Nettans Ventil

Ibland kommer den där känslan smygande: att kroppen jobbar emot en istället för med en. Den senaste tiden har jag verkligen känt det så. Tröttheten som aldrig riktigt släpper, energin som är spårlöst borta och en känsla av att något i systemet är ur balans. Jag har bokat läkartid för att försöka reda ut om jag är i klimakteriet eller om det är något annat som spökar. Innerst inne misstänker jag att det är klimakteriet – jag är ju i den åldern nu – men samtidigt vill jag få det bekräftat och utesluta annat. Det känns viktigt att ta kroppen på allvar istället för att bara gissa. På torsdag ska jag dessutom tillbaka till vårdcentralen för att spola öronen. Just nu hör jag nästan ingenting på höger öra och det ringer konstant. Det är märkligt hur något så “litet” kan påverka så mycket i vardagen. Att inte höra ordentligt gör en både trött och frustrerad. Allt det här får mig att inse att min kropp kämpar. Och kanske är det min tur att börja kämpa för den istället. Lyssna mer. Ge den det de...

Ibland stannar jag upp mitt i vardagen och slås av hur otroligt rik jag är – inte i pengar eller saker, utan i människor. Min familj. Mitt hjärta som går runt utanför kroppen varje dag. Min man, Jani . Min trygghet, min bästa vän och min partner i allt. Tack för att du står stadigt när livet blåser, för att du får mig att skratta när jag är trött och för att du alltid påminner mig om vad som är viktigt på riktigt.  Vi är långt ifrån perfekta, men tillsammans är vi ett team som klarar mer än jag någonsin trodde var möjligt. Jag är så tacksam över att få dela livet med dig. Och våra fantastiska barn – Linnéa, Rasmus, Idun och Tyra. Ni är fyra helt unika små världar som fyller vårt hem med liv, kaos, skratt, frågor, bråk, kramar och kärlek i en enda stor virvelvind. Linnéa , din klokhet och ditt stora hjärta imponerar på mig varje dag. Rasmus , din energi och humor får hela huset att le. Idun , din nyfikenhet och ditt mod gör...

En av de där små sakerna som plötsligt känns väldigt stora i föräldraskapet hände oss nyligen. Vi misstänker att Tyra reagerar på morötter, och har fått rådet att tills vidare undvika dem. I dag var första gången hon åt rå morot och sa att det kliade i munnen stannade världen upp lite. Det är något särskilt med när ens barn reagerar på mat – allt inom en vill bara att det ska vara tryggt och enkelt. Efter kontakt med vården fick vi rådet att pausa morötter och vara uppmärksamma. Samtidigt känns det så märkligt att något så vardagligt som en morot plötsligt blir något man måste tänka på. Så just nu lär vi oss. En liten justering i vardagen – men också ännu en påminnelse om hur mycket man växer in i rollen som förälder, bit för bit. Vi har också meddelat både skolköket och Tyras lärare så att inget ska råka hända när hon är i skolan. Det känns skönt att veta att de har koll. Och mitt i allt detta är vi lite extra tacksamma över att storebror Rasmus faktiskt jobbar i köket som levererar s...

“Gör det du kan, med det du har, där du är.” – Theodore Roosevelt Det här citatet påminner om att vi inte behöver perfekta förutsättningar för att börja. Små steg, här och nu, med de resurser som finns – det räcker långt och är ofta början på något större.

Vilken härlig dag vi haft!  Vi började med en sväng till Grand Samarkand där butikerna hade öppet som vanligt – men i gångarna var det dessutom loppis i full gång. Alltså hur kul? Det blir ju en helt annan känsla när man kan fynda lite överallt mellan butikstoppen. Tyra gjorde riktiga kap. Hon köpte suddgummi och en Pokémon-figur, och dessutom fick hon med sig en liten gubbe och en otroligt fin jacka. Hon var så nöjd hela dagen – och det är ju halva nöjet med loppis, att hitta små skatter man inte visste att man letade efter. Efter vår loppisrunda tillsammans med farmor satte vi oss på ett mysigt café i köpcentret och fikade. Sånt där lugnt fikahäng som verkligen sätter guldkant på dagen. Sen åkte vi hem, lagade lite god mat och landade i soffan. Nu sitter vi och tittar på Farmen, den enda serien jag och mannen faktiskt följer tillsammans. Alltså den här säsongen - vilka människor.  Man blir ju nästan irriterad ibland – men då har TV4 verkligen lyckats. Och ärligt talat, hade ...

