Nettans Ventil

I dag har jag, mannen, svärmor och en god väninna varit i Kalmar för en liten heldagstur. Det var så skönt att komma iväg allihop, bara strosa runt och ta dagen som den kom. Vädret var sådär lagom höstfriskt, så det passade perfekt för en shoppingrunda. Ett av dagens viktigaste uppdrag var att hitta vinterskor till Tyra. Hon behöver ju två par inför vintern, och vi hittade faktiskt ett par riktigt fina som både var vattentäta och ordentligt varma. Precis vad som behövs när kylan smyger sig på och det blir slaskigt och blött ute. Det kändes nästan som en liten vinst att hitta något så bra direkt. Själv unnade jag mig en stor ljuslykta – och den blev verkligen pricken över i. Jag har redan några mindre lyktor ur samma serie, så den stora passar helt perfekt tillsammans med dom. Nu står den på vårt soffbord och ger en sån där extra mysig känsla när man kommer in i vardagsrummet. Lite vardagslyx som verkligen gör skillnad. Vi hann med en hel del i Kalmar innan vi började rulla hemåt igen. ...

I morse när vi vaknade märkte jag direkt att Tyra inte riktigt var sig själv. Hon var lite hängig, tröttare än vanligt och hade den där typiska “jag-vill-bara-vara-nära”-känslan som barn får när de inte mår helt bra.  Efter lite funderande bestämde vi oss för att låta henne vara hemma från skolan i dag. Det känns alltid bättre att låta kroppen vila än att pressa sig igenom en skoldag, särskilt när man ser att de egentligen bara behöver lugn och ro.  Vi håller tummarna för att hon mår bättre i morgon så hon kan gå tillbaka och träffa sina vänner igen – det saknar hon alltid när hon är hemma. Jag hade från början tänkt ägna dagen åt sådant som borde göras: städa, tvätta och komma ikapp med allt det där som aldrig tar slut. Men ibland får planerna ändras, och det är helt okej. Hemmet står kvar, tvätten rinner inte någonstans. I dag får fokus ligga på att ta hand om Tyra och göra dagen så mysig och lugn som möjligt för henne. Vi har bäddat upp i soffan med filtar och kuddar, och j...

Ibland frågar jag mig själv varför jag fortsätter att blogga. Varför jag gång på gång återvänder till tangenterna, öppnar upp mig och låter tankarna få ta form i ord. Svaret är egentligen ganska enkelt: jag bloggar både för mina nära och kära – och för mig själv. Det här har blivit min lilla plats i världen. Ett hörn av internet där jag kan få vara precis som jag är. Här får jag skriva om stort och smått, om vardagens rytm och livets små ögonblick som annars lätt försvinner. Jag bloggar för att de som står mig nära ska kunna följa vårt liv här i Kosta, även när avstånd, tid eller vardagsstress gör det svårt att ses så ofta som man skulle vilja. Genom mina ord kan de få en liten glimt av hur vi har det – vad vi gör, vad vi tänker på, hur dagarna rullar. Samtidigt vet jag inte alltid vem som faktiskt läser. Kommentarerna lyser med sin frånvaro, men statistiken visar att ni finns där. Ni som tittar in, läser, kanske ler åt något jag skriver eller bara följer med i våra liv på avstånd....

I går tog vi oss en liten utflykt till Nybro – en sådan där lagom spontan dag som börjar med “vi åker väl och handlar lite” och slutar med att man går runt på loppisar och myser i flera timmar. Svärmor var med, och det blev en riktigt trevlig tur.  Vi strosade runt bland gamla böcker, udda tallrikar, virkade dukar och allt sådant där som bara loppisar kan bjuda på. Det är något rogivande med att gå och rota bland andras minnen, på jakt efter sina egna små fynd. Hemresan började lugnt och fint tills det absolut inte var det längre. Helt från ingenstans kom en stor älg travande längs vägkanten. Den sortens älg som får bilen att kännas väldigt liten och väldigt ömtålig. Jag hann bara tänka “nu smäller det” men min man är snabb som en katt – han väjde, höll bilen i kontroll och vi klarade oss.  Älgen var så nära att jag var säker på att den skulle ta backspegeln på min sida. Efter att vi passerat dundrade den över vägen bakom oss. Hjärtat slog några extra slag, milt uttryckt men v...

