Nettans Ventil

Jag är evigt tacksam och så oändligt glad över att jag har en pappa som min pappa. Oavsett om vi har haft det tufft mellan oss eller kämpat tillsammans genom livets perioder, så har han alltid funnits där. Han har stöttat mig, hjälpt mig och stått stadigt vid min sida. Inte bara för mig – utan också för mina barn, och nu även för min man. Han har alltid varit nära. Alltid varit tryggheten. Jag är och har alltid varit pappas dotter. Trots våra djupa dalar har han varit den jag ringt när livet gjort ont. Den jag sökt mig till när allt känts för tungt. Han har varit min fasta punkt, min röst av lugn, min trygghet när stormarna blåst som hårdast. Jag är så evigt tacksam för att just han är min pappa. Att han fortfarande är den underbara människa jag älskar så otroligt mycket. Och mitt hjärta är också så varmt över att han har funnit kärleken igen – i M. Hon är den mamma jag aldrig hade under min uppväxt. Hon gör min pappa glad, hon ger honom skratt, värme och sällskap. De hittar på så myck...

 Jaha. Då var det dags. En ny liten följeslagare dygnet runt – en blodtrycksmätare som sitter som klistrad på vänster arm. Min läkare vill ta reda på varför blodtrycket ligger högt, så nu ska det mätas under 24 timmar. Det känns tryggt att de vill kolla ordentligt, även om själva upplevelsen är… mindre charmig.  Det känns ungefär som att handen ska sprängas varje gång den pumpar upp sig. 2–3 gånger i timmen. Hela dygnet. Mysigt värre. Den sitter dessutom rätt hårt även när den inte blåser upp sig.  Jag tror egentligen att det mest är ovana – man brukar ju inte gå runt med ett spänt band runt armen hela dagarna. Men det känns. Och att inte riktigt kunna röra vänster arm som vanligt gör mig smått tokig. En liten praktisk detalj: jag fick ta av mig vigselringen och förlovningsringen eftersom handen började svullna. De får snällt sitta på höger hand så länge. Kändes nästan lite konstigt – man är ju van vid sin ordning på saker och ting. Idag känner jag mig dessutom lite däven...

Ibland finns det egentligen inga ord. Bara en känsla av tomhet som infinner sig när man möts av negativitet – särskilt när man befinner sig på en plats som borde vara förknippad med trygghet och familj. Samtidigt har något förändrats i mig.  Jag har kommit till en punkt i livet där jag inte längre låter andras åsikter, tolkningar eller negativa känslor definiera mig. Det är faktiskt en styrka jag är stolt över. Förut hade jag tagit åt mig, analyserat sönder situationer och burit på andras frustration. Idag väljer jag annorlunda. Jag tänker inte längre bära det som inte är mitt. Om någon vill svartmåla mig eller placera mig i rollen som det “svarta fåret” får det stå för dem. Jag vet vad jag har gjort, jag vet vilka val jag har tagit – och framför allt vet jag att jag har gjort det som är bäst för mig och min familj. Och någonstans måste det få räcka. Att sätta ner foten och säga “ Nu är det nog ” är inte detsamma som att vilja bråka. Tvärtom. Det är ett sätt att värna om sin energi...

Jag är inget modelejon. Långt ifrån. Jag har ingen uttalad stil, ingen perfekt färgpalett, inget Pinterest-konto fullt av outfits.  Jag tar på mig det jag tycker är snyggt och bekvämt. Punkt. Och vet du? Jag trivs. Min stil är kanske bohemisk ena dagen, lite “tantig” nästa – och ja, jag ska vara ärlig, det kan sticka till lite när någon kallar den just tantig. Men samtidigt  inte? För ibland känner jag också: “Ja! Precis så jag vill ha det.” Det är något fint i att klä sig för sig själv. Inte för trender. Inte för blickar. Inte för likes. Jag gillar mönster. Prickigt. Jordnära färger. Men också färg som syns och känns. Och vet du vad som är lite roligt? Jag har börjat gilla klänningar. Jag som alltid sagt att det inte är min grej. Men man förändras. Man testar. Man växer. Så kan det bli. Numera handlar jag sällan nytt. Istället fyndar jag på Vinted, Sellpy och loppisar. Det finns något speciellt i att hitta något som redan haft ett liv – oc...

