Nettans Ventil

Jag blev mamma tidigt. Alldeles för tidigt kanske, om man tänker på hur lite jag egentligen visste om livet då. Jag kastades in i något som är så stort, så livsomvälvande – att bli någons trygghet, någons allt – utan att själv riktigt ha hittat min egen trygghet. Jag levde i två destruktiva relationer, sökte kärlek på fel platser och förväxlade ibland kaos med närhet. Jag var ung, tre barns mamma, och jag tror faktiskt inte att jag förstod hur dåligt jag mådde. Jag försökte bara överleva, dag för dag. Jag gjorde mitt bästa, men ibland var mitt bästa inte tillräckligt. Jag tog dåliga beslut, gick vilse, tappade bort mig själv. Det gör ont att tänka på ibland – hur många gånger jag kände mig som en dålig mamma, hur många nätter jag låg vaken och undrade om jag förstört mer än jag byggt upp. Mina älskade barn… jag har burit så mycket skuld för saker jag inte kan ändra på. Men en sak har jag aldrig ångrat – mina barn. Aldrig någonsin. De har varit min drivkraft, mitt ljus, min anledning at...

Det är något speciellt med den här tiden på året. November har sin egen stillhet, sin egen tystnad. Ändå börjar något röra sig i luften — en liten glimt av ljus, doften av förväntan. Det är inte jul än, men inte heller bara höst. Det är Novent!  Ett litet andrum mellan årstiderna, där man får börja längta utan att gå all in. Jag tycker om det där. Att smyga fram ljuset lite i taget, som att tända hoppet i små doser. Jag börjar ofta Novent med att tända ljusslingor, ta fram jultomtar, nissen får flytta in. Det är något fint i att bara låta hemmet långsamt vakna till liv igen. Här är några små saker jag gör för att göra november lite varmare — utan att ta ut julen i förskott: 1. Smygstarta med ljus och dofter Tänd värmeljus till frukosten, byt ut sommarens doftljus mot något som luktar skog, gran eller vanilj. Det gör underverk för stämningen — och för morgonhumöret. 2. Gör en egen Novent-fika Jag bakar ofta något enkelt med en gnutta julkänsla men utan att gå hela vägen — till exemp...

Idag har det varit en sån där dag som bara rullar på, fylld med små händelser som tillsammans blir till något fint. Jag och Tyra har spelat tv-spel större delen av dagen – skrattat, tävlat lite (hon vinner oftast!) och bara haft det mysigt ihop. Det är något särskilt med de där stunderna när man bara får vara tillsammans utan några krav. Lite mindre mysigt var det i sovrummet tidigare, när katterna lyckades ha sönder en lampa. Det small till, och sen stod de där och såg alldeles oskyldiga ut. Typiskt dem. Tur att man inte kan vara arg särskilt länge på små pälsbollar som spinner så fort man tittar på dem. Jag hann också köpa en present till ett av barnbarnen som fyller år på fredag. Alltid lika roligt att hitta något man tror ska bli uppskattat. Det känns fint att få förbereda lite inför firandet. Nu tar vi det lugnt här hemma. Familjen är samlad, och vi tittar på Italienska husdrömmar – en så intressant serie. Det är något med gamla hus, renovering och drömmar ...

I dag tog jag och Tyra äntligen oss iväg till biblioteket. Det har stått på listan ett tag nu – jag har lovat flera gånger, men som det ofta blir har dagarna bara rullat på och annat har kommit i vägen. Men i morse kändes det som rätt dag. Ingen stress, inget måste. Bara vi två, och en liten stund bland böckerna. Tyra älskar böcker nästan lika mycket som jag gör. Det är något speciellt med att se henne gå runt bland hyllorna, dra med fingrarna längs bokryggarna, läsa titlarna tyst för sig själv och ibland ropa till: “Mamma, den här!” Det finns en sådan stilla glädje i det där – att se någon upptäcka samma magi som man själv hittade när man var liten. Vi slog oss ner i barnhörnan, jag med en bok jag egentligen inte hann läsa och Tyra med en hög som nästan välte. Hon bläddrade, skrattade, visade bilder, och ibland satt hon bara tyst en stund, helt försjunken i sin egen lilla värld. Det var en sån där stund som påminner en om att det enkla ofta är det bästa. ...