I morse när jag drog upp rullgardinen möttes jag av ett helt annat landskap än dagen innan. Allt var täckt av ett tjockt, mjukt lager snö – en riktigt vit fredag. Det är fascinerande hur världen kan förändras så snabbt över en natt. Träden stod tysta med sina tunga vita kronor, taken var som pudrade med florsocker och luften kändes sådär krispigt klar som bara snödagar kan bjuda på. När jag tittade ut såg jag också våra fantastiska snöröjare rulla fram med sina maskiner. Dom jobbar verkligen för fullt sådana här dagar, timme efter timme, för att gator och vägar ska vara framkomliga. Det är lätt att glömma hur mycket arbete som faktiskt ligger bakom det där som vi tar för givet – att kunna ta sig till jobbet, affären eller hundrastningen utan att pulsa i vallgravar av snö. Man får ha en extra dos tålamod och förståelse för dom, för de gör verkligen allt dom kan när vintervädret slår till med full kraft. Cleo däremot, ja, hon var mindre imponerad av den här vinterchocken. I morse när vi ...

Idag vaknade vi upp till ett riktigt vinterlandskap här i Kosta, och även om snön kom lite hastigt och oväntat kändes det nästan mysigt att pulsa ut i kylan. När vi lämnade Tyra vid skolan hade alla barnen snöbollskrig, så kul att snön har kommit och att barnen får leka I den.  Vi och svärmor passade på att ta en sväng i Växjö för att handla lite, och vilken tur vi hade – vi fyndade verkligen! Det blev ett par riktigt fina lyktor och dessutom en enorm tomte som vi inte kunde låta bli. Några småsaker till Tyra fick också följa med hem i påsen. När vi hade hämtat Tyra från fritids landade vi alla i soffan för en lugn eftermiddag. Det är något med den där övergången från vardagsrus till hemmamys som verkligen känns i hela kroppen – speciellt en dag när det är kallt och vitt utanför. Under tiden satte mannen upp våra julgardiner i vardagsrummet, och vilken stämning det blev! Bara att tända en lampa eller två och låta de röda gardinerna glöda mot det blå vinterljuset utanför gjorde hela...

Det är något visst med den allra första snön. Den där stunden när det vita, tysta täcket äntligen lägger sig över allt som varit grått, blött och trött. Det är som att världen stannar upp och andas ut – och vi med den. Men sanningen är att samtidigt som många jublar över snöflingorna som dansar från himlen, så är det inte lika lätt för alla av oss att ta emot vintern med öppna armar. Jag älskar snön. Ljuset den ger, lugnet, känslan av nystart. Men kylan, den är inte min vän. Min värk gör sig alltid extra påmind just den här årstiden, som om kroppen vill protestera mot varje minusgrad. Och som om det inte vore nog så halkade jag imorse, precis efter att jag lämnat Tyra på skolan. På vår egen gård dessutom! Typiskt .  Jag slog i huvudet och hann få den där korta, skrämmande känslan av “hur illa blev det nu?” Som tur var kändes det inte lika farligt som jag först trodde. Jag är öm och har lite huvudvärk, men jag ringde 1177 och fick lugnande besked. Så länge jag inte kräks eller börja...

Oj, vad kyligt det var i morse! Men vilken magisk soluppgång Tyra och jag fick njuta av på vägen till skolan – himlen var sådär rosa-orange som nästan känns lite overklig. Jag skickade med termobyxorna till skolan, men jag misstänker starkt att de kommer ligga orörda i hennes hylla hela dagen.  Här hemma har jag tagit det lugnt, men pysslat lite i köket och fixat på köksön. Skönt att göra något i sin egen takt när morgonstressen lagt sig. Just nu hoppas vi verkligen på snö. Det blir så mycket ljusare ute, och man piggnar liksom till av det. Och såklart – det är ju hur kul som helst att leka i snön med Tyra. Jag är också väldigt nyfiken på hur Cleo kommer reagera första gången hon får pulsa runt i ett vitt täcke. Hon fryser redan nu varje gång vi är ute, så en varm jacka eller något liknande står definitivt på inköpslistan. Nu väntar vi bara på att första snöflingan ska falla

Nu börjar den där härliga tiden på året när köket fylls av doften av pepparkakor, saffran och smör. Jag har börjat fundera på årets julbak och är nyfiken: vad bakar ni hemma hos er? Har ni några måsten, traditioner eller nya recept som ska testas?  Själv tänkte jag passa på att tipsa om några goda recept som jag är sugen på att prova i år: Saffranssnittar med vit choklad:  125 g mjukt smör, 1 dl strösocker, 1 msk apelsinblomsvatten, 1/2 g saffran (1 pkt), 1 tsk vaniljpulver, 1 tsk bakpulver, 2 1/2 dl vetemjöl, 100 g vit choklad Blanda smör och socker mjukt. Rör ut saffranet i apelsinblomsvatten. Tillsätt detta. Ha i vaniljpulver, bakpulver och mjöl. Hacka chokladen och blanda i den. Rör till en slät och smidig deg. Dela degen i tre lika stora bitar. Rulla till tre längder och lägg på en bakplåtspappersklädd plåt. Platta ut längderna med hjälp av fingrarna. Grädda i 175 °C i cirka 12 minuter. Skär de varma längderna i sneda kakor med en vass kniv. Låt svalna på plåten. Förvara ...