“Vi lider mer i fantasin än i verkligheten.” – Seneca Poängen är att mycket av vår oro skapas i våra egna tankar. Vi föreställer oss problem, katastrofer och misslyckanden som ofta aldrig inträffar. Citatet påminner oss om att inte låta fantasin skapa onödigt lidande – verkligheten är ofta mildare än våra rädslor.

Det finns ett före och ett efter att man ser sanningen i vitögat. För många av oss som bär på sår från barndomen är Dumpen mer än bara en sajt; det är en röst för den som tystats, och en trygghet jag själv saknade när jag behövde den som mest. Att som barn utsättas för övergrepp är att få sin värld raserad. Det största traumat är ofta inte bara själva händelsen, utan den kvävande tystnaden som följer. Man lär sig tidigt att vuxenvärlden inte alltid ser, eller ännu värre – inte alltid vill se.   Varför Dumpen behövs Många diskuterar  Dumpens metoder , men för oss som varit utsatta handlar det om något fundamentalt:  handling . Där samhället och rättssystemet ofta brister i att skydda de minsta, kliver Dumpen in och gör det osynliga synligt. De sätter stopp:  Genom att konfrontera förövare förhindrar de att fler barn utsätts för samma sak som vi gjorde. De bryter stigmat:  Genom att prata öppet om grooming och övergrepp ger de oss vuxna verktyg att  våga prat...

Det finns en märklig föreställning om att livet hemma skulle vara “lugnare”. Att det är en paus från det riktiga jobbet. Att man borde vara tacksam, utvilad och ha energi över. Men sanningen? Man kan bli sjuk av att gå hemma. Man kan bli utbränd även i hemmet. Vardagen består av en oändlig lista av måsten. Lämna barn. Städa. Tvätta. Laga mat. Hämta barn. Aktiviteter. Planering. Logistik. Konflikter. Känslor. Och mitt i allt ska man försöka vara en trygg, lugn och närvarande förälder. Och så den där tiden som ingen riktigt pratar om – skrik och panik-tiden. Gråten. Bråken. Trotsen. Förhandlingarna om allt från kläder till tandborstning. Hur länge orkar man stå stark i det varje dag, utan paus? Många föräldrar går runt med konstant trötthet. En trötthet som inte försvinner av att vila en stund. Energin känns slut redan när dagen börjar. Kroppen reagerar: ringningar i öronen, andfåddhet, kallsvettning mitt i städningen. Som om kroppen försöker säga: nu räcker det. Och ändå fortsätter man....

“Lycka är inte något färdigt – det kommer från dina egna handlingar.” – Dalai Lama. Citatet betonar att lycka inte bara händer av sig själv. Den skapas genom det vi gör, hur vi väljer att tänka och agera varje dag.

Nästa vecka bjuder verkligen på lite av varje. På torsdag ska jag äntligen få hjälp med mitt ena öra och få det undersökt på vårdcentralen. Jag är så nyfiken på vad som egentligen är tokigt – det ska bli skönt att förhoppningsvis få svar och hjälp. Redan på onsdag ska jag dit igen, men då gäller det klimakteriet. Tänk att man redan är där. Vallningar, frossa och allt däremellan – det är verkligen inte någon favoritperiod i livet. Jag hoppas verkligen att läkaren kan hjälpa mig på bästa sätt så att vardagen blir lite lättare att hantera. Nästa vecka väntar dessutom två prov. Det känns ändå ganska tryggt, jag kan det mesta redan, men lite repetition skadar ju aldrig. Tänker läsa igenom lite så att allt sitter extra bra i minnet. I helgen jobbar mannen, så det blir jag, Tyra och Cleo hemma. Imorgon ska Tyra få en dag med farmor och farfar – och det går ju inte att säga nej till. Hon älskar verkligen att vara med dem, och det är så fint att se deras relation. Själv ...