Det ligger en sån där mjuk, tyst dimma över gatorna idag. Träden står stilla, nästan som om de håller andan, och allt känns lite inbäddat i grått och guld. Perfekt höstlovsväder om du frågar mig — sådant som gör att man vill stanna inne, vira in sig i en filt och bara mysa. Jag och Tyra har planerat en riktigt lugn dag. Vi ska baka muffins (choklad, såklart!), se på julfilmer och bara ha det gott tillsammans. Jag har redan börjat smyga fram julen här hemma — några tomtar här och där, en julduk på bordet, och ljus som brinner nästan hela tiden. Det blir så varmt och hemtrevligt, även när jag sitter och huttrar lite under filten. Hösten är verkligen en tid för mys. För dofter, ljus, filmkvällar och små stunder som får hjärtat att kännas lite extra varmt.

Jag vet att det egentligen "ska" börja i december. Advent, julbak, ljusstakar i fönstren, doften av gran och saffran. Men varje år märker jag att jag börjar längta tidigare. Redan i november börjar något röra sig inom mig – ett slags stilla förväntan, som ett litet ljus i mörkret. Och i år tänker jag faktiskt tillåta det. Jag tänker fira Novent. Novent – den där mysiga mellanperioden mellan november och advent – känns som en sorts tillåtelse att tjuvstarta. Att få smyga fram ljusslingor utan att känna sig "för tidig". Att låta första glöggen värma händerna redan när mörkret faller klockan fyra. Att sätta på julmusik i smyg när man lagar mat, bara för att få den där gnistan av stämning. Det handlar inte om att stressa fram julen, tvärtom. Det är mer som att ge sig själv en längre mjukstart. Att låta glädjen, värmen och dofterna få breda ut sig i lugn takt. Jag tror vi behöver det – särskilt i november, när världen känns grå och tung och man kn...

Efter en intensiv vecka känns det så skönt med en ledig helg tillsammans med familjen. I morgon styr vi bilen mot Växjö för en liten utflykt – mest för att titta runt i affärer, kanske handla något litet och bara få komma hemifrån en stund. Svärmor ska såklart följa med, det hör liksom till när vi åker iväg så här. Det är något särskilt med de där dagarna när man inte har så mycket planerat, utan bara får ta allt som det kommer. Kanske en fika någonstans, kanske en ny tröja eller en bok man inte visste att man behövde. Och snart är det höstlov också! Vi har inga stora planer, men tänker försöka klämma in lite mysiga saker. Ett besök på biblioteket står högst upp på listan, och säkert någon pysselstund hemma – Tyra älskar ju att skapa och klippa, klistra och måla. Jag misstänker att det blir glitter överallt innan veckan är slut. Det ska bli skönt med lite extra ledigt, långsamma morgnar och tid för bara-vara.

Det är fredag igen, och jag jobbar kväll – 16 till 21. Sedan väntar helgen, och jag känner redan hur kroppen längtar efter att få släppa taget lite. Det har varit långa dagar, tunga på något sätt. Vi är nog alla lite trötta nu, hela familjen, som om tempot den här hösten satt sig i både axlar och andetag. Nästa vecka är det höstlov för Tyra. Jag hoppas det blir lugnt, att vi får några stilla dagar tillsammans. Kanske en tur till biblioteket, bläddra bland böcker och låta tiden gå långsamt en stund. Det är något så tryggt med den där tystnaden mellan hyllorna, som att hela världen andas lite lugnare där inne. Just nu känns det som att jag mest längtar efter just det – stillheten. Att inte behöva hinna något, bara få vara nära varandra och låta dagarna rinna fram utan krav. Ikväll, när jag kommer hem, ska jag försöka se helgen som en paus. Inte som ännu ett projekt, utan som en chans att vila i det som är.

