Nettans Ventil

Varje gång jag tänker på att livet en dag kommer ta slut drabbas jag av en våg av ångest. Det gör fysiskt ont i bröstet, som om någon trycker luften ur mig. Andningen blir tung, huden kallsvettig. Kroppen reagerar som om faran är här och nu – fast tanken egentligen handlar om något som ligger någon gång långt fram i tiden. Det märkliga är att jag vet att jag inte kan göra något åt det. Livet kommer ta slut en dag. Ingen vet när. Det kan ske när man minst anar det, och just den ovissheten kan kännas nästan outhärdlig. Men det som skrämmer mig mest är inte själva döden. Det är tanken på att lämna alla jag älskar kvar. Att de ska stå där med sorg, saknad och ett tomrum där jag en gång fanns. Att försvinna från deras vardag. Att inte finnas vid deras sida längre. Och den här ångesten blir inte mindre med åren – den växer. Ju mer livet fylls av människor, minnen och kärlek, desto mer finns att förlora. Det finns inget botemedel mot den insikten. Kanske är det något man inte ska försöka bota...

Jag vaknade ovanligt tidigt i morse, men trots det känner jag mig faktiskt ganska utvilad. Det är en så skön känsla när kroppen samarbetar lite mer än vanligt, även om örat fortfarande bråkar lite och påminner mig om att ta det lugnt. Jag försöker lyssna på kroppen och inte stressa upp mig – vissa dagar får helt enkelt börja lite mjukare än andra. Tyra tog sovmorgon idag och vaknade först för ungefär en halvtimme sedan. Nu sitter vi i sängen och myser tillsammans, och det finns verkligen något speciellt i de där lugna morgonstunderna när dagen ännu inte hunnit börja på riktigt. Allt känns lite långsammare, lite varmare och mycket mer närvarande. Jag överraskade henne med frukost på sängen i morse, och det blev verkligen uppskattat. Hon fick äta i lugn och ro medan hon tittade på Youtube, och jag satt bredvid med min kopp kaffe och uppdaterade bloggen, läste lite och bara njöt av stunden. Det är så enkelt egentligen, men samtidigt så värdefullt. Små stunder av vardagslyx som gör så myck...

Det är svårt att sätta ord på känslan när förtroendet för skolledningen börjar svikta. Det som pågår just nu väcker oro, frustration och en stor sorg hos många föräldrar.  När något allvarligt inträffar kring våra barn förväntar vi oss rakryggade vuxna som vågar stå upp, ta ansvar och agera. I stället möts vi av bortförklaringar och fokus på helt andra saker – till och med sexåringar. Sjukskrivningar eller andra omständigheter hos personalen har ingenting med det som har hänt kring barnen att göra. Det handlar om hur situationen har hanterats. Och det är just hanteringen som är det allvarliga. En fråga som många av oss ställer oss är:  Var har rektorn varit? Varför har inte alla föräldrar kallats till ett gemensamt möte?  När tryggheten skakas borde kommunikationen vara öppen, tydlig och samlande – inte tyst och splittrad.  Peppar, peppar har vår dotter inte blivit utsatt. Jag hoppas innerligt att det förblir så. Samtidigt gör det ont att tänka på alla barn och föräl...

Jag och många andra föräldrar är i dagens tidning och berättar om våra barns situation i skolan. Om hur personalen kämpar varje dag – sliter för att skapa trygghet, struktur och ge våra barn den utbildning de har rätt till. Det är människor som gör sitt yttersta, trots knappa resurser och en verklighet som blir allt tuffare. Det som skrämmer mig mest är inte att skolan har problem. Det som skrämmer mig är hur ansvariga vuxna väljer att förklara dem. Utbildningschef, socialtjänst och rektor pekar på sexåringar som en av grundorsakerna till hur skolans värld ser ut. Sexåringar. Barn som precis har börjat sin skolresa. Barn som fortfarande lär sig hur man är en kompis, hur man hanterar känslor och hur man hittar sin plats i världen. När vuxna i maktpositioner skyller på barn istället för att ta ansvar för beslut, resurser och ekonomi – då har något gått väldigt snett. Det här handlar inte om att barn aldrig gör fel. Självklart ska det finnas konsekvenser när någon gör något tokigt. Barn b...

