Nettans Ventil

Ibland undrar jag om det är jag själv som ställer för höga krav på mig, eller om det faktiskt är andra som gör det. Det känns som att alla runt omkring mig förväntar sig att jag ska orka och hinna mer än vad jag klarar av just nu. Och det gör mig både trött och ledsen. Jag vet att jag har tagit upp det här förut, och jag vet att vissa tycker att jag “bara gnäller” eller “överdriver”. Men det här är mina känslor, mina tankar. De finns där, oavsett vad någon annan tycker eller tänker om dem. Just nu känns det som att jag knappt håller mig ovanför ytan. Det är så mycket som måste göras här hemma, så många måsten och förväntningar. Jag sitter fast. Jag vill komma loss, men det känns som att det enda sättet är att få göra saker i min egen takt – annars sjunker jag ännu djupare. Ärligt talat vet jag inte ens hur jag mår längre, varken fysiskt eller psykiskt. Jag vet bara att jag kämpar vidare. Jag går upp varje dag och försöker ta hand om min familj, försöker hålla ih...

Helgen har som vanligt flugit förbi – det känns som att man knappt hinner blinka innan det är måndag igen. Lördagen blev en riktig heldag i Växjö.  Vi hade en hel lista med saker att fixa, och på något sätt lyckades vi bocka av nästan allt. Cleo fick klorna klippta, bilen blev besiktad och gick igenom, vi storhandlade och Tyra fick äntligen sina nya vinterskor. Hon var så nöjd, och jag måste säga att det känns tryggt att veta att hon är redo för kylan som smyger sig på. Själv går jag just nu mest och väntar på att mitt nystartsjobb ska dra igång. Det känns både spännande och lite nervöst, men mest är jag ivrig att få börja på riktigt. Tills dess får jag försöka ta tag i hemmet, vilket jag ibland skjuter upp mer än jag borde.  Men i dag är planen klar: laga mat, städa lite och hinna med tvätten. Små vardagssaker som ändå ger en känsla av att man får något gjort. Nu märks det verkligen att hösten har kommit på allvar. Luften är kyligare, och mörkret falle...

Det finns en liten, envis röst i mig som ibland blir högre än allting annat — en röst som viskar (och ibland skriker) om slutet. Den handlar inte om att vara rädd för att leva, utan om en djup, skarp ångest för att lämna dem jag älskar mest när livet tar slut.  Den där tanken gnager: vad händer med barnen, barnbarnen, min man? Hur klarar de sig? Kommer jag att missa deras stora ögonblick, deras vardagliga små triumfer, de där kvällarna när allt känns så enkelt för en sekund? Det är en rädsla som kan väcka mig på natten, som följer med mig i köket, och som ibland tar över hela mitt bröst när jag tittar på familjebilder. Jag önskar så ofta — mer än jag borde, kanske — att tiden kunde stanna. Att vi kunde få leva tillsammans för alltid, under samma tak, på samma gård. Att alla generationer kunde dela morgonkaffe och kvällspromenader, födelsedagar och sorg, utan att någon behöver gå iväg för gott.  Det är ett önsketänkande så starkt att jag ibla...

Ibland slår det till som en vindpust bakifrån – minnena av människor jag en gång kallade vänner. Stunderna, skratten, gemenskapen. Och ja, jag kan sakna dem. Men när jag skalar bort nostalgins filter inser jag också att det var ett liv som inte gjorde mig gott.  Ett liv där jag gång på gång tog negativa val, val som inte bara påverkade mig utan även de människor jag faktiskt älskade och ville värna om. Jag mådde inte bra då. Jag levde i ett mönster som sög musten ur mig, och även om jag kanske hade många omkring mig, var ensamheten och känslan av att inte vara sann mot mig själv större än jag vågade erkänna. Att lämna det bakom mig var inte lätt – men det var nödvändigt. Att flytta från storstadens brus till en mindre stad har förändrat mycket. Här finns lugnet, andningsrummet och möjligheten att hitta tillbaka till mig själv. Jag känner hur jag långsamt bygger upp en tryggare grund, där jag kan stå rakryggad utan att vackla av gamla vanor eller destruktiva ...