Det känns i hela kroppen i kväll. Två intensiva jobbdagar har satt sina spår, och benen är sådär härligt ömma – fast mest trötta, om jag ska vara ärlig. I morgon väntar en långdag och på fredag blir det en kort kväll, vilket känns som en liten tröst redan nu. Jag måste verkligen ta tag i det här med skor. Det går ju inte att ryggen värker och fötterna känns som att de brinner upp efter varje pass. Det pulserar nästan ända upp i vaderna när jag kommer hem… det får bli mitt uppdrag till helgen – att hitta något bättre för kroppen. I morgon tar jag i alla fall med mitt ryggstöd, det får hjälpa till lite på traven. Men i dag var ändå en bra dag. Vi hann med allt vi skulle på jobbet innan vi gick hem, och den känslan – att kunna lämna arbetsdagen bakom sig med gott samvete – den är guld värd. Nu sitter jag och Tyra i soffan. Hon ligger tätt intill, varm och trygg som alltid, medan jag väntar på att mannen ska komma hem från sitt jobb. Det blir en lugn kväll, bara vi tre. Kanske en kopp te, ...

Idag var första arbetsdagen på ett bra tag, och oj vad kroppen kände av det. Ryggen protesterade direkt, som för att påminna mig om att jag inte är gjord av stål längre. En varm dusch efteråt gjorde ändå susen — det är något magiskt med hur lite värme och vatten kan lindra det mesta. I morgon blir det jobb igen, men bara fyra timmar den här gången. Det känns lagom. Och den här gången ska jag ha bättre skor, det har jag lärt mig nu. En lite märklig sak hände också — någon frågade om jag var gravid. Jag kan säga med säkerhet att jag inte är det. Jag är steriliserad och kan inte bli gravid, så jag vet verkligen inte var det ryktet kommer ifrån. Kanske bara en sån där sak som folk hittar på utan att tänka. Men för att vara tydlig: det är inte sant. Nåväl, nu ska jag försöka vila ryggen och ladda inför morgondagen. En kopp te, lite tv och tidig kväll låter alldeles lagom.

De där små, knubbiga kropparna, de runda ögonen och fladdermusöronen som pekar rakt upp – det är något alldeles särskilt med franska bulldoggar. De är charmiga, envisa, gosiga och fulla av personlighet.  Men bakom det söta yttret finns också ett stort ansvar. Här är tio tips till dig som redan lever med en “fralla” – eller funderar på att skaffa en. 1. Välj uppfödare med hjärtat på rätt ställe Rasen har vissa hälsoutmaningar, så välj uppfödare med omsorg. Fråga om andningstester, veterinärintyg och hur föräldradjuren mår. En seriös uppfödare pratar mer om hälsa och vardag än om “söta valpar”. 2. Skapa ett svalt och tryggt hem Frallan älskar att ligga nära – gärna på soffan, under täcket, eller helst i knät. Men tänk på att de inte tål värme så bra. På sommaren: fläkt, skugga, kylmatta. På vintern: kanske en liten hundtröja. 3. Motion i lagom dos De behöver röra på sig, men inte springa maraton. Två till tre kortare promenader per dag räcker. Undvik långa run...