Nu har halkan kommit på riktigt. Tur att jag har bra skor – skor med broddar – annars hade jag säkert halkat och slagit mig. Det knastrade under fötterna när jag gick i morse, och trots kylan var det en så vacker start på dagen.  Solen bröt igenom molnen med ett varmt, nästan gyllene ljus. Det kändes som om en kär vän visade sig en stund, hon som tyvärr lämnat moder jord för att bli en vacker ängel. Det var som om hon log genom morgonsolen. I dag tar jag det lugnt. Jag känner mig trött och har lite halsont, och jag hoppas verkligen att det inte utvecklas till något mer. Jag ska jobba på onsdag och vill så gärna vara frisk då – jag har inte riktigt tid att vara sjuk heller. Häromdagen fick jag veta att jag kan söka till undersköterskeutbildningen till nästa år. Den ansökan postade jag i morse, och nu hoppas jag på det bästa. Jag känner mig verkligen redo för detta nu. Det känns som att det är min tur. Min tur att lyckas.

Ibland känns det som om känslorna sveper in över mig som en gigantisk flodvåg. Det är som att jag står där, mitt i stormens öga, och försöker hålla balansen medan tankar och känslor sköljer över mig från alla håll.  Ofta slår det mig hur otillräcklig jag känner mig — som mamma, som fru, som människa. Som om jag ständigt ligger steget efter, konstant försöker komma ikapp något som jag inte ens riktigt kan sätta ord på. Jag har alltid varit en känslomänniska. Mina känslor sitter utanpå, och jag har aldrig varit den som försöker gömma dem bara för att de eventuellt skulle göra någon annan obekväm. Jag tror på att vara öppen, att visa vad som finns inuti. Det är så jag fungerar, så jag är skapad. Men trots det… trots min öppenhet, min vilja att dela med mig, så känns det ofta som om jag är osynlig. Som om mina ord inte riktigt landar hos dem som står närmast mig. Det är frustrerande att försöka säga något, att försöka vara en del av samtalet, och känna att man pratar rätt ut i luften. ...

Nu börjar verkligen kylan krypa in på allvar. Termometern visade –5° i morse och hela världen var täckt av frost så långt ögat nådde. Den där krispiga, gnistrande stillheten som bara kommer när vintern tar sitt första riktiga grepp.  Vackert på ett nästan magiskt sätt – men också precis kallt nog för att jag helst vill hålla mig inne idag. Förutom när vi måste gå ut med Cleo förstås. Hon älskar ju det här vädret, lyfter tassarna högt genom frosten och sniffar i luften som om varje iskristall berättar en egen historia. Inne i värmen blir det nog en ganska lugn dag. Jag funderar på att baka något tillsammans med Tyra – kanske kladdkakemuffins om vi har alla ingredienser hemma.  Det återstår att se annars får vi improvisera fram något annat gott. Det är ju inte själva bakverket som är grejen egentligen, utan tiden tillsammans och känslan av något varmt och nygräddat som får hela huset att dofta mys. När mannen slutar jobbet ska jag dra med honom och Tyra ner i källaren. Nu känner...

I dag fick vinterskorna, mössan och den tjocka halsduken komma fram igen. Den där välkända ritualen som alltid känns som ett tydligt tecken på att hösten inte längre håller emot, att vintern faktiskt är här. Jag har ju så lätt för att frysa, så jag klär alltid gärna på mig lite extra – hellre för varm än att huttra mig genom dagen. Men med kylan kommer också något annat, något jag kanske inte välkomnar lika mycket: värken i mina leder.  Den blir alltid lite sämre när temperaturen sjunker, stelheten känns mer påtaglig, och kroppen protesterar på sitt eget sätt. Men jag vet hur jag ska hantera det nu. Jag har hittat mina rutiner, mina knep, och jag försöker lyssna på kroppen i stället för att kämpa emot. Och mitt i allt detta går tankarna tillbaka. För i dag slog det mig – det är ett helt år sedan. Ett år sedan Tyra opererades och fick senan under tungan klippt. Ett år. Hur kan tiden både kännas långsam och snabb på samma gång? Det är nästan svårt att förstå att det redan har gått så...

