Nettans Ventil

Inlägg

Min APL, min hälsa – och livet däremellan

mars 04, 2026

Imorse såg jag världens vackraste full måne, och med min nya telefon, kamera så blev det en mycket fin bild och närbild. Nu har jag äntligen börjat min APL – alltså praktiken som är en del av min utbildning – och jag måste bara få säga det: det är så roligt! Att vara på daglig verksamhet känns både meningsfullt och utvecklande. Varje dag lär jag mig något nytt, både om arbetet och om mig själv. Det är verkligen en speciell känsla att kliva in i något nytt och märka att man växer av det. Det är något fint med att samla på sig nya erfarenheter i livet. Att våga prova, våga vara nybörjare, våga känna sig lite osäker ibland – och ändå gå dit nästa dag med nyfikenhet. Jag känner mig tacksam över att få den här möjligheten. Det är inte bara en praktik. Det är ett steg framåt. Min hälsa då: hur är det med den egentligen? Ja, den har ju varit en resa. Om vi säger så. Nu har jag fått medicin mot blodtrycket, nässpray för örat, medicin mot klimakteriebesvär – och så äter jag jär...

Läs mer

Mars månad

mars 01, 2026

Mars är den där månaden som aldrig riktigt kan bestämma sig – och kanske är det just det som gör den så speciell. Den står mitt emellan det som varit och det som ska komma. Ena dagen biter vinden i kinderna som om vintern vägrar släppa taget, nästa dag värmer solen så pass att man instinktivt knäpper upp jackan och tänker: nu händer det. Det är något med ljuset i mars. Det förändras nästan omärkligt, men plötsligt märker man att man inte längre går hem i kompakt mörker. Morgnarna känns klarare, kvällarna längre. Solen står högre och kastar ett ljus som avslöjar allt – dammet på fönsterbrädan, gruset på trottoarerna, men också knopparna som försiktigt sväller på trädens grenar. Det är som om världen långsamt börjar andas djupare igen. När snön smälter lämnar den efter sig en doft av jord och vatten. Den där råa, fuktiga lukten som signalerar att marken vaknar. Under ytan har livet legat i vila, väntat tålmodigt. Och nu, nästan i hemlighet, börjar det röra sig. Små gröna skott letar...

Läs mer

En bra helg med familjen

mars 01, 2026

I går begav vi oss till Kalmar för en riktig familjedag. Första stoppet blev Stadsmissionen där vi faktiskt gjorde några fynd – men jösses vad folk det var! Det är verkligen inte kul att gå där när det är knökfullt. Man hinner knappt se vad som finns innan någon annan redan står och sliter i samma sak. Det blir mer trängsel än fyndglädje då. Efteråt började TyraMyra bli hungrig, så vi styrde kosan mot IKEA. Där hittade vi ett underrede till vår bänk i köket, en ram, tulpaner och en fin vas. Och så klart – köttbullar! TyraMyra älskar Ikeas köttbullar, men vi konstaterade att barnmenyn numera är alldeles för liten för henne. Nästa gång får hon ta en liten vuxenportion i stället så hon blir ordentligt mätt. Det märks att hon växer! Sista stoppet blev EKO, men där fyndade vi inte så mycket den här gången. När vi kom hem åkte vi vidare för att köpa en present – Tyra ska nämligen på kalas i dag! Hennes klasskompis ska ha kalas på lokala pizzerian och ...

Läs mer

Världens bästa pappa – nu och för alltid

februari 27, 2026

Jag är evigt tacksam och så oändligt glad över att jag har en pappa som min pappa. Oavsett om vi har haft det tufft mellan oss eller kämpat tillsammans genom livets perioder, så har han alltid funnits där. Han har stöttat mig, hjälpt mig och stått stadigt vid min sida. Inte bara för mig – utan också för mina barn, och nu även för min man. Han har alltid varit nära. Alltid varit tryggheten. Jag är och har alltid varit pappas dotter. Trots våra djupa dalar har han varit den jag ringt när livet gjort ont. Den jag sökt mig till när allt känts för tungt. Han har varit min fasta punkt, min röst av lugn, min trygghet när stormarna blåst som hårdast. Jag är så evigt tacksam för att just han är min pappa. Att han fortfarande är den underbara människa jag älskar så otroligt mycket. Och mitt hjärta är också så varmt över att han har funnit kärleken igen – i M. Hon är den mamma jag aldrig hade under min uppväxt. Hon gör min pappa glad, hon ger honom skratt, värme och sällskap. De hittar på så myck...

Läs mer

24 timmars kompis

februari 25, 2026

Jaha. Då var det dags. En ny liten följeslagare dygnet runt – en blodtrycksmätare som sitter som klistrad på vänster arm. Min läkare vill ta reda på varför blodtrycket ligger högt, så nu ska det mätas under 24 timmar. Det känns tryggt att de vill kolla ordentligt, även om själva upplevelsen är… mindre charmig. Det känns ungefär som att handen ska sprängas varje gång den pumpar upp sig. 2–3 gånger i timmen. Hela dygnet. Mysigt värre. Den sitter dessutom rätt hårt även när den inte blåser upp sig. Jag tror egentligen att det mest är ovana – man brukar ju inte gå runt med ett spänt band runt armen hela dagarna. Men det känns. Och att inte riktigt kunna röra vänster arm som vanligt gör mig smått tokig. En liten praktisk detalj: jag fick ta av mig vigselringen och förlovningsringen eftersom handen började svullna. De får snällt sitta på höger hand så länge. Kändes nästan lite konstigt – man är ju van vid sin ordning på saker och ting. Idag känner jag mig dessutom lite däven...

