Hon behöver ju två par inför vintern, och vi hittade faktiskt ett par riktigt fina som både var vattentäta och ordentligt varma. Precis vad som behövs när kylan smyger sig på och det blir slaskigt och blött ute. Det kändes nästan som en liten vinst att hitta något så bra direkt. Själv unnade jag mig en stor ljuslykta – och den blev verkligen pricken över i. Jag har redan några mindre lyktor ur samma serie, så den stora passar helt perfekt tillsammans med dom. Nu står den på vårt soffbord och ger en sån där extra mysig känsla när man kommer in i vardagsrummet. Lite vardagslyx som verkligen gör skillnad. Vi hann med en hel del i Kalmar innan vi började rulla hemåt igen. ...

I morse när vi vaknade märkte jag direkt att Tyra inte riktigt var sig själv. Hon var lite hängig, tröttare än vanligt och hade den där typiska “jag-vill-bara-vara-nära”-känslan som barn får när de inte mår helt bra.  Efter lite funderande bestämde vi oss för att låta henne vara hemma från skolan i dag. Det känns alltid bättre att låta kroppen vila än att pressa sig igenom en skoldag, särskilt när man ser att de egentligen bara behöver lugn och ro.  Vi håller tummarna för att hon mår bättre i morgon så hon kan gå tillbaka och träffa sina vänner igen – det saknar hon alltid när hon är hemma. Jag hade från början tänkt ägna dagen åt sådant som borde göras: städa, tvätta och komma ikapp med allt det där som aldrig tar slut. Men ibland får planerna ändras, och det är helt okej. Hemmet står kvar, tvätten rinner inte någonstans. I dag får fokus ligga på att ta hand om Tyra och göra dagen så mysig och lugn som möjligt för henne. Vi har bäddat upp i soffan med filtar och kuddar, och j...

Ibland frågar jag mig själv varför jag fortsätter att blogga. Varför jag gång på gång återvänder till tangenterna, öppnar upp mig och låter tankarna få ta form i ord. Svaret är egentligen ganska enkelt: jag bloggar både för mina nära och kära – och för mig själv. Det här har blivit min lilla plats i världen. Ett hörn av internet där jag kan få vara precis som jag är. Här får jag skriva om stort och smått, om vardagens rytm och livets små ögonblick som annars lätt försvinner. Jag bloggar för att de som står mig nära ska kunna följa vårt liv här i Kosta, även när avstånd, tid eller vardagsstress gör det svårt att ses så ofta som man skulle vilja. Genom mina ord kan de få en liten glimt av hur vi har det – vad vi gör, vad vi tänker på, hur dagarna rullar. Samtidigt vet jag inte alltid vem som faktiskt läser. Kommentarerna lyser med sin frånvaro, men statistiken visar att ni finns där. Ni som tittar in, läser, kanske ler åt något jag skriver eller bara följer med i våra liv på avstånd....

I går tog vi oss en liten utflykt till Nybro – en sådan där lagom spontan dag som börjar med “vi åker väl och handlar lite” och slutar med att man går runt på loppisar och myser i flera timmar. Svärmor var med, och det blev en riktigt trevlig tur.  Vi strosade runt bland gamla böcker, udda tallrikar, virkade dukar och allt sådant där som bara loppisar kan bjuda på. Det är något rogivande med att gå och rota bland andras minnen, på jakt efter sina egna små fynd. Hemresan började lugnt och fint tills det absolut inte var det längre. Helt från ingenstans kom en stor älg travande längs vägkanten. Den sortens älg som får bilen att kännas väldigt liten och väldigt ömtålig. Jag hann bara tänka “nu smäller det” men min man är snabb som en katt – han väjde, höll bilen i kontroll och vi klarade oss.  Älgen var så nära att jag var säker på att den skulle ta backspegeln på min sida. Efter att vi passerat dundrade den över vägen bakom oss. Hjärtat slog några extra slag, milt uttryckt men v...

I morse när jag drog upp rullgardinen möttes jag av ett helt annat landskap än dagen innan. Allt var täckt av ett tjockt, mjukt lager snö – en riktigt vit fredag. Det är fascinerande hur världen kan förändras så snabbt över en natt. Träden stod tysta med sina tunga vita kronor, taken var som pudrade med florsocker och luften kändes sådär krispigt klar som bara snödagar kan bjuda på. När jag tittade ut såg jag också våra fantastiska snöröjare rulla fram med sina maskiner. Dom jobbar verkligen för fullt sådana här dagar, timme efter timme, för att gator och vägar ska vara framkomliga. Det är lätt att glömma hur mycket arbete som faktiskt ligger bakom det där som vi tar för givet – att kunna ta sig till jobbet, affären eller hundrastningen utan att pulsa i vallgravar av snö. Man får ha en extra dos tålamod och förståelse för dom, för de gör verkligen allt dom kan när vintervädret slår till med full kraft. Cleo däremot, ja, hon var mindre imponerad av den här vinterchocken. I morse när vi ...