Helgen är förbi och vardagen har smugit sig på igen. Rutinerna är tillbaka, väckarklockan ringer tidigt och kaffekoppen känns lite extra nödvändig på morgonen. Men vilken mysig helg vi hade ändå!  Vi gick på höstmarknad, njöt av god mat och såg riktigt bra filmer tillsammans. Det är något speciellt med att få varva ner, ta dagen som den kommer och bara vara nära varandra. Jag älskar sådana helger – utan stress, med mycket skratt och varm gemenskap. I morgon och på onsdag väntar jobb för min del, korta pass men ändå tillräckligt för att få lite vardagskänsla igen. Tyra ska vara på fritids, vilket hon verkligen trivs med, och Cleo får vara hemma själv de där få timmarna. Vi ska försöka se om någon kan gå ut med henne en eller två gånger i morgon – hon gillar ju sina promenader och lite sällskap under dagen.  Hösten har verkligen tagit sitt grepp nu. Minusgrader på nätterna och kylig luft när man stiger upp på morgonen. I dag åkte mössan på – jag fryser så...

Nu känns det verkligen som att helgen har börjat på riktigt! I går kom min son förbi en stund och det var så härligt att ha honom här. Han lekte med Tyra och Idun, och huset fylldes av skratt och stoj. Det är något alldeles speciellt med att se syskonen umgås och hitta på egna små lekar – man blir varm i hjärtat av att bara titta på. I dag väntar en fullspäckad dag, framför allt för Tyra! Det är nämligen skolfoto i skolan på förmiddagen, och hon har redan noggrant valt kläder och borstat håret extra länge framför spegeln. Hon vill att allt ska bli perfekt på bilden (och vem minns inte den känslan när man var liten?). Men det som hon pratar mest om är kvällens halloween-disco 🎃✨ Hon ska klä ut sig till en i K-pop-stil – något hon själv har planerat in i minsta detalj. Vi har haft lite glitter, färg och accessoarer framme hela veckan, och nu är hon så otroligt spänd. Hon älskar maskerader, och just halloween är något hon ser fram emot varje år. Jag älskar att se hennes ögon ...

Ibland känns det som att livet tar ett steg fram och två tillbaka. Jag hade verkligen hoppats att kommunen skulle kunna tacka ja till erbjudandet från Arbetsförmedlingen om nystartsjobbet – men det blev ett nej. Ersättningen var helt enkelt för låg, sa de. Och där stod jag igen, på ruta ett. Det känns som ett slag i magen om jag ska vara ärlig. Jag hade sett fram emot att få en riktig chans, något stabilt att bygga vidare på. Nu finns kanske möjligheten att hoppa in som vikarie igen, och visst, det är något – men det känns ändå tungt. Det blir inte riktigt samma sak när man trodde att man var på väg någonstans, och så stannar allt upp. Men jag tänker inte låta det här dra ner mig helt. Okej, idag får jag vara lite låg, det får man vara. Men de kommande dagarna ser jag fram emot. Min pappa, hans sambo och min mellersta dotter kommer hit och stannar några dagar. Det ska bli så fint att få ha familjen samlad igen – skratta, prata, bara vara. Så jag tar dagen som den kommer. Andas in lugne...

Det här inlägget kommer från hjärtat. Jag skriver inte för att få medhåll eller sympati, utan för att få ur mig det som länge legat och skavt. För många år sedan valde jag att utesluta vissa närstående ur mitt liv. Det var inget lätt beslut, men det fanns en händelse som gjorde att jag helt enkelt inte orkade längre. Senare har jag även sagt upp kontakten med en annan närstående, av helt andra orsaker. Livet tar ibland oväntade vägar, och ibland måste man välja sig själv för att kunna må bra. Men det finns en sak jag inte kan blunda för. När någon blir bortvald — någon som inte gjort något fel, någon som faktiskt försöker, som vill umgås med sin familj, som skickar meddelanden men nästan aldrig får något svar tillbaka — då gör det ont. Då reagerar jag. För ingen människa förtjänar att känna sig osynlig eller oönskad, särskilt inte när allt de gör är att försöka hålla kontakten. Jag tänker inte nämna några namn. De som känner till situationen vet ändå vilka jag syftar på. Det handlar in...