Det är något med hösten. Luften blir kallare, ljuset dör lite snabbare varje dag, och någonstans där mellan regnet och kaffekoppen känner jag hur tröttheten smyger sig på. Inte bara den vanliga “jag-behöver-mer-sömn”-tröttheten, utan den där djupa känslan av att vilja framåt men inte riktigt orka. Jag längtar efter ett fast jobb. Efter stabilitet. En trygg lön, en plats där jag kan andas ut och känna att jag hör hemma. Det känns som att jag stått still länge nog, väntande på att nästa steg ska visa sig – men vägen dit är suddig. Och när motivationen dalar blir allt lite tyngre. Kanske handlar det om hösten. Kanske handlar det om järnet i min kropp – jag vet att det påverkar hur jag mår, hur energin svajar, hur tankarna blir lite grå när kroppen inte riktigt orkar. Det är märkligt hur mycket kroppen och själen hänger ihop, hur en obalans i blodet kan få livet att kännas lite… tyngre. Men mitt i det finns ändå en liten låga. Den där envisa viljan som vägrar ge upp, som viskar att det kom...

I dag fick det bli en hemmadag för Tyra. Hon vaknade som vanligt men sprang snabbt till toaletten – hon hade fått näsblod. Det tycker hon inte alls om och blir alltid lite rädd när det händer.  Både pappan och jag kände att det nog var bäst att hon fick vara hemma och ta det lugnt i dag. Återhämtning är viktigt, även för barn. Hon har ingen feber, men känns ändå lite varm och trött. När hon vilade passade jag på att beställa lite nytt – en jacka till mig och en mysdräkt till Tyra. Jag gillar lite längre jackor som täcker rumpan, det är så skönt när man sätter sig någonstans ute.  Tyra däremot älskar sina mysdräkter! Hon har haft några favoriter länge nu, men de börjar bli lite små – så det var verkligen dags för en ny. En stillsam dag hemma helt enkelt, med tid för lugn, te och lite extra mys.

Trist höstväder ute – men jag är faktiskt glad att det åtminstone inte regnar. Det är något med det här gråa, tunga vädret som verkligen påverkar mitt mående och energinivåer. Jag känner mig aldrig riktigt pigg, hur mycket jag än sover eller försöker.  Nu har jag bestämt mig för att börja med järntabletter och hoppas att det kan göra lite skillnad. Jag är så trött på att känna mig orkeslös och inte ha energi till familjen eller till att göra något roligt. Men något positivt är i alla fall att jag är supernöjd med min nya telefon! Nu ska jag bara hitta ett bra skal så den är skyddad ordentligt. Det känns nästan som att lära känna en ny vän – jag upptäcker nya funktioner och små detaljer varje dag. Ska ev klippa mig oxå i slutet av månaden, mitt hår är ganska slitet, behöver ny energi och lyster. När jag väl sitter i frisörstolen kommer jag bestämt dom tunna ut mitt hår ganska mycket och klippa en bra bit, det som behövs för att det kanske ska återhämta sig igen. 

 I dag blev det en sväng till Nybro tillsammans med svärmor. Vi fick med oss en del julpynt hem, så nu börjar det verkligen kännas som att julen närmar sig. Tyra fick även klippa sig, och hon var så otroligt nöjd efteråt – vår lilla skrutta var så stolt och fin med sitt nya hår. På kvällen blev det tacokväll hos svärmor och svärfar. Tyra hjälpte glatt till med maten innan vi satte oss till bords. Det blev så mysigt och gott, precis en sån där familjekväll man blir varm i hjärtat av. Nu ligger Tyra och jag i sängen och myser medan pappa sitter ute i vardagsrummet. En riktigt fin lördag att lägga till minnesboken.

Det var lite mystiskt att vandra till skolan i dag – man såg knappt något framåt eller bakåt i den tjocka dimman. Samtidigt var det något mysigt med det, som att gå i en egen liten bubbla av stillhet. Nu ska jag försöka samla lite energi, ta tag i köket, fylla diskmaskinen och fixa mig lite brunch. Perfekt start på en dimmig novemberdag.

