Nettans Ventil

Att bryta sig loss från en narcissists grepp är en befriande men ofta dramatisk process. För många kommer det som en chock hur starkt en narcissist reagerar när deras kontroll försvinner. Det beror inte på kärlek, omtanke eller genuint intresse – utan på att deras främsta maktverktyg plötsligt försvinner. I det här inlägget går jag igenom de vanligaste reaktionerna du kan förvänta dig och varför de uppstår. 1. Narcissistiskt raseri – när fasaden spricker När kontrollen glider dem ur händerna kan de reagera med ilska, frustration eller ren och skär aggression. Det narcissistiska raseri är inte logiskt – det är ett desperat försök att återfå makt genom rädsla eller skuld. Du märker det genom: höjda röster anklagelser överdrivna reaktioner hot om att du “förstör allt” Ilska är för dem ett maktmedel, inte en känslomässig reaktion. 2. Offerrollen – manipulationens mjuka sida Om ilska inte fungerar växlar de ofta strategi och spelar offret. De kan måla upp dig som den som svikit,...

Jag har varit hos BUP många gånger, men ändå har jag aldrig känt att vi pratade om det som verkligen gjorde ont. Det var som om man alltid tassade runt det svåra, kanske för att skydda mig från att riva upp mer sår.  Men för mig hade det hjälpt mer att just få prata – att få sätta ord på allt som faktiskt hänt. Till slut blev det jag själv som fick bearbeta allt. Utan psykologer. Utan professionellt stöd.  Jag gjorde det genom att försöka glömma, stänga av och stoppa undan känslor och minnen från min barndom. Det var mitt sätt att överleva när jag inte orkade något annat. Jag bär fortfarande på djupa sår. De kommer aldrig försvinna, men de är läkta. Eller åtminstone läkta så gott det går när man bär på något som format en så starkt. Jag vet att jag kanske hade kunnat läka ännu mer om jag gått i terapi, men jag är inte där än. Att öppna mig här, i min blogg, känns enklare än att sitta i ett rum med en psykolog och plocka fram allt det jag inte är redo att se på nära håll. Jag h...

Att skriva allt detta är inte enkelt, men det är nödvändigt. För varje gång jag sätter ord på min historia blir den lite lättare att bära. Jag tror att det är först när man vågar se tillbaka utan filter som man faktiskt kan börja gå vidare. I dag, när jag blickar bakåt, inser jag hur mycket av min barndom som formade mig – både på gott och ont. Jag ser en liten flicka som försökte förstå vuxna känslor som aldrig borde ha varit hennes att bära. Jag ser någon som ständigt försökte vara till lags, som försökte hålla ihop en värld som hon egentligen inte kunde påverka. Men jag ser också styrkan. Att jag, trots allt, ändå har rest mig gång på gång. Det tog många år innan jag förstod att jag inte kunde rädda någon annan genom att offra mig själv. Det tog ännu längre tid att inse att jag faktiskt får sätta gränser. Att jag får säga nej. Att jag inte är skyldig att fortsätta relationer som bara gör ont – oavsett om det är familj eller inte. Så när jag till slut valde att kliva bort...

Jag vill börja med att säga att det här är ett ärligt och kanske rått inlägg. Jag skriver inte för att få medlidande, utan för att dela min upplevelse. För att skapa förståelse för vad jag har gått igenom — och varför jag har valt att inte längre ha kontakt med vissa människor i mitt liv. Det här är min historia, mina känslor, mina sår och min styrka. En mamma som inte var där när det betydde som mest Jag växte upp med en mamma som var närvarande när det passade henne, men frånvarande när jag som mest behövde en trygg vuxen. Utåt visade hon en sida av sig själv, men bakom stängda dörrar fanns en helt annan verklighet. Den där genuina värmen, omtanken, närheten som många förknippar med sin mamma — den fick jag aldrig uppleva. Jag önskade så länge att få samma sorts trygghet, att ha en mamma som var den vuxna och som visade kärlek på ett naturligt sätt. Men den önskan förblev just bara det: en önskan. När barndomen krossades När jag var tolv år förändrades allt. Mitt liv gick...

Blev lite sugen på att börja pyssla igen – ni vet, sånt där riktigt småmysigt som att göra egna ljuslyktor med decoupage, eller gjuta små djur och figurer som man kan ställa ut på altanen.  Det finns ju så mycket man kan göra, och just nu har jag ingen aning om vad jag vill börja med. Kanske blir det lite av varje? Jag måste ju börja någonstans. Jag virkar ju också lite ibland, helt på frihand. Jag kan inte läsa mönster, men jag tycker ändå att det är roligt att bara låta det bli vad det blir. Jag har haft planer på att virka en stor filt, men har alltid lyckats köpa alldeles för lite garn – så det slutar med… ja, inte en filt i alla fall. Men nu har jag bestämt mig: jag ska börja samla på mig garn i färger som verkligen matchar och som jag gillar, så att jag faktiskt kan virka min filt tillslut. Ett litet evighetsprojekt kanske, men ändå ett projekt. Och ibland är det ju just de som är roligast att återkomma till.

Ibland kan jag stanna upp och fundera över hur mitt liv egentligen har sett ut och hur jag hamnade här, där jag står just nu. Det är märkligt hur livet kan ta en på så många oväntade vägar, och hur man ändå – trots allt – står kvar. Jag är född och uppvuxen i Norrköping. Min fasta, trygga plats var hos pappa. Det är där jag kände mig hemma, trygg och sedd. Min mamma fanns också där, men ändå inte. Jag tänker inte hymla med det – jag har haft en mamma som varit närvarande ibland och frånvarande andra gånger. Det var så det var, och det har format mig mer än jag kanske alltid vill erkänna. När jag fick mina två äldsta barn bodde jag en period i Jönköping, men hjärtat drog mig hemåt igen och jag flyttade tillbaka till Norrköping. Där fick jag mitt tredje barn, och så småningom bar livet vidare till Finspång. Jag hade under den tiden två destruktiva förhållanden, sådana som sliter på en på djupet och lämnar spår man helst hade sluppit. Men så vände något. Åren var väl 2015–2016 när jag trä...