Helgen susade förbi i en virvel av skratt, samtal & gemenskap. Det har varit en sådan där helg som man bär med sig lite extra länge i hjärtat – fylld med värme, närhet & kärlek. Vi har umgåtts med familjen & med min mans faster, & det har verkligen varit så fint att få tid tillsammans. Vi satt länge och pratade om allt mellan himmel & jord, drack kaffe, åt god mat & delade minnen. Det är något speciellt med de där stunderna när tiden får stå lite stilla & man bara får vara – utan stress, utan måsten. Igår tog vi en tur till en loppis, vilket alltid är ett litet äventyr i sig. Det är något charmigt med att gå runt bland alla prylar & försöka hitta små skatter som väntar på ett nytt hem. Den här gången hittade vi faktiskt två nya tomtar till julen – jag blev så glad! Jag älskar när man hittar just de där små sakerna som får hemmet att kännas extra personligt. Vi hittade också en fin present till min mans faster, som jag tror hon tyckte väldigt mycket om. N...

Det finns få saker som ger så mycket ro i själen som ett nystädat hem. I går gick jag runt med städenergin på topp – plockade, dammsög, torkade & rullade tillbaka mattorna på sina platser. Det är som att hela huset andas lättnad när det blir rent och fint igen. Det doftar fräscht, allt känns lugnare & man kan liksom andas ut på riktigt. Som grädde på moset fick jag jättefina rosor av mannens faster i går kväll. De står nu i en vas i bokhyllan & sprider både färg & glädje. Än så länge har katterna faktiskt låtit dem vara – jag håller tummarna att det får fortsätta så! I dag väntar en riktig myskväll. Vi får gäster från Norrköping & bjuder på middag här hemma. På menyn står älgfärsbiffar med rostad potatis & morötter, & så en kantarellsås till – det känns som höst på en tallrik. Jag älskar de där middagarna när man dukar fint, tänder ljus, & dofterna från köket blandas med sorlet av prat & skratt. Det är något så hemtrevligt ...

Idag har vi ångat och dammsugit alla mattor, så nu känns det riktigt rent och fräscht. Mattorna ska få ligga både i vardagsrummet och i köket, det blir så mycket mysigare så. Imorgon tänkte jag skura golvet och damma av lite, vill gärna ha det fint till nästa vecka. Pappa och hans sambo kommer ju hit för att hälsa på, och de ska sova hos oss när de är här. Ska bli så kul att ha dem här ett par dagar! Mannen är ledig den helgen också, så det blir en riktig familjehelg. Sonen skulle titta förbi med, så vi blir alla samlade. Kommer bli så himla mysigt. 

Jag satte mig för att titta på en dokumentär, en helt vanlig dag. Jag förväntade mig absolut inte att något särskilt skulle hända – men så plötsligt, där i rutan, ser jag ett bekant ansikte. Ett ansikte jag inte sett på över trettio år. Min gamla vän. Det var som att tiden stannade för en stund. Alla de där minnena jag trodde hade bleknat kom rusande tillbaka på en och samma gång. Jag såg honom – den där killen som alltid fanns där, oavsett vad som hände i mitt liv. Han som dök upp när saker kändes som mörkast, som på något märkligt sätt alltid såg till att jag var trygg. Vi tappade kontakten för länge sedan, som så ofta händer i livet. Åren gick, och ibland tänkte jag på honom. Undrade var han tog vägen, om han hade det bra, om han ens levde. Och nu, där på skärmen, fick jag svaret. Det var både chockerande och fint på samma gång. Chockerande för att se hur annorlunda han var nu – och fint för att han ändå verkade må bra, på sitt sätt. Jag vet inte vad som hänt i hans liv mellan då oc...

