Nettans Ventil

Ibland undrar jag om alla andra bara låtsas ha koll, eller om det faktiskt är så att vi alla går runt och improviserar, lite snyggt paketerat som “vardag”. Det finns två versioner av mig som förälder. Den jag tror att jag är och den jag faktiskt är en tisdag. Jag vet inte riktigt när det hände. När jag gick från att tro att jag skulle “fixa det här” till att mest försöka hålla ihop. Det pratas mycket om kärleken i föräldraskapet. Och den är där. Hela tiden. Men det finns också en trötthet, en tyngd, en ensamhet ibland —som vi inte alltid vågar sätta ord på. Kanske för att vi tror att vi är ensamma i den känslan. Men jag tror inte det. Jag tror att vi är många som bär på exakt samma tankar — vi är bara bättre på att dölja dem än att dela dem.  Här är några frågor jag ställt till mig själv på sistone — och svaren som kom, vare sig jag ville eller inte. Känner jag att jag räcker till som förälder? Nej. Inte helt. Inte så som jag tänker att man “borde”. Varifrån kommer den känslan egen...

Påsken är verkligen en sån där mysig högtid som smyger sig på med både lugn och små glädjeämnen. Igår fick barnen sina påskägg, fyllda med godis och färgglada tofsar – lyckan i deras ögon är svårslagen! Vi hann även med en sväng på loppis, och där blev det några riktigt fina fynd. En vacker tavla som redan fått en plats här hemma, en mjuk och gosig räv som snabbt blev populär, och så några böcker som jag ser fram emot att bläddra i. Idag väntar ännu mer trevligheter när sonen och hans sambo kommer på middag. Jag tänkte bjuda på lite klassisk påskmat, och till efterrätt blir det kladdkaka – en riktig favorit som brukar gå hem hos de flesta. Här hemma har jag också hunnit med lite städning. Soffan fick sig en ordentlig dammsugning, och det behövdes verkligen! Det är nästan otroligt hur mycket smulor som samlas mellan kuddarna på så kort tid. Passade även på att flytta runt kuddarna lite så de inte blir för nedsuttna – små saker som gör stor skillnad i längden. Nu tänker jag ta det lite l...

Igår drog påsklovet äntligen igång, och vi började på bästa möjliga sätt – med en lugn hemmadag. Inga måsten, inget stress, bara vara tillsammans och landa lite efter vardagen. Det var faktiskt precis vad vi behövde. Idag blev det däremot lite mer äventyr när vi tog oss iväg på påsklovsbio. De visade "Bamse och havets hemlighet", och det var verkligen en hit! TyraMyra älskade den – men det gör hon ju i och för sig alltid när det handlar om Bamse och hans gäng.  Och jag måste erkänna att jag också tyckte den var riktigt bra. Det är något speciellt med de där filmerna som funkar för både stora och små. Senare idag väntar något minst lika mysigt – vi ska åka till farmor och fika. Hon hade lovat att baka en kaka, och det tackar man ju inte nej till. Det ska bli så fint att bara sitta ner, prata och njuta av lite hembakat. När vi kommer hem igen är det dags för middag… eller ja, jag ska laga mat i alla fall – som vanligt! Resten av veckan ser ut att bli ganska lugn, och vet ni vad...

I morse vaknade jag med tandvärk. Inte i en tand som finns kvar – utan i en som är borta. Ändå gör det ont i tandköttet, som om kroppen inte riktigt har förstått läget. Jag har tagit en tablett och hoppas att värken ger med sig under dagen. Öronen bråkar lite mer än vanligt också. Tinnitusen är tydligare idag, ett extra sus som ligger där i bakgrunden. Jag har tagit min nässpray, som faktiskt hjälper även för öronen. Locket har släppt mer eller mindre, även om det fortfarande kommer och går i båda öronen. Jag fortsätter med sprayen tills det försvinner helt – när det nu blir. Det får ta den tid det tar. Det är en sån där dag idag. Huvudet känns tungt, som om en huvudvärk smyger runt hörnet och funderar på att slå till. Jag hoppas att den tänker om. Kanske är det en förkylning på gång, för jag känner mig inte riktigt hundra utöver allt det andra. Men ändå – det blir en bra dag. Det har jag bestämt. TyraMyra ville inte vara på fritids idag, hon ville hem direkt efter skolan. Och det är o...