Det känns som att man knappt kan öppna en tidning eller skrolla i flödet utan att mötas av ännu en nyhet om bränder i bostäder eller byggnader någonstans i landet. Man undrar ju direkt – vad ligger bakom? Är det olyckor, slarv eller något ännu mer oroande, som att någon faktiskt tänder på medvetet?  Oavsett anledning blir man illa berörd. Även om jag inte har någon anhörig eller vän som drabbats så känns det i hjärtat, och jag önskar verkligen att ingen kommit till skada. Man börjar nästan tänka extra mycket på sin egen familj och vardag. Tanken på att något liknande skulle hända här hemma är svår att ta in. Jag önskar inget sådant för någon, allra minst för de jag håller nära. Bara tanken på att stå där mitt i natten och se sitt hem försvinna i lågorna gör att man får ont i magen. Hos oss är läget ändå ganska bra just nu. Mannen känner sig lite krasslig, men förhoppningsvis går det åt rätt håll. Det är ju den tiden på året när förkylningar lätt smyger sig p...

Idag har jag & mannen haft en ledig dag, något som verkligen behövdes efter en period som känts både lång & intensiv. Tyra var i skolan på förmiddagen, vilket gav oss lite extra lugn & ro här hemma. Det är alltid en speciell känsla att ha några timmar helt för sig själv – nästan som om tiden går lite långsammare. En av dagens höjdpunkter var att äntligen få hämta bilen från verkstan. Det är märkligt hur beroende man blir av den i vardagen & hur allt plötsligt blir lite mer omständligt när den inte finns till hands.  Till middag blev det klassisk husmanskost, precis som jag älskar det under hösten. Det är något med det enkla & rejält lagade som värmer lite extra när luften är kylig & löven singlar ner utanför fönstret. Efter maten lade vi oss en stund & vilade. Den där sköna känslan när magen är mätt & man bara får sträcka ut sig en liten stund – ren vardagslyx. Ute har hösten gjort sitt tydliga intåg. Kyligt, friskt & med en doft av löv och fukt ...

Det känns som att jag lever i en evig väntan just nu. Som om allting står på paus tills jag får det där viktiga beskedet, men dagarna tickar ändå på. Det är märkligt hur trött man kan bli av att bara vänta – som om själva ovissheten suger energi. Kanske är det också hösten som gör sig påmind. Den där speciella tröttheten som alltid kommer med kyligare vindar & kortare dagar. Samtidigt börjar vi landa lite mer i vårt hem igen. Det har tagit tid, men nu känns det faktiskt trivsamt här. Vi går runt & fantiserar om att måla om väggarna i någon varm ton – något som omfamnar oss lite när mörkret kryper närmare. Bara tanken gör mig gladare. Helgen som var gav mig i alla fall precis det jag behövde. Familjemys, skratt & en riktig tacokväll – enkelt, men så värdefullt. Det är de där små stunderna som påminner mig om vad som verkligen spelar roll, även när hjärnan snurrar på i väntans loop. Nu när höstvädret är här inser jag att jag behöver ta tag i det praktiska också. Min gamla hös...

Det är jobbhelg för mannen, så helgen blir lite annorlunda än vanligt men i dag kommer Idun & stannar tills på söndag, det känns så mysigt att få ha henne här några dagar. Det blir alltid mer liv & rörelse hemma när hon är här, jag ser fram emot att bara umgås & hitta på små saker tillsammans. Vi fick vårt nya soffbord nyligen & det har verkligen gjort vardagsrummet mer hemtrevligt. Det är lustigt hur en sån liten detalj kan förändra känslan i hela rummet. Jag har redan provsuttit där med en kopp kaffe & en filt, det känns nästan som om hösten blev ännu mysigare på en gång. Ute är det verkligen höstväder nu – lite kyligt, lite blåsigt & mörkare kvällar. Jag tycker om det, det ger en anledning att tända ljus, laga något varmt & bara vara inne. Jag har börjat jobba lite smått, men mest går jag & väntar på att nystartsjobbet ska komma igång. Det känns hoppfullt ändå, som ett steg i rätt riktning. Jag hoppas verkligen att det börjar vända nu, att saker ska f...