Jag kallsvettas, får värmevallningar, huvudvärk och humörsvängningar till förbannelse. Det känns som att kroppen har fått ett eget liv just nu – som om den inte riktigt lyssnar på mig längre. Efter stiliseringen hade jag ändå hoppats på lite lugn och balans, men istället har klimakteriesymtomen smugit sig på, och ibland känns det som om de tar över helt. En minut fryser jag, nästa svettas jag som om jag sprungit ett maraton. Huvudet dunkar, sömnen är störd, och humöret… ja, det går upp och ner som en berg- och dalbana. Jag ska söka vård för detta, det vet jag. Men jag känner samtidigt att det inte är akut. Jag kan hantera det här ett tag till – jag har ändå lärt mig att lyssna på min kropp, även när den skriker istället för viskar. Det finns en slags stolthet i att försöka förstå sig själv, att inte direkt kasta sig på första bästa lösning utan att känna efter först. Det som kanske är svårast just nu är hungern och suget. Det känns som att jag alltid är på jakt ...

Gårdagen gick jättebra, och även morgonen! Tyra var så duktig som gick upp utan protester och följde med ut med Cleo. Även igår kväll gick det fint, trots att mörkret fortfarande känns lite läskigt för henne. 💛 Nu är det bara en natt kvar innan mannen kommer hem – och sen är han ledig resten av veckan. Det ska bli så härligt att vara hela familjen tillsammans igen. Jag blir så stolt över Tyra, över hur hjälpsam och omtänksam hon är när det bara är hon och jag här hemma just nu. Min lilla Tyra Myra, min fina, älskade skrutta. 💕 Små stunder som dessa gör vardagen så speciell.

Det har varit några tuffa dagar. Mannen är iväg, och jag är ensam hemma med våra djur. Det känns ovant — vi har ju nästan aldrig varit ifrån varandra. Samtidigt försöker jag tänka att det kanske är nyttigt för oss. Att få sakna varandra lite, hinna reflektera och känna den där längtan igen. Men det betyder inte att det är lätt. Hemmet känns lite tommare, tystare. Tyra är i alla fall frisk igen, och tillbaka i skolan. Det gör mig så glad att se henne så sprallig och glad bland alla sina vänner. Hon älskar verkligen att gå dit, och det värmer i hjärtat att se henne må bra igen. Jag väntar fortfarande på besked om nystartsjobbet. Det är lite frustrerande, om jag ska vara ärlig. Man går liksom på helspänn, vill bara veta hur det blir. Hur lång tid ska det ta egentligen? Samtidigt försöker jag att inte stressa upp mig — det får ta den tid det tar, tänker jag. Helgen som gick var ganska lugn. Mannen jobbade på lördagen, så det blev mys för mig och Tyra. På...

Det finns dagar som bokstavligen dränerar både energi och tålamod – och idag är en sådan. Kombinationen av en hund som bestämt sig för att allt ska ske på hennes villkor och en liten sjukling hemma kräver mer än dubbelt så mycket ork än vad man egentligen har i reserv. Kroppen känns tung, huvudet segt, och varje liten syssla tar längre tid än vanligt. Det som gör det extra tufft just nu är vetskapen om att de närmaste tre dagarna kommer fortsätta på samma sätt – med samma intensitet och samma krav på närvaro. Men mitt i den känslan av total utmattning försöker jag påminna mig själv om att detta är en övergående period. Allt har sin tid, och det gäller att hushålla med krafterna och välja sina strider. Trots tröttheten finns det små ljuspunkter. Jag lyckades plocka iordning här hemma så det åtminstone ser välkomnande ut. Det känns alltid lite lättare i sinnet när omgivningen inte är kaotisk. I eftermiddag kommer dessutom systern och hennes man förbi på en fika. Bara det att få sitta ned...