Det finns en särskild sorts trötthet som inte bara sitter i kroppen. Den sitter i blicken. I hållningen. I hur man ser på sig själv när man råkar möta sin spegelbild. Den kommer smygande. Efter ännu en natt med avbruten sömn. Efter ännu en dag av logistik, ansvar, känslomässigt arbete och det där ständiga “mammaaa!”. Och plötsligt står man där och tänker: Vart tog jag vägen? Det är inte bara fåfänga. Det är inte ytlighet. Det är något djupare. Det är kombinationen av kroppströtthet och identitetströtthet. När kroppen är slut Att vara mamma och partner är ett heltidsjobb – ofta med övertid och noll återhämtning. Man blir funktion. Projektledare. Problemlösare. Trygghet. Logistikcentral. Det är inte konstigt att energin som en gång kändes lekfull, sensuell och spontan känns långt borta. Men ofta är det inte sexigheten som är borta. Det är nervsystemet som är överbelastat. Ibland handlar en första återställning inte om träning, dieter eller stora livsförändringar. Det kan vara så enkelt s...

Ibland känns livet som en samling roller. Jag är fru, jag är mamma, jag är den som håller ihop vardagen. Och mitt i allt det försöker jag minnas vem jag är som kvinna. Ibland är det lätt. Ibland känns det nästan omöjligt. Som fru handlar det om att vara trogen, praktisk och närvarande. Det handlar om att finnas där, skapa trygghet och värme, även när tröttheten smyger sig på. I vardagens alla små handlingar – ett samtal, en kram, en gest av omtanke – finns kärlek, omsorg och närvaro. Det är i de små stunderna av gemenskap och tyst samhörighet som man verkligen känner sig som partner. Som mamma handlar det om att ge trygghet, struktur och närhet. Det handlar om lek, fantasi, påhittighet och att läsa mycket för barnen. Det handlar om att ge rötter men också frihet att drömma. Den rollen är fylld av kärlek, men den tar mycket energi. Ändå fortsätter man – för barnen ska känna sig trygga, sedda och älskade. Små stunder av magi i vardagen är det som skapar minnen att bära med sig långt fram...

Vilken härlig fredag det blev! Vi bestämde oss för att ta en liten utflykt till grannkommunen för att gå på loppis och kika runt i butikerna. Det är något speciellt med att strosa runt bland bord och hyllor, aldrig riktigt veta vad man ska hitta – och just den här gången hade vi verkligen tur. Både jag och svärmor fyndade rejält! Jag hittade ett par högklackade vinterstövlar som jag spanat på länge – sådana som kostar betydligt mer i en vanlig skoaffär. Att få dem till loppispris kändes nästan för bra för att vara sant. Svärmor gjorde också riktiga kap: en köksmaskin till ett riktigt bra pris och dessutom en jättefin jacka. Det är alltid extra roligt när man hittar saker man faktiskt behöver – och inte bara sådant som är kul i stunden. Vädret var verkligen på vår sida. Solen sken hela dagen och det var sådär lagom kyligt, så man kunde vara ute utan att frysa men ändå känna den friska luften i kinderna. Det kändes nästan som en försmak av våren, trots att det fortfarande är vinter. Till...

Det som händer i skolan just nu är ohållbart. Det är inte rimligt att fritidspedagoger ska undervisa hela skoldagar för att sedan fortsätta arbeta på fritids.  Det blir alldeles för långa dagar och stressen för personalen ökar – och barnen märker det direkt. Barn mår inte bra när strukturen försvinner. De blir oroliga, utagerande och deras psykiska mående påverkas.  Min dotter går i ettan på Lustikullaskolan och har själv drabbats av situationen. Hennes lärare har fått ta över en annan klass och en fritidspedagog har fått ta över undervisningen. Pedagogen som tagit över är fantastisk – det handlar inte om kompetens.  Det handlar om att min dotter behöver den struktur och trygghet som hennes ordinarie lärare gav henne. Just nu upplever hon att lektionerna blir röriga och att hela klassen påverkas. Som förälder är jag orolig. Hur ska hennes utbildning bli om detta fortsätter? Hur ska skolan hantera situationen framåt? Att 18 kränkningsanmälningar har kommit in borde vara et...