Nu börjar det kännas som jul här hemma! Tomtarna har fått komma fram, men granen och de två stora julpynten får vänta lite till – det är ju mysigt att ta fram allt i lagom takt. Tyra fick ha lite farmortid idag ❤️ Hon följde med henne hem för att umgås och mysa, och det värmer verkligen hjärtat att se deras fina band. Nu har vi tagit kväll, tänt ljusen och slagit oss ner framför tv:n. En riktigt lugn och skön torsdagskväll — precis som det ska vara när mörkret faller och julkänslan börjar smyga sig på. 🎄🕯️

Det är något särskilt med den första snön. Den där känslan när världen plötsligt blir lite tystare, lite ljusare, och luften känns krispig mot kinderna.  Jag längtar dit nu – till dagarna när jag och Tyra kan springa ute i snön, bygga ljuslyktor som glimmar i vintermörkret och kasta oss i snödrivorna för att göra snöänglar. Just nu är det tyvärr långt ifrån det där vintermyset. Ute är det bara grått, blött och trist. Allting känns lite tungt, och mitt mående har inte varit på topp på sistone. Huvudvärken kommer och går, och tröttheten verkar inte vilja släppa taget – oavsett hur många timmar jag sover. Kanske borde jag faktiskt ta tag i det och söka vård, bara för att få ett svar på varför kroppen känns så här. Samtidigt försöker jag ge mig själv lite lugn, tända ljus, dricka något varmt och hoppas att energin hittar tillbaka snart. Och kanske – när snön väl faller – kommer den där välbekanta känslan av ro och mys smygande igen.

Det är något med hösten. Ljuset försvinner snabbare än jag hinner blinka, och kroppen känns som bly. Jag vaknar trött, går runt trött, somnar trött – och ändå känns det som om jag inte får någon riktig vila. Först tänkte jag att det bara var den vanliga hösttröttheten. Den som kommer när dagarna blir kortare, luften fuktigare och själen lite tyngre. Men på sistone har jag börjat misstänka att det handlar om mer än så. För min kropp känns… annorlunda. Jag har värmevallningar som kommer från ingenstans, kallsvettningar som får mig att vilja kasta mig ur kläderna, och huvudvärk som liksom ligger och lurar i bakgrunden. Jag fryser ena stunden och svettas nästa. Och mitt humör – ja, det svänger som en höststorm. Ena stunden glad och engagerad, nästa stund irriterad över minsta lilla. Jag börjar mer och mer tro att jag har klivit in i förklimakteriet . Ett ord som jag tidigare knappt tänkt på, men som nu känns väldigt närvarande. Det är en märklig fas – kroppen förändras, hormonerna dansar s...

Åh, vilken underbar vecka det har varit! Jag måste bara börja med att berätta om min fantastiska nya mobiltelefon! Min älskade man hade fixat den åt mig, och jag är så, så glad för den. Den är verkligen superfin, och jag har ägnat en stund åt att flytta över allt och bekanta mig med alla nya funktioner.  Det är alltid lite bökigt i början, men vilken lyx att ha en snabb och snygg telefon igen! Tusen tack till min kära make för denna underbara present!  ​Men det är inte bara ny teknik som fyller mitt sinne just nu – det är också den allra bästa tiden på året som smyger sig på! Japp, ni gissade rätt: julpyntet har börjat invadera vårt hem! ​Igår var en riktig mysdag när jag och min lilla hjälpreda, Tyra, drog igång med den första kartongen. Att rota fram de älskade tomtarna, stjärnorna och ljusstakarna som legat i dvala sedan förra året är alltid lika speciellt. Vårt vardagsrum har redan fått en härlig, julig aura.  Det är något så otroligt rogivande med att sätta upp pynte...

Det finns något tryggt över ordet tant. Jag tänker på varma händer, doften av nybakat, blommiga klänningar och en röst som säger ”ta en kaka till, det finns massor”. Samtidigt vet jag att ordet ibland bär på ett litet sting – som om ”tant” vore något man blir när livet passerat sitt mest spännande kapitel. Men tänk om det inte är så? Tänk om tant egentligen betyder en kvinna som slutat be om ursäkt. Som vet vad hon tycker om, har sett ett och annat, och inte längre bryr sig så mycket om vad som är trendigt. En kvinna med erfarenhet nog att veta att stickade sockor, ordning i skafferiet och en kopp te i tystnad faktiskt är lyx. Jag tror jag gillar tanken på att bli tant. Inte den där stereotypa, stränga med handväska och pekfinger, utan den där lugna, skrattande, som inte stressar längre. Kanske handlar det om att växa in i sig själv. Att landa. Jag är inte en tant bara för att jag har börjat gilla kläder med mönster. Eller för att jag ibland väljer n...