Den 25 februari ska jag få en ny kompis i 24 timmar – en blodtrycksmätare. Det känns faktiskt både lite märkligt och lite hoppfullt på samma gång.  Min underbara läkare ska äntligen börja utreda mig och mitt mående ordentligt, och kanske kan jag få svar på varför jag känner som jag gör – utöver klimakteriet. Två svar har jag ju redan fått: ansträngningsastma och klimakteriet. Och det har jag medicin för. Men blodtrycket då, det har ju smugit sig upp och det har jag aldrig haft problem med tidigare. Det gjorde läkaren bekymrad, och ärligt talat känns det ändå tryggt att någon verkligen vill ta reda på vad som händer i kroppen. Annars har veckan varit bra och helgen har precis börjat – en sådan där mjuk start som man verkligen behöver ibland. Jag fick världens finaste mugg av TyraMyra och mannen. Den kommer bli välanvänd, det känner jag redan. Redan i eftermiddag ska den invigas med en kopp kaffe. Små saker som gör vardagen lite extra varm. Och som om det inte vore nog lagar mannen g...

Det finns en särskild sorts trötthet som bara vintern kan skapa. Den som smyger sig in i axlarna efter ännu en morgon i mörker, ännu en dag av kalla vindar och skor som alltid är lite blöta. Snön som först kändes mjuk och magisk ligger nu mest som ett grått täcke över allt som en gång var färg. Och ändå. Något håller på att hända. Det börjar nästan omärkligt. En ljusare himmel när klockan passerar fyra. Ett dropp från taket som inte fanns där förra veckan. Och så – plötsligt en morgon – ett försiktigt kvitter. Som om någon testade mikrofonen innan konserten börjar. Fåglarna vet något vi försöker minnas: att allt går i cirklar. Att kyla inte är ett slut, bara en paus. Att det som känns stillastående i själva verket laddar om. Man börjar längta efter saker som nästan känns overkliga i februari. Sol som värmer kinderna. Grusiga trottoarer som sakta blir torra. Jackor som lämnas hemma “bara för att testa”. Första kaffet utomhus, lite för kallt men ändå perfekt. Våren är inte här än. Men de...

Ibland behöver man bara stanna upp, andas och ge sig själv lite kärlek.  Jag vill dela med mig av tips på  ansiktsmasker och små husmorstips som faktiskt fungerar. Perfekt när man vill känna sig piggare, fräschare och bara skämma bort sig själv lite extra. Morgonritual : Starta mjukt Börja dagen långsamt. Sov ut lite extra, drick ett glas varmt citronvatten eller te, tänd ett ljus och spela lugn musik. Ansiktsmask & ögonpyssel Inget spa utan masker! Några favoriter är helt enkla, hemmagjorda och budgetvänliga: Yoghurt + honung – återfuktande och lugnande Avokado + honung – superåterfuktande och ger glow Grönt te + aloe vera – mot puffighet och trötta ögon. Till detta kan man  lägga till kalla tepåsar eller skedar under ögonen i 5–10 minuter – ett gammalt husmorsknep som faktiskt funkar mot mörka ringar och svullnad. Massera ansiktet lite lätt under tiden för extra cirkulation. Body-mys: varmt bad och scrub. Efter ansiktsmasken k...

I dag var en sådan där dag som påminner mig om hur stor skillnad rätt person kan göra. Min man träffade vår läkare i morse, och senare var det min tur. Jag måste bara säga: vilken otrolig läkare. Så grundlig, så noggrann – och framför allt, han lyssnar. På riktigt. Under besöket kom vi fram till att jag troligen har fått ansträngningsastma, så jag fick medicin för det.  Dessutom fick jag medicin för klimakteriet – ja, nu har jag tydligen klivit in i den fasen i livet. Det känns märkligt, men samtidigt skönt att få hjälp och förstå vad som händer i kroppen. Som om det inte vore nog visade det sig att jag har högt blodtryck som han vill utreda vidare. Så i morgon ska jag tillbaka för provtagning – och passa på att spola öronen också. Full service, minst sagt. Men det som verkligen stannade kvar hos mig är känslan efteråt. Den där ovanliga känslan av att någon faktiskt vill gå till botten med min hälsa. Att jag inte bara är ett snabbt ärende mellan två patiente...

Ibland kommer den där känslan smygande: att kroppen jobbar emot en istället för med en. Den senaste tiden har jag verkligen känt det så. Tröttheten som aldrig riktigt släpper, energin som är spårlöst borta och en känsla av att något i systemet är ur balans. Jag har bokat läkartid för att försöka reda ut om jag är i klimakteriet eller om det är något annat som spökar. Innerst inne misstänker jag att det är klimakteriet – jag är ju i den åldern nu – men samtidigt vill jag få det bekräftat och utesluta annat. Det känns viktigt att ta kroppen på allvar istället för att bara gissa. På torsdag ska jag dessutom tillbaka till vårdcentralen för att spola öronen. Just nu hör jag nästan ingenting på höger öra och det ringer konstant. Det är märkligt hur något så “litet” kan påverka så mycket i vardagen. Att inte höra ordentligt gör en både trött och frustrerad. Allt det här får mig att inse att min kropp kämpar. Och kanske är det min tur att börja kämpa för den istället. Lyssna mer. Ge den det de...