Varje gång jag tänker på att livet en dag kommer ta slut drabbas jag av en våg av ångest. Det gör fysiskt ont i bröstet, som om någon trycker luften ur mig. Andningen blir tung, huden kallsvettig. Kroppen reagerar som om faran är här och nu – fast tanken egentligen handlar om något som ligger någon gång långt fram i tiden. Det märkliga är att jag vet att jag inte kan göra något åt det. Livet kommer ta slut en dag. Ingen vet när. Det kan ske när man minst anar det, och just den ovissheten kan kännas nästan outhärdlig. Men det som skrämmer mig mest är inte själva döden. Det är tanken på att lämna alla jag älskar kvar. Att de ska stå där med sorg, saknad och ett tomrum där jag en gång fanns. Att försvinna från deras vardag. Att inte finnas vid deras sida längre. Och den här ångesten blir inte mindre med åren – den växer. Ju mer livet fylls av människor, minnen och kärlek, desto mer finns att förlora. Det finns inget botemedel mot den insikten. Kanske är det något man inte ska försöka bota...

Jag vaknade ovanligt tidigt i morse, men trots det känner jag mig faktiskt ganska utvilad. Det är en så skön känsla när kroppen samarbetar lite mer än vanligt, även om örat fortfarande bråkar lite och påminner mig om att ta det lugnt. Jag försöker lyssna på kroppen och inte stressa upp mig – vissa dagar får helt enkelt börja lite mjukare än andra. Tyra tog sovmorgon idag och vaknade först för ungefär en halvtimme sedan. Nu sitter vi i sängen och myser tillsammans, och det finns verkligen något speciellt i de där lugna morgonstunderna när dagen ännu inte hunnit börja på riktigt. Allt känns lite långsammare, lite varmare och mycket mer närvarande. Jag överraskade henne med frukost på sängen i morse, och det blev verkligen uppskattat. Hon fick äta i lugn och ro medan hon tittade på Youtube, och jag satt bredvid med min kopp kaffe och uppdaterade bloggen, läste lite och bara njöt av stunden. Det är så enkelt egentligen, men samtidigt så värdefullt. Små stunder av vardagslyx som gör så myck...

Det är svårt att sätta ord på känslan när förtroendet för skolledningen börjar svikta. Det som pågår just nu väcker oro, frustration och en stor sorg hos många föräldrar.  När något allvarligt inträffar kring våra barn förväntar vi oss rakryggade vuxna som vågar stå upp, ta ansvar och agera. I stället möts vi av bortförklaringar och fokus på helt andra saker – till och med sexåringar. Sjukskrivningar eller andra omständigheter hos personalen har ingenting med det som har hänt kring barnen att göra. Det handlar om hur situationen har hanterats. Och det är just hanteringen som är det allvarliga. En fråga som många av oss ställer oss är:  Var har rektorn varit? Varför har inte alla föräldrar kallats till ett gemensamt möte?  När tryggheten skakas borde kommunikationen vara öppen, tydlig och samlande – inte tyst och splittrad.  Peppar, peppar har vår dotter inte blivit utsatt. Jag hoppas innerligt att det förblir så. Samtidigt gör det ont att tänka på alla barn och föräl...

Jag och många andra föräldrar är i dagens tidning och berättar om våra barns situation i skolan. Om hur personalen kämpar varje dag – sliter för att skapa trygghet, struktur och ge våra barn den utbildning de har rätt till. Det är människor som gör sitt yttersta, trots knappa resurser och en verklighet som blir allt tuffare. Det som skrämmer mig mest är inte att skolan har problem. Det som skrämmer mig är hur ansvariga vuxna väljer att förklara dem. Utbildningschef, socialtjänst och rektor pekar på sexåringar som en av grundorsakerna till hur skolans värld ser ut. Sexåringar. Barn som precis har börjat sin skolresa. Barn som fortfarande lär sig hur man är en kompis, hur man hanterar känslor och hur man hittar sin plats i världen. När vuxna i maktpositioner skyller på barn istället för att ta ansvar för beslut, resurser och ekonomi – då har något gått väldigt snett. Det här handlar inte om att barn aldrig gör fel. Självklart ska det finnas konsekvenser när någon gör något tokigt. Barn b...