Det känns nästan lite overkligt – Idun kommer i helgen! Vi hade inte alls väntat oss det, så när vi fick veta blev vi både överraskad & glad. Hon dyker upp på fredag & stannar till söndag, vilket betyder att vi får två hela dagar tillsammans. Det ser vi verkligen fram emot. Det är något speciellt med att ha henne här – vardagen känns lite lättare och varmare. I dag händer det också något mer praktiskt: någon kommer hit & tittar på ugnen. Den har strulat ett tag nu & värmer inte som den ska. Hoppas verkligen det går att fixa, för det är lite frustrerande att laga mat när man aldrig vet om temperaturen stämmer. Kanske är det något litet fel som går snabbt att ordna, kanske behöver jag tänka om helt. Vi får se. Mitt i allt det här finns också ett litet frö av hopp – det verkar som att jag kanske kan få ett nystartsjobb på mitt gamla jobb. Bara tanken gör mig både förväntansfull & lite nervös. Det skulle vara skönt att komma tillbaka, samtidigt som det känns...

Det har verkligen varit en sån där klassisk höstdag – regnet har smattrat mot fönstren från morgon till kväll & ljuset har knappt orkat leta sig fram genom molnen. Energinivån har matchat vädret, låg & lite seg, men ibland är det också skönt att tillåta sig själv att bara ta dagen som den kommer. Jag började dagen med att fixa lite här hemma & fick faktiskt ordning på köket innan det var dags att hämta Tyra från skolan. Bara den lilla saken gav ändå en känsla av lättnad & lugn. Det är något speciellt med att komma hem till ett rent & fräscht kök, särskilt när man vet att resten av dagen kan få gå i ett lugnare tempo. När jag och Tyra kom hem igen var det som om regnet nästan lockade oss att stanna inne och göra det mysigt. Det är ju de där små stunderna som ofta blir de bästa. Ikväll har vi därför bestämt oss för att bara vara tillsammans, utan några större måsten. Min man har satt igång med sitt fantastiska hemmagjorda vitlöksbröd (det är verkligen en favorit här h...

Det är något alldeles speciellt med den här tiden på året. Dagarna blir kortare, luften kyligare & mörkret ligger kvar lite längre på morgonen. Men i samma takt som hösten glider över i vinter känner jag hur julkänslan börjar gro inom mig. En varm, pirrande längtan som bara växer för varje dag. Jag kan nästan inte vänta tills jag får ta fram lådorna med julpynt. Att packa upp de där små skatterna – ljusslingor, julkulor, adventsstjärnor – det känns alltid som att återse gamla vänner. Den här julen vill jag ha en grön, doftande gran. En riktig gran som fyller hemmet med den där magiska skogskänslan. Jag ser framför mig hur jag klär den med kulor & glitter & hur ljusen sprider ett mjukt sken i rummet. Snart är det också dags för julbaket. Doften av nygräddade pepparkakor, lussekatter med gyllene saffran, kanske till & med ett hembakat vörtbröd – det är sådant som gör att julen verkligen känns på riktigt. Julmusik i bakgrunden förstås, för inget bak eller pynta...

Ibland händer det där lilla extra som gör att man stannar upp och bara känner tacksamhet. Gårdagen blev en sådan kväll för mig – en kväll fylld av god mat, härliga skratt & ett sällskap som fick timmarna att flyga förbi. Det var länge sedan jag hade en sådan energiboost, där både hjärta & själ fick fyllas på. Maten var fantastisk, drycken likaså – & tro det eller ej, jag som i vanliga fall aldrig rör rödvin tog faktiskt ett glas. Vet ni? Det var riktigt gott! Kanske är det så att man ibland behöver kliva ur sina vanor & bara prova något nytt. Små överraskningar kan verkligen bli fina minnen. Efter en sådan kväll känns det extra skönt att idag få landa i en lugn & mysig söndag. Hemma, tillsammans med familjen, med en filt i soffan och film på tv:n. Det är något så rofyllt med kontrasten – gårdagens festliga stämning & dagens stilla familjegemenskap. Jag känner mig helt enkelt varm inombords. Livet behöver inte alltid vara så mä...