Det finns dagar då jag blir rädd. Inte lite orolig, utan på riktigt rädd. Rädd för att något är fel på riktigt – att jag håller på att försvinna in i något jag inte kan ta mig ur. Tankarna går till demens, till att tappa kontrollen över sitt eget minne, sitt eget jag. Men det jag egentligen lever med har ett namn som låter nästan för milt för hur det känns: hjärndimma . Hjärndimma är en av de där biverkningarna av klimakteriet som det inte pratas tillräckligt om. Det låter nästan lite fluffigt, som något tillfälligt och obetydligt. Men för den som upplever det är det allt annat än just det. Det handlar om att plötsligt glömma namn man alltid kunnat. Att tappa bort vad någon precis sagt. Att missa saker som normalt sett är självklara att komma ihåg. Det är som att hjärnan inte riktigt hänger med längre – som att någon dragit ner hastigheten utan att fråga. Det är svårt att förklara för någon som inte varit där. Och kanske är det just det som gör det så tungt. Omgivningen ser inte dimman...

Det enda som faktiskt känns lite jobbigt med att bli äldre och sakta kliva in i klimakteriet -  det är vikten. Jag gick ju såklart upp när jag väntade TyraMyra – det hör liksom till, kroppen gör sitt fantastiska jobb. Men efter det har vikten fortsatt uppåt lite till. Och det är där någonstans jag har fått stanna upp och känna efter.  Förr hade jag M i byxor, nu har jag XL. Och vet ni? Det är nog just den förändringen som skaver lite. Inte för att jag mår dåligt i mig själv – för det gör jag faktiskt inte – utan för att det är ovant. Jag känner inte riktigt igen mig i en kropp med lite rundare mage och bredare höfter. Det är nytt territorium. Och vi människor, vi är ju vanedjur. I överdelar ligger jag oftast på L nu, ibland M beroende på hur plaggen är sydda. Det är egentligen inget dramatiskt i det. Men siffror och bokstäver har en märklig förmåga att sätta sig i huvudet på en. Samtidigt vet jag ju – på riktigt – att jag duger precis som jag är. Jag är stark, jag finns där fö...

Alltså, vissa helger bara rusar förbi utan att man riktigt hinner med – och det här var definitivt en sån. Men ändå, vilken fin och mysig helg det blev när man tänker efter. I lördags jobbade mannen, och TyraMyra hade en riktig farmor-dag – vilket hon såklart älskar. Själv passade jag på att faktiskt ta det lugnt, på riktigt. Det händer ju inte allt för ofta. Jag invigde dessutom årets första kaffe på altanen, och bara det är ju en liten vårkänsla i sig. Solen värmde så där lagom och jag satt där med en bok och bara njöt. Inga måsten, inget stress – bara stillhet. Så himla skönt. Söndagen blev desto mer fartfylld! Vi packade in oss i bilen och styrde mot Växjö för att gå på megaloppis. Redan när vi kom fram möttes vi av en lång kö, och man tänkte ju direkt “ hur lång tid ska detta ta?” . Men det gick faktiskt över förväntan och vi kom in ganska snabbt ändå. Väl där inne, ja, det var minst sagt livat. Mycket folk är kanske en underdrift – det var trångt, stimmigt och lite kaosigt. Folk ...

Sommaren har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Det är som om hela livet får en annan rytm när ljuset dröjer sig kvar långt in på kvällen och morgnarna vaknar mjukt, utan brådska.  Redan när våren börjar smyga sig på, när de första lite varmare vindarna letar sig fram, börjar längtan. Längtan efter solens värme mot huden, efter att få släppa taget om lager på lager av kläder och istället svepa in sig i tunna, lätta sommarkläder som rör sig med vinden. Det är något nästan magiskt med den där första riktigt varma dagen. När man kan öppna altandörren på vid gavel och låta sommarluften fylla hela huset. Luften känns annorlunda då – lättare, mjukare, som om den bär med sig ett löfte om allt det där som väntar. Doften av nyklippt gräs, ljudet av fåglar som sjunger utan paus, och det där stilla bruset av liv som pågår överallt. Och så baden. De där spontana stunderna vid sjön när solen står högt och vattnet glittrar som om det försöker locka en i. Först tvekar man lite – doppar ...

De senaste två dagarna har gått i ett lugnt tempo tillsammans med familjen – precis så där stillsamt och vardagligt som man ibland verkligen behöver. I går tog vi en tur till Växjö tillsammans med svärmor för att handla lite. Det blev faktiskt några fina fynd, även om jag själv inte riktigt var på topp. Jag kände mig seg mest hela dagen och hade inte riktigt den där energin som annars brukar finnas där när man strosar runt i butiker. Men ibland får det vara så också – man behöver inte alltid vara på topp. I dag känns det däremot helt annorlunda. Jag känner mig mycket piggare, och jag undrar om det kanske är solens strålar som gör sitt. Det är något speciellt med ljuset som smyger sig in och ger ny energi. Eller så kan det faktiskt vara så enkelt som att jag har fått sova ordentligt i natt. För en gångs skull vaknade jag inte vid 03, vilket annars nästan har blivit en vana. Det är lite märkligt egentligen, hur kroppen kan ställa in sig på exakt samma tid natt efter natt. En annan liten ...