Den 25 februari ska jag få en ny kompis i 24 timmar – en blodtrycksmätare. Det känns faktiskt både lite märkligt och lite hoppfullt på samma gång.  Min underbara läkare ska äntligen börja utreda mig och mitt mående ordentligt, och kanske kan jag få svar på varför jag känner som jag gör – utöver klimakteriet. Två svar har jag ju redan fått: ansträngningsastma och klimakteriet. Och det har jag medicin för. Men blodtrycket då, det har ju smugit sig upp och det har jag aldrig haft problem med tidigare. Det gjorde läkaren bekymrad, och ärligt talat känns det ändå tryggt att någon verkligen vill ta reda på vad som händer i kroppen. Annars har veckan varit bra och helgen har precis börjat – en sådan där mjuk start som man verkligen behöver ibland. Jag fick världens finaste mugg av TyraMyra och mannen. Den kommer bli välanvänd, det känner jag redan. Redan i eftermiddag ska den invigas med en kopp kaffe. Små saker som gör vardagen lite extra varm. Och som om det inte vore nog lagar mannen g...

Det finns en särskild sorts trötthet som bara vintern kan skapa. Den som smyger sig in i axlarna efter ännu en morgon i mörker, ännu en dag av kalla vindar och skor som alltid är lite blöta. Snön som först kändes mjuk och magisk ligger nu mest som ett grått täcke över allt som en gång var färg. Och ändå. Något håller på att hända. Det börjar nästan omärkligt. En ljusare himmel när klockan passerar fyra. Ett dropp från taket som inte fanns där förra veckan. Och så – plötsligt en morgon – ett försiktigt kvitter. Som om någon testade mikrofonen innan konserten börjar. Fåglarna vet något vi försöker minnas: att allt går i cirklar. Att kyla inte är ett slut, bara en paus. Att det som känns stillastående i själva verket laddar om. Man börjar längta efter saker som nästan känns overkliga i februari. Sol som värmer kinderna. Grusiga trottoarer som sakta blir torra. Jackor som lämnas hemma “bara för att testa”. Första kaffet utomhus, lite för kallt men ändå perfekt. Våren är inte här än. Men de...

Ibland behöver man bara stanna upp, andas och ge sig själv lite kärlek.  Jag vill dela med mig av tips på  ansiktsmasker och små husmorstips som faktiskt fungerar. Perfekt när man vill känna sig piggare, fräschare och bara skämma bort sig själv lite extra. Morgonritual : Starta mjukt Börja dagen långsamt. Sov ut lite extra, drick ett glas varmt citronvatten eller te, tänd ett ljus och spela lugn musik. Ansiktsmask & ögonpyssel Inget spa utan masker! Några favoriter är helt enkla, hemmagjorda och budgetvänliga: Yoghurt + honung – återfuktande och lugnande Avokado + honung – superåterfuktande och ger glow Grönt te + aloe vera – mot puffighet och trötta ögon. Till detta kan man  lägga till kalla tepåsar eller skedar under ögonen i 5–10 minuter – ett gammalt husmorsknep som faktiskt funkar mot mörka ringar och svullnad. Massera ansiktet lite lätt under tiden för extra cirkulation. Body-mys: varmt bad och scrub. Efter ansiktsmasken k...

I dag var en sådan där dag som påminner mig om hur stor skillnad rätt person kan göra. Min man träffade vår läkare i morse, och senare var det min tur. Jag måste bara säga: vilken otrolig läkare. Så grundlig, så noggrann – och framför allt, han lyssnar. På riktigt. Under besöket kom vi fram till att jag troligen har fått ansträngningsastma, så jag fick medicin för det.  Dessutom fick jag medicin för klimakteriet – ja, nu har jag tydligen klivit in i den fasen i livet. Det känns märkligt, men samtidigt skönt att få hjälp och förstå vad som händer i kroppen. Som om det inte vore nog visade det sig att jag har högt blodtryck som han vill utreda vidare. Så i morgon ska jag tillbaka för provtagning – och passa på att spola öronen också. Full service, minst sagt. Men det som verkligen stannade kvar hos mig är känslan efteråt. Den där ovanliga känslan av att någon faktiskt vill gå till botten med min hälsa. Att jag inte bara är ett snabbt ärende mellan två patiente...