Idag kommer verkligen hela familjen ha en mysig dag tillsammans. Vi började morgonen med film och bara slappade i soffan – så skönt att inte alltid behöva stressa. Sen blev det lite tv-spel & skratt, precis så där enkelt som gör en dag speciell. Nu har vi börjat fixa oss inför kvällens grillning. Mannen står i köket & rör ihop en sås som jag vet redan nu kommer bli supergod – han har verkligen känsla för det där då han är kock. Själv har jag unnat mig lite extra tid idag: sminkat mig, tagit på mig några smycken & använt lite brun utan sol för att känna mig fräsch & fin. Jag ser fram emot kvällen, inte bara för maten utan för gemenskapen. Det ska bli roligt att träffa folk, skratta, prata & kanske till och med knyta nya vänskapsband. Känns fint att kunna fånga sådana här stunder i vardagen – små glimtar som blir minnen.

Ibland tar livet vändningar man inte riktigt planerat, men som ändå känns rätt när man väl står där. Jag har nyligen fattat beslutet att pausa skolan & istället börja jobba igen.  Det var inget lätt val men jag märker att jag mår bättre av att känna att jag bidrar mer ekonomiskt & tar ett större ansvar just nu. På något sätt ger det mig en annan trygghet & motivation, samtidigt som det öppnar dörrar till nya erfarenheter. Det har redan hunnit bli många fina stunder med kollegorna. I dag var vi hemma hos några av dem & hälsade på en stund.  Det är så skönt att känna gemenskap även utanför arbetsplatsen – det gör verkligen skillnad i vardagen. Vi pratade om att dra ihop en grillkväll snart & bara tanken på det får mig att längta till sena sommarkvällar med skratt, doften av grillat & härliga samtal. Sådana stunder betyder mycket, både för vänskapen och för balansen mellan jobb & fritid. Ikväll tar jag det lugnt med familjen. Bara mys, inget avancerat....

Jag vill inget hellre än att arbeta inom kommunen och bidra till vården och omsorgen, men vägen dit är allt annat än enkel. Varje dag försöker jag balansera krav från olika håll – Arbetsförmedlingen, ansökningar, intervjuer och de praktiska utmaningarna med resor och tider. Bara att planera hur allt ska gå ihop känns ibland som ett heltidsjobb i sig. Dagarna går fort fram även om jag inte har så mycket att göra förutom hushållssysslor, ta hand om Cleo och mysa i hemmet. På helgerna sker inte så mycket just nu; det blir mest att vara hemma och njuta av lugnet. När jag söker jobb får jag ofta höra att det finns många sökande och att rekryteringsprocessen tar tid. Under tiden fortsätter vardagen: bussar som inte alltid passar, möten som krockar, och en ekonomi som ska gå ihop. Det blir lätt ett moment 22 där man behöver jobbet för att få stabilitet, men också stabilitet för att få jobbet. Det svåraste är att inte tappa modet. Ibland känns det som om alla system pratar olika språk och jag ...

Med hösten kommer kylan krypande & som alltid gör sig värken mer påmind. Kroppen känns tyngre & med det sjunker också humöret.  Det är som om mörkret utanför också letar sig in i mig, trots att jag försöker hålla emot. Ändå mår jag, på ett märkligt sätt, ganska bra. Det finns något i höstens stillhet som gör gott – de där kvällarna med tända ljus, en varm filt & lugnet som lägger sig över allt. Små stunder som får mig att andas lite lättare, trots allt. Men samtidigt brottas jag med verkligheten. Jag hittar ingen lösning på hur jag ska ha råd att åka till skolan.  Känslan av att stå på ruta ett igen är tung, riktigt tung!– som att jag trampar på samma fläck hela tiden & aldrig kommer vidare. Det känns orättvist, frustrerande & ibland undrar jag: är det bara en svacka, eller ska livet verkligen vara så här? Det är svårt att bära den tanken men jag försöker påminna mig om att svackor inte alltid är permanenta, även om de känns det i stunden. Att jag fortfaran...

Just nu känner jag mig rätt nedslagen. Den största besvikelsen är inte något någon annan har gjort mot mig – det är jag själv. Jag sviker mig själv när jag inte klarar av skolan på grund av ekonomin.  Det gör ont att behöva sätta studierna på paus, för innerst inne vill jag verkligen klara det. Jag vill kämpa mig igenom, bli klar, känna stolthet & dessutom kunna bidra mer ekonomiskt hemma. Men i stället känns det som att jag står stilla. Som att jag misslyckas, gång på gång. Det är en tung känsla att bära – den där känslan av att inte räcka till, varken för sig själv eller andra. Samtidigt försöker jag påminna mig själv om att livet inte är spikrakt. Det blir motgångar, ibland fler än man tycker är rättvist.  Även om humöret just nu inte är på topp, så vet jag att det här bara är en svacka. Jag har varit i dalar förut & jag har alltid tagit mig tillbaka starkare. Det ska jag göra den här gången också. Jag får hoppas att mötet med Arbetsförmedlin...