Läs mer

Att sätta gränser – även när det skaver

februari 25, 2026

Ibland finns det egentligen inga ord. Bara en känsla av tomhet som infinner sig när man möts av negativitet – särskilt när man befinner sig på en plats som borde vara förknippad med trygghet och familj. Samtidigt har något förändrats i mig. Jag har kommit till en punkt i livet där jag inte längre låter andras åsikter, tolkningar eller negativa känslor definiera mig. Det är faktiskt en styrka jag är stolt över. Förut hade jag tagit åt mig, analyserat sönder situationer och burit på andras frustration. Idag väljer jag annorlunda. Jag tänker inte längre bära det som inte är mitt. Om någon vill svartmåla mig eller placera mig i rollen som det “svarta fåret” får det stå för dem. Jag vet vad jag har gjort, jag vet vilka val jag har tagit – och framför allt vet jag att jag har gjort det som är bäst för mig och min familj. Och någonstans måste det få räcka. Att sätta ner foten och säga “ Nu är det nog ” är inte detsamma som att vilja bråka. Tvärtom. Det är ett sätt att värna om sin energi...

Läs mer

Jag är inget modelejon – och vet du? Det är helt okej.

februari 23, 2026

Jag är inget modelejon. Långt ifrån. Jag har ingen uttalad stil, ingen perfekt färgpalett, inget Pinterest-konto fullt av outfits. Jag tar på mig det jag tycker är snyggt och bekvämt. Punkt. Och vet du? Jag trivs. Min stil är kanske bohemisk ena dagen, lite “tantig” nästa – och ja, jag ska vara ärlig, det kan sticka till lite när någon kallar den just tantig. Men samtidigt inte? För ibland känner jag också: “Ja! Precis så jag vill ha det.” Det är något fint i att klä sig för sig själv. Inte för trender. Inte för blickar. Inte för likes. Jag gillar mönster. Prickigt. Jordnära färger. Men också färg som syns och känns. Och vet du vad som är lite roligt? Jag har börjat gilla klänningar. Jag som alltid sagt att det inte är min grej. Men man förändras. Man testar. Man växer. Så kan det bli. Numera handlar jag sällan nytt. Istället fyndar jag på Vinted, Sellpy och loppisar. Det finns något speciellt i att hitta något som redan haft ett liv – oc...

Läs mer

När jag känner mig som en osexig, trött mamma och fru

februari 22, 2026

Det finns en särskild sorts trötthet som inte bara sitter i kroppen. Den sitter i blicken. I hållningen. I hur man ser på sig själv när man råkar möta sin spegelbild. Den kommer smygande. Efter ännu en natt med avbruten sömn. Efter ännu en dag av logistik, ansvar, känslomässigt arbete och det där ständiga “mammaaa!”. Och plötsligt står man där och tänker: Vart tog jag vägen? Det är inte bara fåfänga. Det är inte ytlighet. Det är något djupare. Det är kombinationen av kroppströtthet och identitetströtthet. När kroppen är slut Att vara mamma och partner är ett heltidsjobb – ofta med övertid och noll återhämtning. Man blir funktion. Projektledare. Problemlösare. Trygghet. Logistikcentral. Det är inte konstigt att energin som en gång kändes lekfull, sensuell och spontan känns långt borta. Men ofta är det inte sexigheten som är borta. Det är nervsystemet som är överbelastat. Ibland handlar en första återställning inte om träning, dieter eller stora livsförändringar. Det kan vara så enkelt s...

Läs mer

Om mig – som fru, mamma och kvinna

februari 21, 2026

Ibland känns livet som en samling roller. Jag är fru, jag är mamma, jag är den som håller ihop vardagen. Och mitt i allt det försöker jag minnas vem jag är som kvinna. Ibland är det lätt. Ibland känns det nästan omöjligt. Som fru handlar det om att vara trogen, praktisk och närvarande. Det handlar om att finnas där, skapa trygghet och värme, även när tröttheten smyger sig på. I vardagens alla små handlingar – ett samtal, en kram, en gest av omtanke – finns kärlek, omsorg och närvaro. Det är i de små stunderna av gemenskap och tyst samhörighet som man verkligen känner sig som partner. Som mamma handlar det om att ge trygghet, struktur och närhet. Det handlar om lek, fantasi, påhittighet och att läsa mycket för barnen. Det handlar om att ge rötter men också frihet att drömma. Den rollen är fylld av kärlek, men den tar mycket energi. Ändå fortsätter man – för barnen ska känna sig trygga, sedda och älskade. Små stunder av magi i vardagen är det som skapar minnen att bära med sig långt fram...

Läs mer