Tiden går så otroligt fort just nu. Det känns nästan som att jag blinkar och plötsligt har ännu en vecka försvunnit. Utanför fönstret faller mörkret redan tidigt på eftermiddagen, och det blir snabbt kväll. För att göra det lite mysigare här hemma tänder vi ljus, och det blir ändå en speciell stämning när lågan sprider ett varmt sken i rummet. Det är nästan som om tiden stannar för en stund när allt blir stilla. Samtidigt är det mycket som pågår. Tyra har fått en envis och elak hosta, så hon har fått vara hemma både i går och i dag. Det är alltid lite extra oroligt när barnen inte mår bra, även om det bara är något tillfälligt som hosta eller feber. Man vill liksom bädda in dem i bomull och hålla världen utanför på avstånd. För egen del går jag mest och väntar. Jag inväntar besked om nystartsjobb, och tills dess står jag lite stilla. Det är som att jag inte kan ta nästa steg förrän jag vet mer om vad som väntar. Ovissheten kan vara ganska jobbig – att inte riktigt veta vilk...

Idag blev det ingen skola för Tyra. Hon vaknade med både feber och en riktigt elak hosta, så det var bara att stanna hemma. Lite tråkigt för henne, men samtidigt blir det ju mysigt för oss att få tid tillsammans, även om det är i sjukstuga-format. Jag vet redan nu att början av nästa vecka blir lite kämpig – mannen åker på måndag och kommer hem först på onsdag. Det är alltid lite tuffare när jag är själv med allt. Framför allt kvällarna när jag vill ta min promenad, men Tyra är ju både mörkrädd och lättskrämd. Jag får klura ut hur vi gör. Idag kom i alla fall min nya jacka! Jag blev så glad när jag öppnade paketet, även om den satt lite tajt. Kroppen är ju svullen just nu, men jag vet att det blir bättre sen. Tyra fick också något nytt – en tröja med Musse Pigg på, och hon älskar den redan. Nu ligger vi båda nerbäddade i sängen. Vi gick upp tidigt imorse, så tröttheten känns i kroppen. Istället för skola blev det ju en hemmadag. Lite extra vila, mycket hosta och förhoppningsvis är hon ...

Vad är det som sker med vårt älskade Sverige? Detta är inte det Sverige jag växte upp i och detta är inte det Sverige jag vill att mina barn och barnbarn ska växa upp i!  När jag växte upp vågade man vara ute tills mörkret infann sig, man var ute med vänner nästan hela tiden. Man vågade gå ut och promenera själv i staden, man var inte rädd för sitt eget liv. Man tittade sig inte över axeln hela tiden, man kunde vara avslappnad.  Man såg knappt poliser, räddningstjänst och ambulanser. Dom kom när någon larmade och när dom behövdes. Det var en lugnt atmosfär i Sverige, visst fanns det småbus som hittade på olika brott men långt ifrån vad som sker i Sverige i dag!  Nu för tiden vågar man sig inte ut oavsett om det är mörkt ute lr inte. Man vågar knappt röra sig fritt på gatorna, man vet aldrig när detta hänsynslösa våld sker, vart det sker och vem det drabbar.  Detta hänsynslösa krig som pågår i Sverige drabbar oskyldiga människor. Oskyldiga männ...

Det känns som om huvudet är täckt av mossa just nu. Tankarna går långsamt, energin finns där men bara i små portioner – inte alls så mycket som jag önskar.  Värmevallningarna kommer tätare och det gör inte saken lättare. Som om det inte vore nog känns en förkylning på gång; det är tungt att andas och jag hoppas innerligt att inte resten av familjen blir smittade. Nästa vecka åker min man bort i tre dagar. Det kommer bli lite kämpigt, men vi fixar det – Tyra, jag och djuren. Vi får hitta vårt lilla lugn här hemma och göra det bästa av dagarna. Sakta men säkert börjar jag ändå komma i ordning i hemmet igen. När jag låter saker ta sin tid så går det faktiskt framåt, steg för steg. Luften ute är så frisk och skön just nu, nästan läkande. Och mitt i allt detta börjar julkänslan smyga sig på – doften av bak, musiken som värmer och myset som sprider sig i hemmet. Det är något fint i kontrasten: att känna sig trött, lite sliten, men ändå bära på ett hopp och ett lugn som kommer...