Det känns som att jag har haft den här envisa förkylningen i en evighet nu fast det är bara några dagar. Den vägrar liksom släppa taget – som en oinbjuden gäst som stannat alldeles för länge. Tröttheten sitter i både knopp, kropp & ibland känns det som om varje steg jag tar går genom sirap.  Jag svettas & fryser om vartannat, värmevallningar blandas med kallsvett & det gör mig både irriterad & matt. Som om inte det vore nog så har humöret varit en riktig berg & dalbana. Ena stunden vill jag gråta, nästa stund vill jag helst bara krypa ner i soffan & stänga ute hela världen. Som om vädret hade bestämt sig för att spegla mitt inre, så är det grått, blåsigt där ute men solen skulle komma fram senare.  Hösten är verkligen här på allvar. Det är som om mörkret kryper in i mig också, samtidigt som jag försöker hitta ljusglimtar i vardagen. Men mitt i all den här tröttheten har jag märkt att en annan känsla har börjat smyga sig på – julkänslan. Det är något med...

Vi lever just nu med en riktig minitonåring här hemma – & det är ingen dans på rosor. Varje dag fylls av skrik, gråt & trots oavsett vilka regler vi försöker hålla fast vid lr hur lugnt vi än försöker förklara. Det känns ibland som att ingenting går in, hur mycket vi än upprepar oss. Det tär på hela kroppen. Jag får ont i huvudet, känner hur orken bara försvinner & ibland känns det som att jag knappt har energi kvar till något annat än att bara överleva dagen.  Det som gör mest ont är när ilskan tar sig uttryck i sparkar & slag. Att bli sparkad lr slagen av sitt eget barn är en så märklig känsla. Jag vet att det inte är “på riktigt”, att det är frustrationen som tar över men ändå hugger det till i både hjärta & själ.  Mitt i allt detta kaos – finns kärleken där hela tiden. Jag älskar mitt barn mer än något annat, även om jag inte älskar situationen vi lever i just nu.  Det känns viktigt att kunna säga det högt: det är okej att tycka att det är jobbigt...

Så kom den till slut – höstens första förkylning. Kroppen är tung, huvudet lite luddigt & energin känns långt borta. Jag har parkerat mig hemma, inlindad i filt & försöker låta kroppen få vila. Ute ligger ett grått, lite trött väder över dagen & det känns nästan som om naturen också drar sig tillbaka för att samla kraft.  Inne däremot är ett mjukt ljus från levande ljus på soffbordet & en kopp varmt te som håller händerna varma & ljudet från tvn.  Det blir en påminnelse om att ibland får man bara släppa taget, stanna upp & låta tillvaron gå i långsammare takt. Hösten bjuder på sitt eget lugn, även om den tar med sig snuviga näsor & trötta kroppar. Nu gäller det att kurera sig, ta hand om sig & njuta av det lilla – som värmen från koppen i händerna & stillheten runtomkring.

Det är lördag & hemmet kräver sin tid. Små & stora sysslor som måste göras, sådant man skjutit framför sig i veckan men som ändå väntar tålmodigt. Dammsugaren går varm, tvätten hänger & listan på “att göra” krymper långsamt.  Men mitt i allt börjar kroppen säga ifrån. Den där välbekanta känslan av att något är på gång – en trötthet som inte riktigt vill släppa taget, snuvan som smyger sig på & huvudvärken som gör att allt känns lite tyngre än vanligt. Så de där värmevallningarna, är det redan nu förklimakteriet knackar på dörren? Kroppen känns som ett mysterium jag inte alltid förstår men som jag måste lyssna till. Kanske är det därför längtan ut blir så stark idag. Jag vill bort från dammråttor & tvätthögar, ut i luften, i skogen. Jag drömmer om att dra på mig stövlarna, packa en termos med kaffe och en filt, & bara vandra bland träden.  Känna mossan under fötterna, doften av höst & höra vinden prassla bland löven. Kanske sk...