Nettans Ventil

December månad har hittills varit grå, trist och regnig. En kort, kort stund fick vi ändå känna på vinterkänslan när snön föll, och barnens glädje gick nästan att ta på.  Tyvärr blev det bara en snabb visit från vintern. Jag hoppas fortfarande att snön hittar tillbaka och faller lagom till julafton – det hade gjort så mycket för både stämningen och själen. Med det här tråkiga vädret är det inte så konstigt att humöret påverkas. Trots att jag äter järntabletter känner jag mig fortfarande trött, men kanske tar det lite tid innan kroppen hinner ikapp och en förändring märks. Jag försöker ha tålamod och lyssna på kroppen, även om det inte alltid är lätt. Snart väntar ledighet, och det känns verkligen efterlängtat. Att få sova lite längre på morgonen (förhoppningsvis), kanske bli bortskämd med frukost på sängen, och framför allt få ta dagarna som de kommer. Inga måsten, inga planer – bara vila och återhämtning. På fredag kommer mellersta dottern ner och stannar t...

Vi började dagen på bästa sätt – lugnt och stilla i sängen. Tyra fick frukost i sängen medan jag nöjde mig med en kopp kaffe. Hon tittade lite på tv, sådär halvt vaket, och jag satt bara där och njöt av stunden. Snart ska vi ta oss upp och faktiskt börja dagen, men det finns ingen stress. Det blir en lugn dag idag. Jag har en del ren tvätt som väntar på att bli vikt och lagd på plats, så det lär ta sin lilla tid. Det är ändå något rogivande med sådana sysslor, även om högen ibland känns större än man vill erkänna. I kväll ska vi åka till outleten för att titta på ett luciatåg, vilket kan bli riktigt mysigt. Vi ska gå dit tillsammans med farmor, och sen får vi se vad kvällen bjuder på efter det. Vi har egentligen inga direkta planer för dagen, och det känns ganska skönt. Vi tar helt enkelt dagen som den kommer – och ibland är det precis det man behöver

 Har funderingar på att slänga i en liten hårfärg innan det är nog. Känns som jag ser både trött och risig ut just nu – lite rött till jul kanske kan pigga upp både humör och spegelbild! I dag har jag varit på en liten “julfest” på Folkets Hus. Det bjöds på riktig klassisk decembermat: risgrynsgröt, skinksmörgås, köttbullar och sedan fika på det. Vi fick även se en film om gårdstomten och vara med i ett lotteri. Riktigt enkelt och mysigt, precis som det ska vara. I helgen jobbar mannen, så jag och Tyra är hemma själva med alla djuren. I alla fall fram till eftermiddagen – då tänkte vi vandra till outlen och se luciatåget. Ett måste för att få den där riktiga decemberkänslan. På söndag blir det nog lite pepparkaksbak igen. Vi har ju fortfarande deg att göra av med, och man kan ju aldrig baka för många pepparkakor, eller hur? Och självklart ska julmusiken stå på i bakgrunden – allt blir lite härligare då. Nu är det bara att hoppas att energin räcker till både hårfärg, luciatåg och ba...

Att bryta sig loss från en narcissists grepp är en befriande men ofta dramatisk process. För många kommer det som en chock hur starkt en narcissist reagerar när deras kontroll försvinner. Det beror inte på kärlek, omtanke eller genuint intresse – utan på att deras främsta maktverktyg plötsligt försvinner. I det här inlägget går jag igenom de vanligaste reaktionerna du kan förvänta dig och varför de uppstår. 1. Narcissistiskt raseri – när fasaden spricker När kontrollen glider dem ur händerna kan de reagera med ilska, frustration eller ren och skär aggression. Det narcissistiska raseri är inte logiskt – det är ett desperat försök att återfå makt genom rädsla eller skuld. Du märker det genom: höjda röster anklagelser överdrivna reaktioner hot om att du “förstör allt” Ilska är för dem ett maktmedel, inte en känslomässig reaktion. 2. Offerrollen – manipulationens mjuka sida Om ilska inte fungerar växlar de ofta strategi och spelar offret. De kan måla upp dig som den som svikit,...

Jag har varit hos BUP många gånger, men ändå har jag aldrig känt att vi pratade om det som verkligen gjorde ont. Det var som om man alltid tassade runt det svåra, kanske för att skydda mig från att riva upp mer sår.  Men för mig hade det hjälpt mer att just få prata – att få sätta ord på allt som faktiskt hänt. Till slut blev det jag själv som fick bearbeta allt. Utan psykologer. Utan professionellt stöd.  Jag gjorde det genom att försöka glömma, stänga av och stoppa undan känslor och minnen från min barndom. Det var mitt sätt att överleva när jag inte orkade något annat. Jag bär fortfarande på djupa sår. De kommer aldrig försvinna, men de är läkta. Eller åtminstone läkta så gott det går när man bär på något som format en så starkt. Jag vet att jag kanske hade kunnat läka ännu mer om jag gått i terapi, men jag är inte där än. Att öppna mig här, i min blogg, känns enklare än att sitta i ett rum med en psykolog och plocka fram allt det jag inte är redo att se på nära håll. Jag h...

Att skriva allt detta är inte enkelt, men det är nödvändigt. För varje gång jag sätter ord på min historia blir den lite lättare att bära. Jag tror att det är först när man vågar se tillbaka utan filter som man faktiskt kan börja gå vidare. I dag, när jag blickar bakåt, inser jag hur mycket av min barndom som formade mig – både på gott och ont. Jag ser en liten flicka som försökte förstå vuxna känslor som aldrig borde ha varit hennes att bära. Jag ser någon som ständigt försökte vara till lags, som försökte hålla ihop en värld som hon egentligen inte kunde påverka. Men jag ser också styrkan. Att jag, trots allt, ändå har rest mig gång på gång. Det tog många år innan jag förstod att jag inte kunde rädda någon annan genom att offra mig själv. Det tog ännu längre tid att inse att jag faktiskt får sätta gränser. Att jag får säga nej. Att jag inte är skyldig att fortsätta relationer som bara gör ont – oavsett om det är familj eller inte. Så när jag till slut valde att kliva bort...