Till dig som känner dig ensam på skolgården
Till dig som står lite vid sidan av på skolgården. Till dig som kanske äter din lunch ensam, sitter tyst i klassrummet eller låtsas att du inte bryr dig när de andra springer iväg tillsammans. Till dig som känner att du inte riktigt passar in. Och till dig som har en NPF-diagnos, eller kanske ännu inte fått någon förklaring till varför världen ibland känns lite svårare för just dig. Jag vill att du ska veta en sak: Det är inget fel på dig. Du kanske tänker och känner på ett annat sätt. Du kanske behöver mer tid, mer lugn eller tydligare rutiner. Du kanske blir trött av ljud, människor och alla oskrivna regler som andra verkar förstå utan att ens tänka på dem. Det gör dig inte konstig. Det gör dig till dig. Jag vet att skolgården kan kännas som världens ensammaste plats när man ser andra hitta sina kompisar så enkelt. Men försök att komma ihåg att det du ser just nu inte är hela din framtid. De barn som inte ser dig idag kommer inte vara de enda människorna du möter i livet. ...